Att utplåna Israel finns inte på kartan – eller vad säger Carl Bildt och ”presterna”?

Att utplåna Israel är så klart uteslutet för min del. Men den arabisk-palestinska organisationen al-Fatah, som leds av ”Palestinas” ”president” Mahmoud Abbas har tvärtom utplåningen av Israel som uttalat mål.

Det första de gör är då att utplåna Israel från kartan. Något som med all tydlighet framgår nedan.

Fatah tycks nämligen fira något slags 48-års-jubileum i år – men vad är det att fira att i 48 år ha misslyckats med att utplåna Israel, något som de alltid kommer att misslyckas med? I samband därmed har de i alla fall nyligen utkommit med följande emblem, där man kan se konturerna av vad som fordom var det brittiska mandatet Palestina i dess utsträckning väster om Jordanfloden:

Israel existerar inte på denna karta som du ser, trots att det finns en stat Israel inom denna kartas konturer, som erkänns av såväl Sverige som FN!

Al-Fatah publicerar alltså i år, endast en kort tid efter det att Sverige och FN erkänt ”Palestina” som stat, en karta på vilken staten Israel är utplånad. Något som väl måste tolkas som ett uppenbart tecken på att Fatah och därmed ”Palestinas” ”president” Mahmoud Abbas inte erkänner Israel som stat. Inte ens efter det att FN erkänt ”Palestina” som stat!

Detta är ju naturligtvis en oerhörd provokation. Att som Fatah överhuvudtaget inte erkänna Israels rätt att existera, samtidigt som Konungariket Sverige mottar sändebud från just Fatah-ledaren som erkänns som ambassadör, är också oerhört provocerande. Här på nytt ett oerhört provocerande foto på detta palestinska sändebud i närvaro av Sveriges Konung:

Copyright: Kungahuset.se Foto: Henrik Garlöv

Carl Bildt sade nyligen att det fanns anledning till ”extrem oro” när Israel godkände att ytterligare några judar skulle få bygga och bo i Judéen och Samarien och kallade upp Israels ambassadör för åthutning. Men när Fatah och därmed även ”Palestinas” ”president” gång på gång ger uttryck för sin strävan att utplåna Israel, ja då händer ingenting alls i Sveriges regering.

Alltså torde ingenting hända i anledning av denna publicering heller. Men rätteligen borde regeringen nu kalla upp ”Palestinas” ambassadör till UD för en – ja vad då. En lam protest vore alltid något. Fast egentligen borde Sverige säga upp de diplomatiska relationerna med ”Palestina” och inställa betalningarna dit – som är mycket omfattande! – intill dess ”Palestina” uttryckligen erkänt Israels rätt att existera som judisk stat.

Men som sagt: Ingenting lär hända. Sveriges regering erkänner tvärtom ”Palestina” i FN! Sveriges regering ger därmed klartecken åt ”Palestina” att fortsätta i sin strävan att utplåna Israel. Tystnaden inför palestinska provokationer kan inte tolkas på annat sätt.

Extremt oroväckande är det.

– Jag kommer då att tänka på ett uttalande av Eric Hermelin, efter kristallnatten den 10 november 1938, som har viss bäring på dagens situation. Hermelin var ju lite ”egen” vilket inte minst framgår av hans språkbruk. Men han var ändå klar och uppriktig, närmast ”sann”:

Den 28de Oktober 1933 föröfvade bagaren O. Edblad från Västerås, Själevad, mordbrand i Bergom. Han dömdes af Ångermanlands norra domsagas härads-rätt till 9 1/2 års straff-arbete.

Den 10de November 1938 föröfvade en plank-strykare och yrkesmordbrännare (Jfr hans mordbrand på tyska riksdagshuset, den 27de Februari 1933) från Braunau i Österrike, mordbrand på 600 åt Gud helgade Synagogor. De brändes ned, och, med dem (Se propheten Jeremiah: Hela 36tte kapitlet), Guds, Den Allra Högstes Helige och Oangriplige och Oförstörbare, i Synagogorna upphängde Tora-Rullar. Han dömdes af de ädle och de gode i vår Christna Verld att anses värdig skicka Christenhetens stats-chefer och kungar sändebud. Att honom, inför dem, representera. Och de, de sände, honom, sändebud. Att, inför honom, sig representera.

Och Guds ambassadörer: presterna de tego still. Ej EN av Christenhetens påfvar, biskopar och prester öppnade sin mun. Ej EN af Christenhetens pingst-vänner och frälsnings-män och Helige lät upp sin näbb och PEP.

På så vis togo presterna till vara Guds, Den Högstes Ära.
På så vis reagerade de mäktige och kunglige.
På så vis reagerade de ethiske och helige.
PÅ så vis reagerade den christna kyrkan.

Källa: Hermelin: Blif en dåre!, Ellerströms, 1997, s. 97.

De stater – och de är många! – som numera avser utplåna Israel, och med Israel sannolikt alla dess synagogor, på samma sätt som skedde när Jordanien ockuperade Judéen och Samarien 1948-1967, de anses alltjämt värdiga att, precis som Adolf Hitler på sin tid, skicka sändebud till ”Christenhetens stats-chefer och kungar”. Och de mottas tydligen där, i vart fall i Sverige, som framgår av fotot ovan. De anses därtill värdiga att erkännas av FN. Samtidigt som ”Guds ambassadörer: presterna” alltjämt tycks tiga still …

År 1938 var det i huvudsak bara en stat, Nazityskland, som ville förgöra judarna.

Nu för tiden är det många stater som vill förgöra Israel. Dessa stater är ”Palestina” och resten av arabförbundet, nämligen Egypten, Irak, Jordanien, Libanon, Saudiarabien, Syrien, Jemen, Libyen, Sudan, Marocko, Tunisien, Kuwait, Algeriet, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Qatar, Oman, Mauretanien, Somalia, Djibouti och Komorerna. Dessutom Iran. Jag har säkert glömt någon stat. (Att arabförbundet vill utplåna Israel framgår av deras stadga om ”mänskliga rättigheter”!)

På ett sätt var det bättre förr, alltså, när det bara fanns en uttalat antisemitisk stat – om det kan vara till någon tröst.

På ett annat sätt är det nästan likadant nu som då: Ingen kan/vill/vågar/orkar med någon kraft säga ifrån. Utom då USA, Kanada och Tjeckien och några andra med USA nära allierade småstater, som sade nej till att ”Palestina” skulle erkännas som stat i FN. Israel röstade också nej givetvis! Men det är knappast till någon större tröst.

Men på ett tredje sätt är det värre nu. Nazitysklands antisemitism upphöjd till statsideologi var en nyhet och därmed kanske ganska svår att förhålla sig till på den tiden. Men de ovan uppräknade staternas klart uttalade antisionism borde i ljuset och erfarenheten av förintelsens mörker medföra att ”Christenhetens stats-chefer och kungar”, samt inte minst Konungariket Sveriges utrikesdepartement idag mycket mera aktivt bekämpade antisionismen och antisemitismen, än vad som skedde på 1930-talet.

Men så sker inte. De ovan uppräknade antisionistiska staterna erkänns tvärtom av Sverige utan minsta invändning. Nu senast var det ”Palestina”. Sveriges regering och dess utrikesminister har därmed uppenbarligen i vart fall inget uttalat problem med att dessa stater uttryckligen vill utplåna Israel. Inte FN heller. Samtliga dessa antisionistiska stater är medlemmar i FN …

Detta är, som var och en borde kunna förstå, föga trösterikt. Detta ger tvärtom anledning till ”extrem oro” för att citera Carl Bildt.

Historien riskerar alltså att upprepa sig. Och den risken är tyvärr ganska stor, som dagsläget ser ut …

Länk: Ma’an News – Här får vi alltså från någorlunda auktoritativt arabiskt-palestinskt håll vittnesbörd om att det arabiska ordet ”fatah” verkligen betyder ”erövring” – conquest. Utmärkt. Fatah avser alltså erövra något. Undras vad det kan vara …

Tillägg 2013-01-06: Bloggen Svart på vitt hittar svaret på vad för slags 48-årsjubileum som Fatah tycks fira, nämligen inte att det gått 48 år sedan Fatah grundades vilket är fel; grundandet ägde rum år 1959, för 54 år sedan. I stället är det minnet av deras första terror-attack mot Israel som firas. En misslyckad attack så klart, betecknande för Fatah i dess helhet. De kommer aldrig uppnå sitt mål att utplåna Israel.