Ameer Sachet (s) hänvisade i Riksdagens interpellationsdebatt den 21 november till FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338. Det är många som gör det, för att med utgångspunkt däri påstå att ”Västbanken” är ett ockuperat territorium, och därefter kunna hävda att israeliska ”bosättningar” där är illegala enligt artikel 49 i den IV. Genèvekonventionen ”den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid”.
Resolution 242 från den 22 november 1967 gör bl. a. gällande att en ”rättvis och varaktig fred bör inbegripa tillämpningen av principen att Israels väpnade styrkor skall dra sig tillbaka från territorier som ockuperades i den senaste konflikten” Resolution 338 av den 22 oktober 1973 ber att ”alla parter” skall börja med att implementera resolution 242. (Dessa kan enkelt läsas här.)
Artikel 49 i den IV. Genèvekonventionen lyder i här relevanta delar som följer: ”Ockupationsmakt må icke deportera eller överflytta delar av sin egen civilbefolkning till område, som den ockuperar”. Dessutom är det tydligt att konventionen avser förhållandet mellan stater eller, som det uttrycks, ”makter”. (Källa: Krigets lagar, Stockholm : Försvarsdepartementet, 1996, s. 282.)
Västbankens status före sexdagars-kriget år 1967 var, att området den 24 april 1950 hade annekterats av Jordanien och de som bodde där hade fått jordanskt medborgarskap. Dessförinnan hade området ockuperats i ett anfallskrig som inte stod i överensstämmelse med FN:s delningsplan av år 1947. Endast Storbritannien erkände Jordaniens överhöghet över Västbanken, dock med undantag av östra Jerusalem.
Under denna illegala jordanska ockupation och annektering tvingades alla judar att lämna östra Jerusalem. Alla synagogor förstördes och det judiska kvarteret likaså.
Efter år 1973 inträffade det, att Jordanien den 31 juli 1988 avstod från sina anspråk på ”Västbanken” – till förmån för PLO, märk väl. Märk också att PLO inte är någon stat.
Därefter slöt Jordanien fred med Israel den 26 oktober 1994.
(Källor: Wikipedia här och här.)
Som vi sett refererar den IV. Genèvekonventionen till behandlingen av civilpersoner under krigstid. Men numera råder fred mellan Jordanien och Israel. PLO är för sin del ingen stat, och vill väl knappast, om man frågar dem, påstå att de befinner sig i krig med Israel – även om deras stadgar må tala ett annat språk.
Alltså är den IV. Genèvekonventionen inte tillämplig på den nuvarande situationen, och har inte varit det sedan åtminstone den 26 oktober 1994.
Om ockupation endast råder i ett krigstillstånd och endast kan avse en annan makts territorium, blir slutsatsen att Västbanken och östra Jerusalem inte är ett ockuperat territorium, dels emedan fred råder, dels eftersom Västbanken och östra Jerusalem inte tillhör någon ”makt” alls. Israel har förvisso annekterat östra Jerusalem. Och det finns mot bakgrunden av detta resonemang såvitt jag förstår inga folkrättsliga hinder för Israel att annektera hela ”Västbanken”. Ingen annan ”makt” gör ju anspråk på territoriet. – Men jag förstår att Israel inte vill!
Att Israel inte gör det beror, skulle jag tro, på – ödmjukhet.
Slutsatsen måste därmed bli följande: Ingen av resolutionerna 242 och 338 är relevant med avseende på dagens situation. Inte heller är den IV. Genèvekonventionen det.
För det råder ju fred! Eller …
***
Läs även andra bloggares åsikter om FN, Israel, IV. Genèvekonventionen, Jerusalem, Jordanien, ockupation, PLO, Riksdagen, Västbanken
Bruno, alla arabländer röstade nej till resolution 194.
Bruno, det finns miljoner f.d. flyktingar, tyskar, muslimer och hinduer i f. d. Brittiska Indien, finländare m. fl. som kanske vill återvända till sina hem, i Breslau eller Viborg t. ex. och som kanske har velat det lika länge som vissa palestinska araber. Men det får de inte. Varför ska endast vissa palestinska araber få?
/Lennart
1949 röstade FN:s generalförsamling för resolution 194. I resolutionen fastslogs att de palestinska flyktingar som ville återvända till sina hem skulle ha rätt att göra det. De övriga skulle kompenseras för egendom de förlorat.
Vore det ett bättre alternativ?
Jonas, jag glömde PLO-stadgan 1964, som ju direkt avvisade anspråk på ”Västbanken”. Så då är det ju ologiskt att PLO bara några år därefter gör anspråk på just detta territorium. Det var ju Israel de ville åt från början – och sannolikt fortfarande.
/Lennart
Det räcker att konstatera att eftersom de palestinska araberna förkastade delningsplanen 1947 och startade krig, samt brutit mot både Oslo-avtalen och Fredsplanen med sin intifada, så finns det idag ingen annan bindande uppdelning av området. Därför är det den fortfarande bindande mandattexten från 1922 som gäller, som ger rätt till utveckling av det judiska nationalhemmet i hela det forna mandatområdet, som inkluderar Västbanken.
Israel är alltså den erkända suveräna stat som har bäst anspåk på området, och kan därför inte ”ockupera” den i juridisk betydelse. Det stämmer också att Fjärde Genèvekonventionen de jure svårligen kan appliceras på området, då ingen annan kontrakterad ”makt” hade eller har erkänd suveränitet på Västbanken.
Dessutom avstod palestinierna, enligt PLO-stadgan 1964, all ”suveränitet” till den jordanska ockupationsmakten, och avsade sig därmed alla anspråk. Jordanien avsade sig i sin tur sina olagliga anspåk 1988, varvid Israel återstår som den enda makten med internationellt erkända, legalt bindande anspåk på Västbanken, och därmed rätten att fritt tillåta judiskt liv i området.