Ett modeord i dessa dagar är ”islamofobi”. Nyligen såg jag också neologismen ”zionofobi”, som du kan läsa om här. Dessutom finns också ordet ”kristofobi”, som förekommer t. ex. på denna länk. Men vad är egentligen en ”fobi” i största allmänhet?
Nationalencyklopedin definierar ordet som en ”intensiv, irrationell rädsla för bestämda företeelser … Rädslan är irrationell på så sätt att dess styrka är överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet. Den låter sig inte påverkas av övertalning, den kan inte kontrolleras viljemässigt och den leder till att situationen undviks. … Principen för botandet är exponering, dvs att patienten utsätts för den fruktade situationen så länge att rädslan avklingar.”
Nu finns det också fullt rationella rädslor. T. ex. är det fullt rationellt att vara rädd för missiler, självmordsbombare, mördare och dem som genom angreppskrig vill upprätta världsherravälde eller utplåna Israel. Men, som Patton sade, ”Never take counsel of your fears”, låt inte rädslan diktera dina handlingar.
Vid betraktande av islamismen sådan den representeras av Hamas finner vi att deras metoder för att söka uppnå Israels våldsamma utplåning bl. a. är att använda missiler, självmordsbombare och mördare. Islamismen sådan den representeras av t. ex. al-Qaida har anspråk inte bara på Israels utplåning utan vill genom våld lägga under sig hela världen. Det är knappast en irrationell rädsla som man bör hysa inför dessa uttryck för intolerans och imperialism.
Islamisterna själva kallar de kristna ofta för korsfarare eller ”salebiya”. Vad är de rädda för? Att de kristna skall återerövra det till största delen kristna land som islam erövrade under sitt första århundrade? Det är knappast någon kristen som tänker göra det. F. ö. kan islamisterna bara glädja sig åt att de kristna inte använder sig av samma sätt att tänka som islamisterna själva, nämligen idén att inget av islam en gång erövrat land kan avträdas till otrogna. En rädsla för sådan kristen återerövring kan således avfärdas som just irrationell kristofobi.
Sionofobin, skriver Gil Troy i länken ovan, ”pekar ut judarna, och kräver en artificiellt hög moral av Israel, samtidigt som man ignorerar Israels unika blandning av liberala, demokratiska och judiska värden”. ”Sionofobin fräter omkring sig i denna stinkande vår av modern arabisk nationalism och islamism som utgör kulmen på en systematisk kampanj som pågått i flera decennier och som från att avvisa sionismen har metastaserat till att demonisera judarna. Denna fanatiska våg av hat kombinerar traditionellt antisemitiskt, nazistiskt och sovjetiskt språkbruk med islamisk fundamentalism, kulten av etatistiska diktaturer och arabiskt högmod.”
Troy använder ett tufft språk. Men om det är som han säger: Här kan man väl verkligen tala om något irrationellt? Fast nu är det inte längre rädsla, utan blint hat som det är fråga om.
Slutligen: Det bästa sättet att debattera utgår inte från påståendet att motståndaren är sjuk och lider av en fobi, utan genom att bemöta argument sakligt. Det finns en sakligt motiverad grund för att bemöta islamismen, nämligen genom att försöka visa det felaktiga, omoraliska och antidemokratiska i dess argumentation och inte minst i deras gärningar. Det är så jag försöker göra.
Tillägg 080210: Torbjörn Elensky försöker i DN här sig på att diskutera begreppet islamofobi, och lyckas väl ställvis ganska bra. Men inledningen är inte så lysande: ”På vilket sätt är islamofobi ett relevant och användbart begrepp för att ringa in en viss typ av rasism?”, undrar han. Inte alls, skulle jag tycka. För -ismer är ideologier, -fobier är sjukdomar. En sjukdom kan alltså inte vara en ideologi.
