Det finns åtminstone två sätt att grunda stater. Det ena sättet användes när USA skapades. Det utgick från vissa idéer, nämligen t. ex. de som uttrycks i självständighetsförklaringen: “We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness”.
Det andra sättet utgår från att individer utifrån en föreställning om historisk, kulturell, religiös eller etnisk gemenskap anser att man utöver sin gemenskap också ska ha en egen stat som är i huvudsak exklusiv för den egna gemenskapen, ofta kallad det egna folket eller den egna nationen.
Det alldeles övervägande antalet stater är eller uppfattas åtminstone numera såsom grundade i det senare synsättet, nämligen nationalismen. Men detta synsätt är ganska nytt. Det ursprungliga sättet att vidmakthålla stater byggde på makt och maktkamp mellan furstar, som ofta bekrigade varandra. ”Folket” brydde sig inte mycket om vilken furste man lydde under, och detta kunde skifta över tid. Någon föreställd kulturell, religiös eller annan gemenskap låg inte till grund för dessa statsbildningar även om sådana föreställningar givetvis fanns. Staten var i huvudsak frikopplad från nationen.
Ett sätt att legitimera en statsbildning är alltså att hävda att den grundas i en religiös övertygelse som medborgarna delar. Det behöver inte innebära att man utesluter andra religioners anhängare från medborgarskap även om det kan göra det.
För att belysa hur sådan uteslutning kan fungera utgör Israel ett gott exempel. Den politiska typen av islam har en ideologi som vanligen kallas islamism. Enligt islamismen är ett av islams politiska mål att behärska hela världen. Historiskt sett har islams expansion för det mesta ägt rum genom anfallskrig. Islamismen anser inte att ett en gång av islam erövrat territorium kan uppges. Det är därför Usama Bin Ladin uttalat sig för återerövringen av södra Spanien, Andalusien. Det är sannolikt också därför som kampen om Israel har nått sådana proportioner.
Det motstånd mot Israel som föreligger har således antagligen i huvudsak religiösa orsaker. Islamisterna anser att islam skall behärska hela Palestina. Där finns ingen plats för någon annan religion, i synnerhet inte för en stat som grundats i någon annan religion.
Enligt Bibeln har emellertid Gud givit landet till judarna. Judendomen strävar inte efter världsherravälde och bedriver ingen mission, vare sig med pennan eller svärdet. Allt de flesta judar önskar är att få behålla Israel.
Israel tillåter anhängare av andra religioner att bo i landet. Där finns t. ex. en miljon araber, de flesta muslimer.
Islamismen har däremot varit orsaken till att de flesta judar lämnat sina hemländer i den muslimska världen. Det finns t. ex. inga judar kvar i Jordanien. Men också de kristna har svårigheter. T. ex. lämnar allt fler kristna Betlehem.
Under det att Israels anspråk på en liten bråkdel av muslimernas land – om det nu verkligen är muslimernas land, är ett intet i jämförelse med islamisternas anspråk inte bara på Israel utan på hela världen, så uppfattas det i den allmänna debatten som om Israel vore problemet. Men det grundläggande problemet är islamismens imperialistiska anspråk på världsherravälde, på ett världsomspännande imperium, ett anspråk som för övrigt även kommunismen och nazismen stod för.
Och även kommunismen och nazismen var nationalistiska ideologier. För nazismen var det ”arierna” som var ”folket”, för kommunismen ”kommunisterna”. Andra människor var mindre värda och skulle behandlas därefter. Och även om islamisterna erkänner vissa andra religioner, ”bokens folk”, dvs. främst judar och kristna, så föreskriver också islamismen att de skall behandlas på annat sätt än muslimerna. De kallas ”dhimmis” och skall bl. a. betala en särskild skatt, s. k. ”jizya”.
Även om judendomen på motsvarande sätt är nationalistisk med avseende på vad Gud lovat judarna, nämligen landet Israel, så föreskriver man inte någon särbehandling av ”gentiles”.
Islamismen, nazismen och kommunismen är imperialistiska ideologier såtillvida som att de söker världsherravälde. De är också totalitära i den meningen att de genom staten vill kontrollera, styra och planera hela samhället, t. ex. i enlighet med shari’a. De kräver individernas underkastelse under staten i enlighet med någon given, oföränderlig idé om en en gång för alla uppenbarad sanning som gemene man inte kan tillåtas friheten att ingripa i eller råda över. Islamisterna gör i stället själva anspråk på rätten att råda över sanningen och kräver av gemene man att han skall underkasta sig deras uttolkning av sanningen.
Men den sanning som egentligen borde råda är att ”all men are created equal” och att människorna därmed inte behöver underkasta sig någon eller något, utan i stället borde ha rätten och friheten att efter eget huvud ”söka lyckan”, så länge de inte därmed hindrar andra människor att på samma sätt söka sin lycka.
En stat grundad i denna sanning har, tror jag, bättre förutsättningar att vara både friare, starkare och fredligare än stater som grundas i nationalism. Nationalismen tenderar att skapa motsättningar mellan människor. Friheten skapar i stället möjligheter till förbrödring. ”No man is an island”, heter det. Människor behöver varandra för att uppnå ett bättre liv. Men vi behöver inte varandra som fiender, utan som vänner. För att komma dithän krävs att vi har förmågan och viljan att försvara de demokratiska stater och fria människor vars demokrati och frihet hotas av anhängare av totalitära ideologier, av dem som inte vill vara vänner utan som vill härska över andra människor.
Staten Israel är, även om den är grundad i en nationalistisk idé (men det är Sverige också!), en såväl demokratisk som fri stat (precis som Sverige). Den måste just därför försvaras när den hotas till sin själva existens, vilket är fallet just nu.
