Iran, Israel och kärnvapnen – vad ska bort?

Frågan på allas läppar i dagarna är: Försöker Iran skaffa kärnvapen? Följdfrågan är: Vad ska Iran i så fall ha dem till?

Redan för bortåt tre år sedan bloggade jag om detta. Andemeningen var, att Iran kunde antas vilja ha kärnvapen för att utplåna Israel och därmed påskynda domedagens ankomst och den tolfte imamens återkomst. Iran är en teokrati, remember. Där gäller inte demokratiskt liberala föreställningar som syftar till att försvara liv, frihet och egendom. Nej, den islamiska republiken Iran är, som namnet antyder, instiftad i ett religiöst syfte. Syftet är att underlätta just den tolfte imamens återkomst, inget annat.

Israels existens utgör för den iranska regimen ett uppenbart hinder för denna hans återkomst. Alltså måste Israel utplånas. Den shiitiska logiken är enkel och glasklar. Det är också glasklart utifrån Ahmadinejads uttalanden om Israel, av vilka många återges här (pdf). Jag citerar ett: ”Soon this stain of disgrace will be cleaned from the garment of the world of Islam, and this is attainable”. Vad han säger är alltså att denna ”skamfläck” dvs. Israel, snart kommer att tvättas bort från islams dräkt, och ”detta går att uppnå”. Titta också på fotona till höger och vänster. Vad står det där? Ja, inte är det några lovsånger till Israel, precis.

Det är då till en början välgörande att läsa Jackie Jakubowskis inlägg i DN idag. Han kommer nämligen till samma slutsats vad beträffar den iranska regimens syfte: Israel ska utplånas av religiösa skäl. Avslutningen lyder som följer:

Den fråga som många ställer sig är: Vad driver Ahmadinejad och ayatollorna i hans närhet? Hade det handlat om rationella politisk-strategiska beslut vore den annalkande krisen lättare att hantera. Terrorbalansen mellan kärnvapenmakterna USA och Sovjet förhindrade faktiskt krig under det kalla krigets dagar. Dessvärre är den mest realistiska förklaringen till Ahmadinejads agerande hans irrationella världsbild och tro på ”den dolde imamen”, Mehdi.

Denna shiaislams Messiasgestalt – som förväntas återvända till jordelivet och bibringa islam ett världsherravälde – åberopades av Ahmadinejad i hans tal i FN:s generalförsamling i september 2005. Irans strävan att förfoga över kärnvapen kan ses som ett uttryck för viljan att, genom konfrontation med ”islams fiender”, påskynda Mehdis återkomst. Det är av det skälet som en kärnvapensutrustad islamisk republik utgör en sådan exceptionell fara för mänskligheten.

Hur skydda sig mot dem som drömmer om messiansk tid, då islam härskar över världen, och hoppas på martyrskapets ära?

Varje resonemang slutar i en återvändsgränd, där en apokalyptisk självmordskandidat väntar på ett tillfälle att förverkliga sin dröm.

I skarp kontrast till Jakubowski läser jag härefter säkerhetskonsulten Gunnar Jervas’ artikel på Brännpunkt i SvD igår under rubriken ”Oljepolitik bakom sanktionerna”. Han anger inga orsaker till varför Israel har kärnvapen, men skriver att Irans främsta behov av kärnvapen ”tycks … vara av existentiell art”, dvs. rimligen utifrån ett upplevt hot mot landets/regimens existens. Men vilken stat vill utplåna Iran? Som vi redan sett är det tvärtom Iran som vill utplåna Israel. Det är på grund av det existentiella hotet som Israel har kärnvapen. Därom tiger dock Jervas.

Hans resonemang är även i övrigt ganska förvirrat. Jervas diskuterar å ena sidan utifrån att Iran redan har ”ett mindre antal” kärnvapen, å andra sidan utifrån att man troligen vill ”skaffa sig kapacitet att framställa kärnvapen rätt så snabbt om man anser att det internationella läget så kräver”. Om så sker och Iran framdeles skulle bli ”en kärnvapenmakt att räkna med torde Israels kärnvapen kunna neutraliseras och Teheran motstå även amerikanska kärnvapenhot”. Försök att bryta detta dödläge genom upprustning skulle förmodligen misslyckas, menar Jervas. Han konkluderar:

Varje försök av Israel eller Iran att bryta detta dödläge genom fortsatt nukleär upprustning skulle förmodligen misslyckas, eftersom följden bara torde bli ökade kostnader utan motsvarande fördelar. Båda sidor skulle därför ha mycket att vinna på en balanserad nedrustning, som på sikt kunde övergå i en kärnvapenfri zon. Med en på så sätt reducerad konfrontationsnivå borde utsikterna att lösa även andra problem, till exempel Palestinakonflikten, påtagligt förbättras.

Vad Jervas dock inte förklarar är varför avsaknaden av kärnvapen skulle medföra att den iranska regimen inte längre skulle vilja utplåna Israel. Kanske därför att det inte går att förklara på det viset. Det är nämligen inte närvaron eller ej av kärnvapen som är avgörande för den iranska regimen. Iran vill utplåna Israel med alla medel och kärnvapen är ju ett särskilt verksamt medel. Det är synd att inte Jervas diskuterar i dessa banor, utan hemfaller till grundlöst önsketänkande.

Slutligen har den amerikanske överbefälhavaren general Martin Dempsey enligt SvD (TT-AFP) uttalat de häpnadsväckande åsikterna, att ”det inte är säkert att Iran har bestämt sig för att utveckla atomvapen – så vitt USA vet” samt att ”även ett framgångsrikt angrepp … enbart skulle försena ett iranskt kärnvapen med några få år”. (Jfr. dock Arutz7.)

Inte för att jag har någon särskild militär skolning, men om USA inte vet om det är säkert att Iran har bestämt sig för att utveckla atomvapen, hur kan då Dempsey säga att ett framgångsrikt angrepp nu enbart skulle försena ett iranskt kärnvapen med några få år? Förseningen beror väl ändå på hur kraftfullt man angriper – i teorin och förhoppningsvis även i realiteten borde det gå att slå ut hela Irans kärnvapenkapacitet nu och i ett sammanhang genom att sätta in tillräckligt mycket resurser.

Å andra sidan: Om Iran inte ännu har bestämt sig för att utveckla kärnvapen, hur kan i så fall Dempsey ändå mena att ett kraftfullt angrepp nu enbart skulle försena ett iranskt kärnvapen – som de ännu inte bestämt sig för!?

För det tredje: Om det blott resulterar i en försening på två år så är det väl bara att slå till om två år igen för att försena ytterligare två år och sedan hålla på sådär så länge det behövs. Inte skulle väl Churchill ha givit upp det andra världskriget bara för att Hitler inte lät sig besegras endast genom en attack? För att besegra fienden den gången krävdes det uthållighet precis som nu. Något som Dempsey inte tycks ha tillräckligt av. (Jag hoppas att TT misstolkat honom; TT brukar vara bra på sådant, tyvärr.)

I ett avseende ger jag dock Jervas rätt: Det går inte att slå till mot Iran efter det att Iran skaffat sig kärnvapen. Det skulle resultera i allt för mycken skada. Därför måste vi göra det nu. I morgon kan det vara för sent.