Jag läser Vilhelm Mobergs text Svensk strävan från 1941:
Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss. … Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur som har skapats här.
Vad Sverige idag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.(Moberg: Att stå det onda emot : Om kriget och friheten, 2002, s. 40-54.)
Som du ser skriver Moberg här om den viktiga arvsprincipen, dvs. det faktum att allt det våra förfäder skapat i hög grad präglar nutiden och de omständigheter under vilka vi, de nu levande, lever nu. Sekler av förfäders strävan har skapat Sverige. De har lämnat sitt verk till oss, för att förvalta, vårda och utveckla det. Inte för att missköta eller avskaffa det.
Mot arvsprincipen står valprincipen. Vi, de få levande, kan i demokratiska val avskaffa allt det de många döda, de som ”icke längre kan värna sitt verk” skapat. Allt, om vi så vill. Demokratin, friheten, religionsfriheten …
Men kan vi då till exempel vara säkra på att ett eventuellt val att avskaffa monarkin nu är ett bra val, mot bakgrund av att våra förfäder, som är många fler än oss, under i vart fall ettusen år tidigare ansett att monarkin tjänat oss väl? – Om de inte hade tyckt så hade de väl avskaffat monarkin för länge sedan.
Om man ska anlägga ett demokratiskt perspektiv på historien, så förtjänar monarkin att avskaffas enbart om en folkmajoritet av oss, de nu levande, och alla våra dina och mina ättlingar under minst ettusen år tillbaka, skulle komma till samma slutsats. Men hur sannolikt är det?
Först då kan man i alla fall säga att det är befogat att avskaffa monarkin. En eventuell tillfällig republikansk majoritet, t.ex. i nästa års val år 2014, har i detta perspektiv ingen som helst historisk rätt att göra det.
Nåja. Detta resonemang är givetvis hårdraget och hypotetiskt. Demokratin fungerar inte på detta sätt. Döda människor kan inte rösta. Men arvet lever ändå kvar hos oss alla som är våra förfäders ättlingar (och vem är inte det …). Demokratin kan avskaffa allt genast. Arvet lever ändå kvar, så länge det inte förstörs av – de nu levande människornas demokrati, av de nu levande människornas oförnuft.
Låt oss hoppas att vi nu levande människor är mer demokratiska och förnuftiga än så. Så förnuftiga och demokratiska att vi inte förstör vårt arv alltså!
Här läser jag för övrigt i Svenska Dagbladet ytterligare ett angrepp på monarkin. Där ifrågasätts den monarkiska principen (arvsprincipen). Men samtidigt måste man konstatera att ätten Bernadotte valdes (valprincipen) till kungaätt på riksdagen i Örebro år 1810! Den ätten har nog under cirka tvåhundra år ändå någotsånär ”tjänat oss väl”. Eller?
Enligt min ringa mening är alltså arvet överordnat demokratin. Inte i juridisk, demokratisk eller liberal mening, utan ”bara” ipso facto – Tål att tänka på, eller hur!
(Att Moberg skrivit boken ”Därför är jag republikan” är mot bakgrund av ovanstående lite svårt att förstå …)