FN-rapport slår fast att Israel hade rätt att försvara sig mot Ship to Gaza-armadan

Bloggen Fred i Mellanöstern sammanfattar väl vad som skett. FN-rapporten kan du ladda ned här (pdf).

Som jag skrivit tidigare hade Ove Bring en helt annan uppfattning om Israels rätt att försvara sig. I god – nej ond! – antisemitisk anda hävdade han felaktigt att Israel inte hade rätten att försvara sig mot dem som ville bryta Israels legitima sjöblockad – dvs. t. ex. skeppsråttan Henning Mankell, den s.k. professorn Mattias Gardell och saxofonisten Dror Feiler och den islamistiska organisationen IHH vars representant på besök i Iran uttalat att ”[w]e are here today with the longing and the determination to build a Middle East without Israel and America”.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt var dessutom inte sen att uttala, att Israels försvarsinsatser var ett entydigt brott mot folkrätten, att Israel ställt sig utanför den internationella rätten. Därefter fann han för gott att välkomna såväl saxofonister som annat löst folk till Turkiet:

Hela det gäng som i Svenska Dagbladet undertecknade följande lögnaktiga påstående: ”Det råder inget tvivel om att blockaden är ett brott mot folkrätten. Förenta Nationerna, Europeiska Unionen, Sveriges regering, i stort sett hela det internationella samfundet och en enig juridisk expertis, har gång på gång slagit fast att så är fallet”, kan också känna sig blåsta. För enligt FN är blockaden alltså inte ett brott mot folkrätten. Och den juridiska expertisen är verkligen inte enig, det framgår inte minst i en debattartikel av professorn i folkrätt Göran Lysén.

Jag kan inte låta bli att igen återge gängdeltagarnas namn ”androm till varnagel”:

Georg Andersson, fd kommunikationsminister och fd landshövding i Västerbotten

Michael Azar, idéhistoriker

Bengt Berg, riksdagsledamot (V)

Eva Bergman, regissör

Ulf Bjereld, professor i statskunskap

Thomas Bodström, advokat, f d justitieminister

Eva Brunne, biskop i Stockholm

Haideh Daragahi, litteraturforskare

Maud Edgren-Schori, socionom

Gösta Ekman, skådespelare

Gustaf Fridolin, språkrör (MP)

Bo G Forsberg, generalsekreterare Diakonia

Johan Galtung, fredsforskare

Kajsa Grytt, artist

KG Hammar, fd ärkebiskop

Jan Hjärpe, islamolog

Peter Hultqvist, riksdagsledamot, försvarspolitisk talesperson (S)

Helle Klein, journalist och präst

Ulrika Knutson, journalist

Sven-Eric Liedman, professor emeritus idé- och lärdomshistoria

Martin Lind, biskop emeritus

Hans Linde, utrikespolitisk talesperson (V)

Lars Lindgren, ordförande Svenska Transportarbetareförbundet

Henning Mankell, författare

Fred Nilsson, kommunalråd i Härnösand

Hans-Olof Nilsson, ordförande Livsmedelsarbetareförbundet samt ordförande IUL, Internationalen för livsmedelsarbetare, lantarbetare och hotellanställda

Suzanne Osten, regissör

Veronika Palm, riksdagsledamot (S)

Mårten Palme, professor i nationalekonomi

Sineva Ribeiro, ordförande Vårdförbundet

Janne Rudén, ordförande SEKO

Arne Ruth, publicist

Nawal El-Saadawi, författare

Pierre Schori, diplomat

Gudrun Schyman, samhällsdebattör, f d partiledare

Stellan Skarsgård, skådespelare

Maria Stenberg, riksdagsledamot (s)

Joakim Thåström, artist

Jonas Wallin, ordförande Elektrikerförbundet

America Vera-Zavala, dramatiker

Mikael Wiehe, artist

Sven Wollter, skådespelare

Ruben Östlund, filmregissör

Och utrikesministern kan genom sina oövertänkta uttalanden känna sig lika blåst.

Fast kanske har de alla anammat Arne Ankas kända devis, vilken återges nedan (känsliga läsare varnas):

Det kan i så fall möjligen accepteras som förklaring, men definitivt inte som ursäkt.

Länk: Paul Widén.