Den schizofrena migrationspolitiken

I 1809 års Regeringsform finns ett vackert stadgande i § 47. Där står att myndigheterna ska ”räcka varandra handen”. Svenska myndigheter skulle hjälpa varandra. Det tyckte man då för drygt tvåhundra år sedan.

Men tiderna förändras. Den paragrafen, liksom för övrigt hela 1809 års Regeringsform, är givetvis sedan länge historia. I och med den senaste uppgörelsen mellan ”regeringen och Miljöpartiet de gröna om migrationspolitik” (pdf), framstår det snarare som om regeringen vill att myndigheterna ska visa varandra fingret. I uppgörelsen skrivs nämligen bland annat att regeringen och Miljöpartiet noterar följande:

– Frågan om att utvidga skyldigheten för landstingen att erbjuda subventionerad hälso- och sjukvård åt asylsökande, personer som håller sig undan verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning samt personer som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om nödvändiga tillstånd för att vistas i landet är föremål för utredning. Ambitionen är att rätten till subventionerad hälso- och sjukvård ska utvidgas för vissa grupper som idag saknar tillgång till subventionerad hälso- och sjukvård.
– Med utgångspunkt från de förslag som lämnats av utredningen om rätt till skolgång för barn som vistas i landet utan tillstånd ska rätten till skolgång utökas.

Thomas Gür skriver i SvD idag att detta i klartext ”handlar om illegala invandrare”. Han noterar också, att överenskommelsen uttalar, att de som har fått ett avvisnings- eller utvisningsbeslut ”är skyldiga att lämna landet”. Samtidigt ska skyldigheten för socialnämnd och skola att lämna underrättelser till polisen om deras bostadsadress upphävas och de av- och utvisade ska också få tillgång till subventionerad sjukvård.

Således menar regeringen att vissa av våra i demokratisk ordning inrättade myndigheter, nämligen socialnämnd och skola, ska ha rätt att motarbeta andra demokratiska myndigheter, t. ex. polisen, när det gäller att verkställa av andra demokratiska myndigheter, Migrationsverket och Migrationsdomstolarna, i laga ordning fattade beslut om avvisning och utvisning. Jag citerar Gür igen:

Överenskommelsen skapar därmed ett läge där statsapparatens olika instanser inte har uppgiften att dra åt samma håll. De termer som inom statsvetenskapen beskriver sådana förhållanden är inte smickrande för någon stat.

Den stadfästa, fria och sekretesskyddade skolgången för illegala invandrares barn kommer dessutom att tydligt lägga hinder i vägen för verkställandet av avvisningsbeslut oavsett utlänningens ”skyldighet att lämna landet”. Ju längre som barnens skolgång varar och ju starkare bindningarna med det svenska samhället blir, desto svårare blir det att genomföra den beslutade avvisningen. Så bör det också medmänskligt vara. Men därmed ökar också incitamenten för att hålla sig undan avvisningsbeslut så länge som möjligt.

I stället för att, som sker genom denna överenskommelse, understödja en verksamhet i vilken myndigheterna ska räcka varandra fingret, borde regeringen mera ta fasta på sitt uttalande att de som har fått ett avlägsnandebeslut är skyldiga att lämna landet. Denna överenskommelse motverkar direkt en sådan målsättning.

Detta tyder på att regeringen nog egentligen inte alls tycker att de är skyldiga att lämna landet. I så fall vore det mera rakryggat att i Utlänningslagen införa en bestämmelse med innebörden att barnfamiljer med skolbarn har rätt att ovillkorligen erhålla permanent uppehållstillstånd i Sverige. För det är ändå detta som denna överenskommelse kommer att leda till: Alla barnfamiljer med skolbarn som vill ha tillstånd i Sverige kommer att få det.

Enklare då att säga det rakt ut, och därmed bespara Migrationsverket, Migrationsdomstolarna och polisen onödigt arbete, än att hymla med saken i ohelig allians med Miljöpartiet.

Här är förresten ett annat slags hand, kallad Hamsa. På den står på hebreiska de ord som på engelska lyder ”Justice, Partnership, Peace”. Ord att begrunda för envar, inklusive Sveriges regering …

Länkar: Regeringen, Merit Wager på Newsmill.