Drabbad av skrivkramp sedan en längre tid, har jag ändå i tankarna haft att här försöka förmedla dels någon slags recension av islamistkramaren Mattias Gardells senaste (och förhoppningsvis sista) bok, med titeln Islamofobi, dels något slags kommentar till islamistkramaren(?) Julian Assanges och Wikileaks senaste (och förhoppningsvis sista) förräderi gentemot den fria världen.
Då exploderar plötsligt en bil på Olof Palmes Gata i Stockholm. Inte långt därifrån och därefter exploderar bilägaren själv. Kort tid dessförinnan har han bland annat till Säkerhetspolisen förmedlat ett tydligt islamistiskt budskap, innebärande ett hot om terrorbrott riktat mot Sverige och svenskarna helt urskiljningslöst. Ett hot som terrorbombaren av allt att döma hade föresatt sig att sätta i verket. Men all rödsprit, spik och bomber snedtände och det enda offret blev terroristen själv.
Rätt så! Om genom Guds försyn eller hans egen klantighet kan vi inget veta. Så här sade han i alla fall, innan han skred till verket:
Väldigt kort och omfattande till Sverige och svenska folket. Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed (på arabiska) fred vare över honom (på svenska) och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.
Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta.
Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten (på arabiska) fred vare över honom (på svenska) och ert dumma support till grisen Vilks.
För det första: Varför är detta ett islamistiskt budskap? Så är det av flera skäl. Bombmannen talar om ett ”krig mot islam”. Som du vet talar islamisterna om ”krigets hus”, dar al-harb, vilket utgörs av alla länder där den ”islamiska staten” inte ännu har upprättat sitt herravälde genom införandet av den islamiska lagen, shari’a. Sitt eget ”hus” kallar islamisterna dar al-islam. Endast där råder fred enligt deras sätt att se.
Bombmannen – ja, jag vet att han hette Taimour Abdulwahab och att han kort tid var innehavare av en vit Audi 80 Avant -93 med registreringsnummer PKB 987 – har alltså genom detta sitt budskap entydigt enrollerat sig i bekämpandet av ”krigets hus”, till vilket västerlandet hör, och inte minst Sverige. Ett Sverige som tillåter Lars Vilks att med användande av sin yttrandefrihet framställa profeten Mohammed som rondellhund – enligt nyare information verkar det som han tänker framställa sig själv som rondellgris ”as a tribute to” bombmannen. Ett Sverige som sänder trupp till Afghanistan för att där införa frihet och demokrati.
Men frihet och demokrati är inget som bombmannen uppenbarligen eftersträvade. För islamismen står i uppenbar motsättning till frihet och demokrati, något som Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg längesedan konstaterat.
För det andra: Vad har nu allt detta att göra med Mattias Gardells förhoppningsvis sista bok?
Jo, redan på sidan 19 skriver han följande:
Ond islam benämns idag ofta som en -ism, ”islamism”, vilket framställs som om den vore en enhetlig politisk ideologi utan inbördes olikheter och skilda historier. Även i detta tala kollapsar återkommande distinktionen mellan islamism och världens muslimer.
Källa: Gardell: Islamism, Leopard, 2010, s. 19.
Men vilka inbördes ”olikheter och skilda historier” är det då som Gardell identifierar? Inga! Vilka exempel ger han på denna ”kollaps”? Inga!
Om Gardell hade varit ärlig hade han här kunnat framhålla distinktionen mellan islam och islamism, mellan den enskilde religiöse muslimens förhållningssätt till Gud – vilken ingen människa har rätt att ifrågasätta – och islamismens strävan att erövra världen, en strävan som inte endast är religiös utan som till sina väsentliga beståndsdelar är politisk och rentav militär.
Gardell måste lära sig att skilja på världens religiösa muslimer i deras förhållningssätt till Gud och islamismens politiska strävan att erövra världen. Tyvärr lyckas han dåligt i denna sin sista(?) bok. Han framstår därför alltjämt som en propagandist, en apologet för antidemokratiska strävanden. En agitator som Annika Ström Melin i DN kallar honom.
För det tredje: Vad har Julian Assange och Wikileaks att göra med allt detta?
Jo, därför att Wikileaks i grunden också är ett angrepp på västerlandet. Vi finner bland annat här (Newsmill) och här (Expressen) hur antisemiter arbetar samman med Wikileaks och ser slutligen hur Assange intervjuas i en moské.
Johannes Wahlström är, som du kan se i länkarna, son till antisionisten Israel Shamir som är Wikileaks ombud i Ryssland. Enligt en av länkarna ovan publicerade Wahlström ”i våras en bred intervju med honom [Assange] i Aftonbladet. Shamir lyfte så fram Assanges insatser i Zavtra i september”. Tidskriften Zavtra är för sin del enligt länken ovan, dvs. Magnus Ljunggrens artikel i Expressen, ”på en gång nationalistiskt, stalinistiskt och militant judefientligt”. Wahlström själv är Wikileaks representant i Skandinavien.
Så Assange och Wikileaks tycks nog vara ganska proislamistiskt, judefientligt och antidemokratiskt, åtminstone av detta att döma …
Alltså: Allt hänger ihop. Från Bryggargatan via Gardell till Assange.
Antisemitismen, antidemokratin, islamismen och den terror som dessa villfarelser utlöser, den måste bekämpas. Såväl på Bryggargatan, på Wikileaks, som överallt annars – även i recensionerna av Gardells villfarelser. För, som Torbjörn Elensky skriver i Axess, liberalofobin, den sprider sig.
Länkar: gudmundson, P J Anders Linder i SvD, Sveriges Radio om Shamir, Barvå i NWT, Reason.