En Johan Bergenäs skriver på Brännpunkt i dagens Svenska Dagbladet. Han uppger sig vara säkerhetspolitisk analytiker, och visst presterar han en slags analys. Men jag vet inte om den har så mycket med säkerhetspolitik att göra.
Han påstår till en början att de senaste sanktionerna mot Iran ”har ökat spänningarna i Mellanöstern igen”, och varnar Israel för att slå ”på krigets trumma”. Men långt innan dessa sanktioner infördes, har den iranska regimen genom ”president” Ahmadinejad önskad ”död åt Israel”. Enligt den iranska regimen och islamismen tillhör Israel ”krigets hus”, ett område som antingen har att underkasta sig den islamiska lagen frivilligt eller också bekrigas till dess så sker.
Jag vet inte om Bergenäs tycker att allt detta är OK så länge Israel inte ”slår på krigets trumma” – men det verkar så.
Bergenäs verkar tro att Iran faktiskt inte håller på att utveckla kärnvapen. Men senast idag läste jag, t.ex. här, att Iran kan ha atomvapen år 2012: ”Västländerna, främst Israel och USA, tror sedan länge att Iran utvecklar ett atomvapen under täckmantel av sitt kärnenergiprogram”. Bergenäs refererar till USA:s försvarsminister Robert Gates som ska ha sagt att ett angrepp mot Irans kärnprogram ”bara skulle fördröja Tehrans planer ett till tre år”.
Vidare menar han att det är ”logiskt att dra slutsatsen att ett militärt angrepp på Iran skulle kunna leda till att landet verkligen anser sig i behov av kärnvapen för att avskräcka framtida attacker. Ett israeliskt angrepp skulle ju bekräfta att det föreligger ett hot mot Irans säkerhet”.
Slutsatsen är att det idag inte finns någon ”välgrundad eller försvarbar militär utväg”. Diplomati fortsätter att vara det bästa alternativet”. Så långt Bergenäs.
Ekot meddelar dock, att Iran inte tänker återuppta några samtal förrän i augusti. – Det återstår att se om det blir ens då, jag tvivlar. Men diplomatin är för närvarande alltså inte det bästa alternativet.
Låt oss nu betrakta Bergenäs logik. Först utvecklar Iran kärnvapen. Detta är de flesta seriösa bedömare överens om. Trots detta skriver Bergenäs att först ett israeliskt anfall i syfte att slå ut Irans potentiella kärnvapenkapacitet eventuellt skulle förmå Iran att först då börja utveckla kärnvapen. Vad menar Bergenäs?
Bergenäs tycks vidare mena att eftersom ett israeliskt – eller snarare amerikanskt – anfall ”bara” skulle fördröja de iranska kärnvapenplanerna i ett till tre år, ja då är det ingen mening att överhuvudtaget anfalla.
Men om västerlandet och i synnerhet Israel inte anser att den iranska regimen ska få tillgång till kärnvapen, vapen som skulle kunna utplåna Israel i enlighet med Ahmadinejads öppet deklarerade vilja, ja, då får man väl anfalla vartannat eller vart tredje år då, ända till dess Iran upphör med att utveckla kärnvapen som kan hota Israels själva existens. Om ett angrepp inte räcker, och om Iran trots sanktioner, trots ”diplomati” fortsätter sitt onda värv, fortsätter att i ord och gärningar hota Israel, vilket man gör, ja då får man angripa igen och igen till dess hotet försvinner. Det kan tyvärr till och med vara så att upprepade angrepp är enda sättet att bemästra hotet, nämligen genom att gång efter annan förstöra Irans kärnvapenkapacitet.
Detta om man är seriös och konsekvent och anser att den iranska regimen under inga omständigheter ska få tillgång till kärnvapen. Bergenäs – och möjligen även Robert Gates – tycks mena att eftersom endast ett angrepp inte är tillräckligt så ska man avstå helt och hållet. Detta är ungefär att jämställa med om Churchill under det andra världskriget skulle ha tyckt att eftersom enbart ett angrepp mot Nazityskland inte skulle kunna besegra Nazityskland, ja då ska man avstå helt och hållet.
Jag tror att merparten av det iranska folket fattar att Israel inte utgör ett hot mot, som Bergenäs skriver, ”Irans säkerhet”. Möjligen hotar Israel i någon mån den islamonazistiska iranska regimens ”säkerhet”. Å andra sidan hotar den iranska regimen inte blott den israeliska ”regimens” utan till och med själva den judiska statens existens. Och detta inte endast i någon mån.
Vilket som är värst är inte så svårt att ta ställning till, eller hur. Ställd inför ett mycket allvarligt menat hot om våldsam utplåning, ett hot som dessutom backas upp med utveckling av kärnvapen, tror jag inte ”diplomati” är bästa botemedlet.
Om du konfronteras med en mördare som har bestämt sig för att döda dig, och som höjer sitt mordvapen mer och mer, då är inte rättan tid att försöka tala honom till rätta. Då gäller bara att försvara sig. Om angriparen dessutom är någon som anser att du av religiösa skäl inte har rätt att existera, vad finns då överhuvudtaget för möjligheter att genom prat få honom att ändra sig?
Försvar mot dessa angripare är det som Israel har hållit på med under landets hela existens. Att försvara sig mot dem som vill utplåna landet. Det har mer än sextio års diplomati-”prat” inte kunnat ändra på. Israel måste fortfarande försvara sig. Vilket visar hur mycket Israel egentligen har kunnat förlita sig på diplomati. Det har aldrig någonsin gått. Inte förr. Inte nu. Och nog inte i framtiden. Aldrig.
För om Israel hade försökt försvara sig med diplomati, då hade landet inte funnits nu.
Vi får hoppas att det inte är det som Bergenäs ”analys” går ut på.