Det har varit folkomröstning om minareters vara eller icke-vara i Schweiz.
Nu har majoriteten, 57 % av de röstande, beslutat att förbjuda minareter. Rubriken i Svenska Dagbladet blir då – i papperstidningen – följande: ”Schweiz chockat av minaretnej”.
Det verkar ytterst osannolikt att hela ”Schweiz” i någon mening skulle vara chockat av att majoriteten av de röstande beslutat förbjuda minareter.
Vilka är det då som är chockade? Ja, fortsätter man läsa artikeln, så omnämns ”landets regering”, den schweiziska utrikesministern samt inte oväntat en imam vid namn Ibram.
De ”chockade” visar sig alltså i själva verket vara regeringen och en muslimsk imam, vilka alltså alla befinner sig i minoritet. Men ”Schweiz” utgör mycket mer än dess regeringen och en (1) imam. SvD:s rubriksättning är alltså grovt missvisande.
Man kan jämföra med rapporteringen kring Hamas’ valseger i Gaza. Aldrig läste vi väl en artikel om att Gaza var ”chockat av Hamas-ja”. Där rörde det sig ändå om att folket i val tillsatt en islamonazistisk regim som genom angreppskrig vill utplåna ett annat land: Israel. Men detta tycks ingen rubriksättare ha ansett vara chockerande.
Ett nej till minareter är en bagatell i jämförelse med vad Hamas håller på med. Att uppröras mera över detta än över Hamas nidingsdåd är att sila mygg och svälja kameler.
Sedan har ju Per Gudmundson rätt när han, också i SvD, skriver, att mänskliga rättigheter inte är föremål för majoritetetsbeslut och att rätten att utöva sin religion inte går att rösta bort.
Nu innebär väl inte minaretförbudet ett förbud att utöva sin religion. F. ö. vet jag inte i vilken utsträckning man i muslimska länder har rätt att ringa i klockorna i kristna kyrkor. Men saknas den rätten är det därmed också enligt Gudmundsons sätt att resonera också ett religionsförbud.
Men i det mån minaretförbudet strider mot mänskliga rättigheter så strider Hamas’ också bokstavligen mot mänskliga rättigheter, närmare bestämt mot Israel och dess rätt att existera. Både folkomröstningen i Schweiz och valet av Hamas i Gaza är därmed ogiltiga utifrån dessa utgångspunkter.
Problemet med demokratin är, att den sätter folkviljan före mänskliga rättigheter, och att dess principer alltså kan avskaffas genom just demokratiska val. Men om folket inte vill ha mänskliga rättigheter, vem kan tvinga dem?
Det man kan göra är att försvara de människor som vill ha och bevara sina mänskliga rättigheter, och kämpa mot dem som inte anser att andra människor – muslimer eller judar – inte har rätt till sina mänskliga rättigheter.
I ljuset av detta är minaretförbudet ett dåligt beslut, men valet av Hamas’ i Gaza ett mycket sämre, värre och just – chockerande. För Hamas vill inte bara hindra judarna från att utöva sin religion. De avser att mörda dem alla, detta enligt artikel sju i deras stadga. En eller annan minarets vara eller icke vara är närmast ett icke-problem i jämförelse.
Låt oss hoppas att klockan aldrig ska klämta för Israel – eller för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.
Länkar: SvD på nätet där rubriken har ändrats och lyder: ”Schweiziskt nej till fler minareter”. Nu är det bara regeringen som är ”chockad”, Dick Erixon, DN, ledare i DN.
***
Läs även andra bloggares åsikter om rättsäkerhet, Palestina, mänskliga rättigheter, muslimer, kristna, judar, Israel, islamonazism, islam, Hamas, Gaza, försvar, demokrati, antisionism, antisemitism