Terrorn har slagit till i Sharm-el-Sheik också. Dessutom några blindgångare i London i torsdags. Förresten så tycks det ha varit fyra som mördades i Netanya; den femte som dog var då mördaren själv. Men ytterligare två israeler mördades i går. I Svenska Dagbladet i helgen räknade man upp ett antal terrordåd. Inget av terrordåden i Israel nämndes.
Jan Guillou skriver i Aftonbladet här att president Bush ”var först när han proklamerade kriget mot terrorismen”. Men vem var först när det gäller att proklamera krig i största allmänhet? Inte var det Bush; snarare Arafat et consortes, om inte Hitler själv. ”Bombhögern” säger på allvar att fienden är nazister, skriver Guillou vidare. Han frågar slutligen om ”dessa krigsentusiaster inom den svenska bombhögern” är villiga ”att dra på oss förluster på hemmaplan, i vår egen tunnelbana, bara för att få glädjen att låta även svenska soldater dö i främmande land, den muslimske fiendens land?” – Som i någon mening medlem av bombhögern, vilken till skillnad från vad som tycks vara fallet med Guillou själv, inte – ännu – är alldeles bombad, är frågan för mig inte vilka förluster vi ska dra på oss – Sverige kommer också att drabbas – utan om vi är beredda att kämpa för demokrati och frihet mot de islamistiska fascister som vill utplåna den västerländska civilisationen. De kräver inget mindre än vår underkastelse, nämligen. Guillou vill inte kämpa för dessa värden. OK, han hade nog inte haft så mycket ”guts”/”brains” att komma med ändå, men vi andra? Som Patton sade: Det är aldrig frågan om att dö för sitt land. Vad saken gäller är att låta fienden, dvs. i Pattons termer ”the other poor dumb bastard”, dö för sitt. Det är det som svenska soldater är till för, dvs. – som chefen Amf 4 sade i sitt tal på regementets dag nyligen – att försvara fred, frihet och demokrati, men då enligt mitt sätt att se inte bara i Sverige utan förhoppningsvis överallt. Så bombad är jag!