A. Ärkebiskopen tycks i Svenska Dagbladet i söndags (2004-01-25) tro att äktenskapet har att göra med kärlek, inte ”barnalstring”. Det är en besynnerlig inställning för att komma från en kyrkans man. Äktenskapet är, för att en stund tala i religiösa termer, ”av Gud instiftat till samhällets bestånd”. Vi ställer Luthers fråga: ”Vad är det?”. Eller, profant uttryckt: ”Hur består samhället?”. Jo, samhället består genom just ”barnalstring”. Barn alstras naturligt av man och kvinna i förening, utan hjälp av någon annan. ”Homovigsel” kräver för samhällets bestånd att barn alstras med hjälp av någon annan. Varför finns anledning att kalla denna barnalstring ”äktenskap”? Den kan ju inte utan hjälp av någon annan utanför ”äktenskapet” bidra till samhällets bestånd. – Egentligen är detta en fråga om semantik. Låt oss reservera begreppet ”äktenskap” för en förening mellan man och kvinna ”till samhällets bestånd”. För andra föreningar, som inte av sig själva kan bidra till samhällets bestånd, får man hitta ett annat begrepp. ”Kärlek” har inget med saken att göra!
B. Apropå semantik, så frågar jag mig hur det kan vara möjligt att den som har haft sexuellt umgänge med en annan människa utan att tillgripa våld ändå anses kunna ha förövat en våldtäkt? Våld har enligt Nationalencylopedins ordbok nämligen att göra med ”användning av fysisk styrka”. Men den som inte använt fysisk styrka har ändå begått en våldtäkt? Det är naturligtvis skändligt att utnyttja en kvinna som inte är i stånd att vare sig säga nej eller ja, men ”våld”täkt kan det aldrig vara fråga om, om man inte vill göra ”våld” på språket. Så, då kan vi väl kalla detta skändliga för något annat, och göra straffskalan likadan, men våldtäkt kan vi väl aldrig kalla det!?
[…] inte att denna förening ska förkastas; det innebär blott att man, som jag skrev i min gamla bloggning från år 2004, inte gärna kan kalla den […]