Islamismens seger?

Man får leta en del för att hitta böcker på svenska som överhuvudtaget ser islamismen som ett problem. Islamistiska apologeter finns det däremot gott om.

Paul Bermans Terror och liberalism och Per Ahlmarks Det är demokratin, dumbom! är några av de få senare exemplen på islamism-kritik i bokform, och inte ens de är helt nya.

Nu har emellertid FOI-forskaren Magnus Norell utkommit med boken Islamismens seger från Libanon till Iran på Fri Tanke Förlag.

På ett sakligt sätt framförs här de fakta som kan läggas till grund för vad jag länge hävdat i denna blogg. Norell sammanfattar saken väl: ”[G]runden till den arabiska-israeliska konflikten … är en vägran att överhuvud taget acceptera Israel som stat” (s. 143).

Men från att tidigare har drivits av arabnationalistiska strävanden, hämtar denna fortsatta vägran numera sin näring ur religiösa föreställningar, och drivs inte längre av arabstaterna utan av organisationer som Hisbollah och Hamas och av regimer som dem i Syrien och Iran.

Norell visar, att det enligt dessa organisationer och stater inte går att uppnå fred med Israel. Israel skall utplånas – med våld:

Intressant – men för fredsfrämjandet högst besvärande – är således att mer än 30 år efter det att flera arabstater och deras militära överkommandon insett att det inte gick att besegra Israel militärt, har nu ett budskap börjat höras igen runt om i regionen om att det är just med militära medel som Israel kan besegras. Sedan kriget 2006 har i synnerhet islamistiska företrädare som Nasrallah [Hisbollah], Mashal [Hamas] och Ahmadinejad [Iran] än mer aggressivt debatterat Israels slutliga nederlag. Det bör understrykas att dessa åsikter framför allt står att finna hos personer och organisationer som hela tiden förespråkat våld som ett sätt att lösa konflikten med Israel. (s. 144f)

Norell fortsätter:

Hos dess företrädare kallas denna doktrin Muqawama. Den översätts ibland med ”motstånd”, men en mer noggrann översättning är ”konstant kamp” eller ”ständigt krig”. Det är i denna betydelse som till exempel Hamasledaren Mashal använder begreppet.

Enligt denna doktrin

kan långsiktig fred med Israel aldrig komma på fråga, inte heller något erkännande av landets rätt att existera. Tillfälliga vapenvilor går bra. Hamas agerande i Gaza är ett tydligt exempel på det. (s. 145)

Men ”om fokus ligger på ”motstånd” mot Israel och väst finns heller inte mycket utrymme för politiska eller ekonomiska reformer eller demokratisering” (s. 118).

Norells bok borde kunna tjäna som en ögonöppnare för alla som inte är alldeles förblindade av den tvyärr ganska lyckade anti-israeliska propagandan och det rådande samhällsklimatet, det klimat som antagligen föranledde svenska politiker att delta i en demonstration i Stockholm den 10 januari i år där ett slagord var ”Död åt Israel”, en incident som Norell också nämner och som närmare kan studeras t. ex. här.

Bland deltagarna återfanns alltså Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin och Jan Eliasson. Det kanske inte är så konstigt, om man betänker att Jan Hjärpe, en mycket anlitad expert på islam, kallar Hamas för ”religiös socialdemokrati” …

Norell talar däremot klarspråk. Tag och läs!

(Jag bläddrar desutom lite i Ahlmarks bok (Timbro, 2004). På sidan 227 skriver han om de militanta islamisterna: ”Demokrati avskyr de” och de anser det ”vara rimligt att behandla kvinnor som boskap, meningsmotståndare som dödsfiender och religionsfriheten som en idé vilken hotar deras existens”. Boken kom år 2004 men är som du ser också fortfarande läsvärd.)

Här finns en recension av Norells bok.

***

Läs även andra bloggares åsikter om terrorism, Israel, islamism, Gaza, Hamas, försvar, demokrati, antisemitism, antisionism, Magnus Norell, FOI, Islamismens seger, Fri Tanke förlag, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin, Jan Eliasson, Muqawama, Hisbollah, Iran, Ahmadinejad, Hassan Nasralla, Khaled Mashaal, Syrien, Paul Berman, Per Ahlmark, Jan Hjärpe, Libanon