”Världen älskar Israel”. Det var min sammanfattning av vad Haaretz-journalisten Gideon Levy påstod i våras, då Dagens Nyheter även publicerade en artikel av honom där han krävde att Israels ”krigsbrott” i Gaza skulle utredas. Levy är bl. a. känd för sin starka kritik av den s. k. ”ockupationen”. Läs min bloggning här.
Nu är det istället Svenska Dagbladet som idag publicerar en ny israelkritisk artikel av sagde Levy, detta under rubriken ”Dåligt, Aftonbladet – uselt, Israel”, apropå Donald Boströms artikel i Aftonbladet.
Det uslaste består enligt Levy i den israeliske utrikesministern Liebermans hantering av situationen: ”När den israeliska regeringen är helt hjälplös i sitt försvar av ockupationen, med allt det lidande som den dagligen orsakar miljoner palestinier, är enda utvägen att attackera kritikerna”. Detta har, skriver han, vållat en skada som ”kommer att finnas kvar mycket länge”.
En part i målet som Levy märkligt nog förbigår i sitt resonemang är Sveriges regering. Att skada har uppstått kan nog alla vara överens om. Har Sveriges regering någon del i skadan?
Det är lätt att vara efterklok, men frågan är om Lieberman hade haft anledning (över)reagera om Sveriges regering ställt sig bakom ambassadör Borsiin Bonniers uttalande, i stället för att ta avstånd från det. Det är ju faktiskt vår regering som Liebermans vrede i första hand har riktat sig mot och inte Boströms artikel.
Flera jurister, nu senast Justitiekanslern, har vidare underkänt statsministerns påstående att det vore ett grundlagsbrott om regeringen skulle uttala sig.
Jag återger härnedan en TT-artikel som var väldigt svår att hitta på nätet – av någon anledning:
JK: Lagligt om ministrar vill kritisera artikel
STOCKHOLM
Regeringen kan gå mycket längre i sin kritik av artikeln i Aftonbladet utan att bryta mot grundlagen, enligt justitiekanslern, JK.
– Det är inte alldeles klart var gränserna går. Det är rätt mycket man får göra enligt grundlagen, fast det ändå skulle betraktas som politiskt och juridiskt olämpligt, säger justitiekanslern Göran Lambertz, som är statens
advokat och ensam åklagare i tryckfrihetsmål.Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt har under den diplomatiska osämjan med Israel över Aftonbladets artikel om organhandel gång på gång klargjort att grundlagen förbjuder dem att fördöma tidningsartiklar. Samtidigt har båda försökt uttrycka förståelse för den israeliska upprördheten, utan att trampa över någon gräns.
Men ministrarna skulle kunna gå mycket längre i sin kritik, om de så vill, utan att bryta mot lagen. Hotet är snarare politiskt.
– Det var väl så det var med Muhammedkarikatyrerna och Laila Freivalds uppträdande. Det var egentligen inte någon tvekan om att det var lagligt, men det betraktades av KU som klart olämpligt, säger han.
Freivalds förlorade jobbet som utrikesminister sedan hon beordrat en
medarbetare att varna ett webbhotell för riskerna med att låta Sverigedemokraternas nättidning publicera karikatyrerna.Men det finns ändå ett utrymme kvar att utnyttja, enligt Lambertz. En minister kan utan fara säga att ”det där har vi ingen anledning att tro på”, säger han, men går över gränsen om publiceringsbeslutet kritiseras.
TT
När statsminister Reinfeldt säger att lagen förbjuder regeringen att ha en åsikt om innehållet i Boströms artikel, så verkar det alltså, om man ska följa Lambertz’ resonemang, som att statsministern av politiska skäl gömmer sig bakom juridiken.
Vilka är då dessa politiska skäl?
Som ordförandeland i EU har ju Sverige i ett uttalande instämt i USA:s kritik av de judiska bosättningarna på ”Västbanken” och i östra Jerusalem – dock utan att framföra kritik mot de arabiska bosättningarna i östra Jerusalem, en stad där den arabiska andelen av befolkningen dessutom ökar. Om syftet med denna israelkritik är att sätta press på Israel, minskar förvisso pressen om man i något avseende just nu skulle gå Israel till mötes. Libermans reaktion kan då förklaras som ett försök att just minska denna press.
Men varför måste man sätta press på Israel? I ett läge när snart sagt alla de politiska rörelser som PLO består av – inte minst Fatah som leds av Mahmoud Abbas – har som syfte att genom anfallskrig utplåna Israel, borde största pressen sättas på dem att göra bättring. Anfallskrig är förbjudet enligt internationell rätt. Israel har precis som varje annat land rätt att existera.
Att i detta läge pressa Israel att dra sig tillbaka ytterligare – Israel har ju redan utrymt Gaza utan att få någonting annat än Kassamraketer i belöning – spelar bara dessa antisionistiska och i många avseenden även antisemitiska krafter i händerna.
Det är väl tyvärr för mycket begärt av den svenska regeringen att den ska våga sig på en alleingang i denna fråga. Sverige tillhör ju EU. Men någon liten fingervisning om att Sveriges regering åtminstone kan – och vågar! – kritisera åtminstone en osaklig israelkritik hade varit klädsam.
Ambassadör Borsiin Bonniers uttalande var i denna kontext både modigt och välavvägt. Men det ströks. Kvar står bara regeringens israelkritik.
Länkar: Henrik Bachner i DN: Farligt historiskt eko; Mikael Löfgren i DN: Frågan är om Carl Bildt låter sig skrämmas; Dmitri Vasserman på Newsmill; Israels förre sverigeambassadör Zvi Mazel; PM Nilsson i Expressen; Gideon Levy i Haaretz.
***
Läs även andra bloggares åsikter om Avigdor Lieberman, yttrandefrihet, Israel, Palestina, demokrati, rättssäkerhet, justitiekanslern, Göran Lambertz, Fredrik Reinfeldt, regeringen, Carl Bildt, Mohammedkarikatyrerna, Laila Freivalds, Donald Boström, Gideon Levy, Aftonbladet, Elisabet Borsiin Bonnier