Israel: The usual suspect

Du har nog sett filmen ”Casablanca”, eller hur.

När polischefen i Casablanca, kapten Renault, visserligen i en akt av välgärning men ändå, skjutit ihjäl den förhatlige boven i dramat, nazistofficeren Strasser, och Renaults mannar anländer till brottsplatsen, blir uppdraget från Renault: ”Round up the usual suspects”.

När man läser Aftonbladet, kan man lätt tro, att Renaults ord även vägleder dem i deras ”israelkritik”. Fast här är det frågan inte om pluralis, utan om singularis: Uppdraget är att hänga ut ”the ususal suspect”: Israel. Läs t. ex. här, här, här, här , här, här och här.

Många har hävdat att det borde vara enkelt för Israel att, om man är oskyldig, lämna en trovärdig förklaring till de beskyllningar om organstöld – mm. mm. – som riktas mot dess försvarsmakt.

Men som Israels ambassadör Benny Dagan säger i SvD är det omöjligt att försvara sig mot absurda anklagelser:

– Varför undersöker ni inte om judarna ligger bakom attackerna mot World Trade Center? Varför undersöker vi inte om judarna sprider Aids i arabländerna? Varför undersöker vi inte om judar dödar kristna barn för att ta deras blod och organ. Varför undersöker inte era tidningar allt det? Det skulle bli riktigt bra artiklar.

Detta är ju också beskyllningar som riktas mot judarna och the ususal suspect.

Som Ilya Meyer skriver i Jerusalem Post, verkar logiken vara den att judarna närmast definitionsmässigt i vissa alltför omfångsrika kretsar anses skyldiga till dess de själva bevisar motsatsen.

Donald Boströms hållning verkar vara likartad. Och Åsa Linderborg är i Aftonbladet inne på samma linje: Israel måste ”granskas”. Lösa beskyllningar från Israels fiender måste utredas. Den israeliska upprördheten tas inte på allvar.

Men varför kan man inte lika gärna utreda sanningshalten i de palestinska arabernas beskyllningar? Varför ska de tas för gott och kritiken riktas mot Israel? Varför inte ”gå på” de palestinska araber som stått för beskyllningarna och fråga dem vilka bevis de har? Fram med bevisen! Det är knappast Israels sak att bevisa sin oskuld; det är de som står för anklagelserna som har att presentera sina bevis!

Men nej: Så snart någon påstår att Israel har begått någon missgärning, så är det alltid och uteslutande Israel – The usual suspect – som har bevisbördan. Ingen annan.

Jag tror att den kappvändande capitain Renault i Bogart-filmen Casablanca gjorde det lite för lätt för sig: Även om det finns en ”usual suspect” kan den verkligt skyldiga nämligen vara någon helt annan. I Casablanca-fallet var det t. ex. – han själv, så man förstår ju varför han ville vända bort uppmärksamheten …

Bogarts/Ricks slutreplik till Renault är förresten följande: ”I think this is the beginning of a beautiful friendship”.

Detta är tyvärr något som mången palestinsk arab aldrig skulle uttala i förhållande till Israel.

Och sannolikt är det denna inställning hos såväl flertalet palestinska araber som hos vissa kretsar knutna till Aftonbladet och – Sveriges regering!? – som leder till att Israel alltid och alltför ofta anses vara just the usual suspect.

Correct me if I’m wrong.

Tillägg 2009-08-25: Detta är en i vissa delar starkt omredigerad version av den ursprungliga texten.

Länk: SvD:s ledarblogg.

***

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Casablanca, Humphrey Bogart, The usual suspect, palestinska araber, Benny Dagan, Ilya Meyer, Donald Boström, Åsa Linderborg