Idag har vi i P1-morgon flera gånger kunnat lyssna till ett reportage av Kristian Åström, där han berättar historien om att en tolvårig pojke vid namn Muhammed al-Durra blev skjuten till döds – underförstått av israelerna, även om detta inte uttalas rakt av.
Så här står det på SR:s hemsida:
Gaza
För nio år sen, när den andra intefadan hade pågått i bara två dagar sköts en liten pojke ihjäl i Gaza. Han hette Mohammed och var bara 12 år. Tv-fotografer filmade när hans pappa försökte skydda honom med sin kropp, men misslyckades. Pappan och sonen blev symboler för palestiniernas kamp och pappan togs emot av presidenter och kungar. Men vad hände sen? Vår utsände träffade pappan i Gaza, 9 år senare. Reportage av Kristian Åström.
Du kan lyssna till reportaget här.
Här är en film, som hävdar att pojken inte dödades alls. Och med hänsyn till vad man visar om skottvinklar osv. verkar det mera sannolikt att han, om han dog, sköts av palestinier och inte av israeler. Men varför rör Muhammed på ben och händer efter det att fadern ropar att han är död?
Åströms reportage slutar med pappans uttalande att han känner ”ett stort hat”: ”Varför sköt de honom? Han var ju bara ett barn”.
Om pappan talar sanning är det ju verkligen en fråga att ställa: Varför sköt palestinierna hans son – och kastade skulden på Israel?
Och om det nu är nödvändigt att hata, vilket jag starkt ifrågasätter, så kan vi ju hoppas att pappan åtminstone hatar de skyldiga och inte de oskyldiga.
***
Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Israel, Muhammed al-Durra, Palestina, Pallywood, P1-morgon, Kristian Åström
[…] ibland) är välregisserade och uppdiktade lögner. En tidigare bloggning på detta tema finner du här. Fenomenet går, i den mån det rör sig om ”spelfilm”, under beteckningen […]