Så här skrev jag i min gamla ”blogg” för länge sedan:
2004-04-18: Nu har också Yassins efterträdare som terrorgeneral, Rantisi, ”mördats” enligt dagens utsändningar i svensk s.k. ”public service”. Men Hamas krigar ju fortfarande? En soldat i krig mördar inte fiendens soldater. Man frågar sig i vems tjänst svenska massmedia står. Knappast inte i ”publikens” tjänst, möjligen i Hamas tjänst, avsiktligt eller oavsiktligt. – Rantisi hade tydligen inte tillräckligt allvarligt begrundat sin belägenhet. Det blev hans död. Nästa terrorgeneral vågar, sägs det, inte ens träda fram med sitt namn. Hur kan man bedriva ett krig med en sådan utpräglad feghet? Kanske för att man förlorat alla krig man hittills bedrivit. Varför då fortsätta med ett så hopplöst projekt som detta krig?
I rättegången som avslutades för precis en vecka sedan, fann Myndighetens företrädare anledning rikta kritik mot mig på grund av ovanstående bloggning, därför att jag enligt Myndigheten kallar ”palestiniernas kamp feg”.
Men så var det väl inte jag skrev. Innebörden av det jag skrev var, att den som gör anspråk på att företräda Hamas, vilken organisation bedriver ett utplåningskrig mot Israel, åtminstone borde våga framträda med sitt namn. Det vågade tom. Hamas’ själsfrände Hitler.
”Palestiniernas kamp” då. Hamas vill utplåna Israel. Och Myndighetens företrädare uttalade också vid samma rättegång, att Yassin, en tidigare hamasledare, var en ”palestinsk frihetskämpe”.
Jag tror inte att man, som Myndigheten tycks göra, bör jämställa ”palestiniernas kamp” med den ”kamp” Hamas för. Jag tror och hoppas att de flesta arabiska palestinier inte kämpar Hamas’ kamp att med våld utplåna Israel, utan snarare kampen för ett bättre liv. Ett sådant bättre liv byggs inte på ruinerna av ett utplånat Israel utan på fred, frihet, demokrati och välstånd, med Israel som god granne. En sådan ”kamp” för ett bättre liv är inte feg; den hedrar i stället envar palestinier som inte låter hatet utan kärleken utgöra ledstjärnan i hans strävanden.
Men Myndigheten tycks tyvärr ha en annan uppfattning. Det är Hamas’ strävan att med våld utplåna Israel som man/jag enligt Myndigheten tydligen inte bör kalla ”feg”. Och visst, möjligen är självmordsbombarna inte fega – men hur kärleksfulla är de? Hur ödmjuka?
Varför är det viktigt för Myndigheten att framhålla att Hamas’ strävan att utplåna Israel inte är feg?
Det närmast liggande svaret är tiill synes att Myndigheten själv vill utplåna Israel.
Jag upprepar: Den yttersta logiken i dessa Myndighetens uttalanden tycks alltså vara den att Myndigheten vill utplåna Israel!
Men har en svensk myndighet verkligen rätt att ge uttryck för uppfattningen att Israel bör utplånas?
Kan Sveriges regering verkligen ha förtroende för denna myndighet? Delar kanske Sveriges regering denna ståndpunkt som av allt att döma är Myndighetens ståndpunkt?
Vem vet? För från regeringen har vi ännu ingenting hört.
***
Läs även andra bloggares åsikter om ödmjukhet, Demokrati, fred, Frihet, Hamas, Israel, Palestina, Rantissi, välstånd, Yassin