Så skrev jag i min föregående bloggpost. Saken gäller ”vräkningarna” eller det som på juristspråk kallas avhysningarna av palestinier i östra Jerusalem.
Ännu tidigare skrev jag att det inte är så lätt för en utomstående att veta vem som har den verkliga rätten på sin sida i sådana här fall. Och vem som äger marken och/eller de omtvistade bostäderna är det svårt att få något klart svar på.
Bitte Hammargren skriver under rubriken ”Vräkta palestinier ger inte upp” i Svenska Dagbladet:
Israels högsta domstol har gett en sefardisk-judisk organisation rätt i sitt yrkande på att den ska ha köpt den omtvistade marken i Sheikh Jarrah år 1887, när Jerusalem ingick i det osmanska imperiet. Bosättarna vill bygga 200 lägenheter i kvarteren, som ligger strategiskt nära Gamla stan.
Att marken under det osmanska väldet skulle ha ägts av sefardiska judar bestrids av familjernas advokat som letat fram gamla dokument i Turkiet.
Sveriges generalkonsul i Jerusalem Nils Eliasson har konsulterat sin turkiske diplomatkollega.
– Han är säker på sin sak: judiska intressenter står inte som ägare av marken i de gamla turkiska dokumenten. Där står i stället att de på sin tid arrenderade marken i Sheikh Jarrah av turkarna.
– Men grundfrågan är att ockupationsmakten enligt 4:e Genèvekonventionen är förbjuden att föra över den egna befolkningen till det ockuperade territoriet, säger Nils Eliasson som på nära håll följt 28 flyktingfamiljers kamp för att bo kvar i de hem i Sheikh Jarrah som uppfördes av FN 1956, medan östra Jerusalem och Västbanken styrdes av Jordanien.
Familjerna hörde till de flyktingar som tvingats bort från sina hem i västra Jerusalem 1948 när Israel bildades. Enligt jordanska myndigheter skulle familjerna 1959, efter tre års hyra, få överta äganderätten av de nya hemmen i Sheikh Jarrah på den östra sidan av staden. Men så skedde aldrig fram till Israels ockupation av Västbanken och östra Jerusalem 1967.
Det tycks vara ostridigt att judar faktiskt haft marken i sin besittning innan araberna kom dit, antingen genom äganderätt eller arrenderätt. Då uppstår frågan: När och hur upphörde äganderätten/arrendet? Genom arablegionens anfallskrig och illegala ockupation? Men lagenlig besittningsrätt till egendom kan knappast upphöra genom anfallskrig.
Marken var kanhända statsägd som den mesta marken i det Osmanska riket var och som fortfarande är fallet i Israel.
Vem har då bäst rätt att bo på platsen? Enligt min bedömning bör det vara dem som äger, alternativt arrenderar marken och inte dem som till följd av ett anfallskrig tilldelats marken av en illegal ockupationsmakt.
Anmärkningsvärt nog är detta inte kärnproblemet enligt Sveriges generalkonsul i Jerusalem, Nils Eliasson. Felet som Israel – vem annars? – begått är enligt honom – och man får då anta att han i sin egenskap av svenskt sändebud återger husbondens röst – att Israel fört över den egna befolkningen till det ockuperade territoriet.
Eliasson hänvisar till IV. Genèvekonventionen. Och mycket riktigt, i slutet av artikel 49 står det så här: ”Ockupationsmakt må icke deportera eller överflytta delar av sin egen civilbefolkning till område, som den ockuperar”.
Men man måste konstatera att mantrat om Israels illegala ockupation inte är sant, det må sedan upprepas hur ofta som helst och av vilka potentater som helst. Västbanken är ett omtvistat område, och att Israel annekterat östra Jerusalem kan inte strida mot folkrätten eftersom ingen annan existerande stat gör anspråk på östra Jerusalem.
Med samma logik bör man visserligen då också hävda att Jordaniens ockupation inte heller var illegal. I så fall kan vi helt lägga juridifieringen och folkrätten åt sidan, och konstatera att Israel vunnit sina försvarskrig och har den faktiska kontrollen över hela Jerusalem. Naturligtvis vill de återställa de äganderättsförhållanden som förelåg innan Jordanien erövrade östra Jerusalem i sitt anfalls- och utplåningskrig.
Och även om man skulle anta att både Jordanien och Israel har ockuperat området, så har inte Israel tvångsmässigt deporterat eller överflyttat sin civilbefolkning. Man har bara låtit dem som tidigare innehaft egendomen få tillbaka den.
Återigen: Med samma logik borde man då låta araberna återfå sina egendomar i nuvarande Israel. Detta skulle dock medföra Israels undergång eftersom araberna är för många. Ingen stat kan vara folkrättsligt förbunden att genomföra åtgärder som i realiteten medför den statens undergång.
Kanske tycker någon att makt inte skall vara rätt. Men det var ju faktiskt det som arabstaterna tyckte när de i strid med folkrätten trotsade FN:s delningsplan och anföll Israel år 1948 samt fördrev judarna från östra Jerusalem.
Palestinierna bör till sist inse att de har förlorat både det kriget och alla andra krig mot Israel och äntligen ta konsekvenserna av detta. Israel har vunnit. Om palestinierna och deras allierade vunnit anfallskrigen mot Israel hade Israel inte existerat. Men palestinierna är araber och många arabländer finns där de borde kunna få asyl, trots att de förlorat. Judar är judar och för dem finns endast Israel, men tyvärr bara så länge Israel fortsätter att vinna.
Tillägg 2009-08-12: Här ger Aaron Klein en både trovärdig och sammanhängande berättelse om den tidigare och nuvarande äganderätten till de bostäder som de avhysta palestinska araberna tidigare bodde i. Klein skriver att området ursprungligen tillhört judar, men de kördes bort år 1929 varefter arabiska ”squatters”, dvs. illegala bosättare, tog över.
***
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, judar, Palestina, antisionism, araber, östra Jerusalem, vräkning, avhysning, osmanska riket, Turkiet, Nils Eliasson, IV. Genèvekonvention, folkrätt, ockupation, anfallskrig, deportation
Världen behöver en ny Hitler om det ska bli någon ordning i världen, samt att han tittar över dom judiska förbrytarna som härjar i Palestina