”Så talade Zarathustra”, åtminstone enligt Friedrich Nietzsche. Och det ligger mycket i det. För mycket humanism vänds lätt till sin motsats, tror jag.
Det är klart att fred är bra. FN skapades av goda människor som sökte fred, efter det andra världskrigets död och förintelse. Det är en god och hedervärd strävan att vilja ha fred. Men om denna strävan överskuggar all annan strävan så kommer den bara att spela de onda i händerna. De onda behöver bara starta ett litet krig och göra små framsteg, varefter FN så gott som omedelbart kommer att kräva ”vapenvila”. Vapenvilan innebär att krigssituationen låses som den ser ut vid tidpunkten för vapenvilan. De onda gör sedan allt vad de kan för att förhala en fred, eftersom de inte vill ha någon, ända till dess orsaken till kriget och vem som var angriparen faller i glömska. Sedan fortsätter de onda kriget en liten bit till, varefter FN omedelbart på nytt kräver ”vapenvila”. Till slut kommer de onda att ha segrat, enbart på grund av ”de små stegens tyranni” och på grund av att de goda inte vill kämpa.
Jämför talet om grodan som simmar i grytan. Det blir varmare och varmare men den anpassar sig. Så till slut blir den kokt. Frågan är vem och vad som ligger i den gryta som FN m.fl. nu tillreder genom sina krav på just ”vapenvila”. Israel? Judarna? Västerlandet?
De godas strävan bör inte vara att uppnå vapenvila med de onda. Kampen mellan gott och ont avgörs inte genom en vapenvila. Strävan bör vara att, som Paulus skriver, ”kämpa den goda kampen” (2. Tim. 4:7), att stå upp på de godas sida för att besegra och förgöra de onda eller förmå dem att omvända sig, inte att ingå vapenvila med dem. Kampen måste föras till sitt slut. Det är inte Israel som är eller någonsin har varit angriparen. Situationen i Mellanöstern är närmast uteslutande de ondas verk, deras verk som vill utplåna Israel genom angreppskrig.
Ytterligare ett bibelcitat kan lämnas till den troende angående vad Herren sade till Abraham (Abram), ett som måhända talar till Israels fördel: ”Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna” (1. Mos. 12:3). Slutligen dock: För att kämpa den goda kampen behöver man varken vara kristen, jude eller muslim. Det räcker, tror jag, med att, försöka ”våga vara vis”, att försöka skilja ont från gott och att försöka våga stå fast vid det goda, om än hela världen skulle vara emot, vilket dagsopinionen tyder på. För, som Tegnér skriver, ”erövrar det onda all världen till slut så kan du det rätta dock vilja”.