Benny Morris: Tvåstatslösningen kommer inte att skapa lugn i Mellanöstern

Daniel Braw refererar den israeliske historikern Benny Morris i Helsingborgs Dagblad. Morris menar, i sin nya bok One State, Two States, att vare sig en tvåstatslösning, än mindre en enstatslösning egentligen utgör någon lösning.

Palestinierna är i djupet av sitt väsen emot att slutgiltigt ge upp anspråken på hela området mellan Jordanfloden och Medelhavet, och även för den minoritet som i princip skulle gå med på en delning framstår de aktuella förslagen – fyra femtedelar av landområdet till Israel, en femtedel till Palestina – som orättvisa, förolämpande och förödmjukande.

Tvåstatslösningen kommer med andra ord, enligt Morris, aldrig att genomföras – och om den mot all förmodan skulle sättas i verket skulle den snabbt leda till nya stridigheter.

En enstatslösning är inte heller rimlig:

Visionen av en stat för alla medborgare oavsett folkgrupp och religion är hållbar endast för de mest förvirrade och orealistiska av hjärnor. Judars och arabers respektive värderingar är så olika och inkompatibla att föreställningen om en gemensam stat är orimlig. Till detta kommer skillnader i sådant som historieuppfattning, ekonomi och utbildning. Se på dagens Belgien, skriver Morris, som verkar vara på väg att delas bara för språkens skull.

Men den kanske viktigaste anledningen till att enstatslösningen är omöjlig är demografin. Det torde finnas få länder eller områden där födelse-, döds- och migrationstal har en så existentiell betydelse som här, och som Morris tolkar talen lämnar de inte mycket utrymme för någon samexistens i en stat …

Morris menar ändå, att tvåstatslösningen är den minst dåliga, men tror alltså, att den inte kommer att genomföras – heller.

Vilken är då lösningen? Morris tycks inte finna någon. Det stora problemet är nog just detta att palestinierna som Braw skriver, ”i djupet av sitt väsen” är emot Israels själva existens. Detta trots att araberna förlorat alla krig som de fört mot Israel och därmed borde ha insett att Israel inte kommer att kunna besegras.

Det första steget på väg mot en lösning kunde därför kanske vara att försöka förmå palestinierna att själva inse att de har förlorat. Som Claudianus skriver: ”en seger är verklig först när fienden inför sig själv har bekänt sig besegrad” (Victoria nulla est, quam quae confessos animo quoque subiugat hostes). Jag vet inte vilken terapi som kan vara lämplig att rikta mot ”djupet av deras väsen”.

Som en jämförelse kan man nämna, att svenskarna för sin del sedan länge kommit över förlusten av ”den östra rikshalvan”, dvs. Finland. Det var tvåhundra år sedan som det skedde. Trots att Ryssland erövrade de svenska landskap som Finland bestod av i ett anfallskrig har Sverige aldrig därefter anfallit vare sig Ryssland eller det självständiga Finland för att erövra och utplåna landet. Araberna fortsätter dock sina anfallskrig, trots att det de förlorat i landyta endast är en liten bråkdel av Sveriges förlust, räknat som andel av det ursprungliga arabiska respektive svenska territoriet.

Låt oss hoppas att vi inte ska behöva vänta tvåhundra år på att palestiniernas sinnelag ska förändras.

Läs även detta.

***

Läs även andra bloggares åsikter om araber, Israel, Palestina, svenskar, Sverige, Ryssland, Finland, Benny Morris, Daniel Braw, Claudianus, anfallskrig, palestinier