Du vet: Hamas har ju anammat Tom Lehrers tolkning av dr Werner von Brauns syn på var hans raketer hamnar:
”Once the rockets are up, who cares where they come down
That’s not my department,” says Wernher von Braun
von Braun var ju den som utvecklade tyskarnas V2-raket under VKII. Senare ”överflyttades” han till USA och hjälpte till med att konstruera raketer avsedda att skicka iväg atombomber …
Här kan du se och höra Tom själv utlägga texten:
Och apropå filmen Dr. Strangelove som rubriken till denna bloggning är en underrubrik till, så kan du här se finalen på detta skådespel:
”Mein Führer! I can walk!” Nå, detta fick aldrig den islamonazistiska terrororganisationen Hamas grundare Yassin uppleva. Han prickades av IDF där han satt i sin rullstol.
Hamas angreppskrig är bara små nålstick i jämförelse med vad Iran förbereder. Om det är någon som ”älskar bomben” så är det den islamonazistiska regimen i Teheran.
Jag läser f. n. några böcker om Yom Kippur-kriget 1973. De syrisk/arabiska arméerna var bara en hårsmån från att bryta igenom det israeliska försvaret på Golan-höjderna. De lyckades tack och lov inte, men om de hade gjort det, så hade, enligt dessa böcker, Israel med största sannolikhet försvarat sig med atombomber.
Låt oss hoppas att Israel aldrig ska behöva försvara sig med dessa medel. Men låt alla vara förvissade om att Israel kommer att försvara sig med just dessa medel just om det behövs.
Detta faktum inger ett visst förtvivlat hopp. Men vi behöver fördenskull tack och lov aldrig lära oss ”älska” bomben; snarare behöver Iran med flera angripare lära sig att frukta den – eller snarare dem.
Försvaret av Israels existens är ovillkorligt. Det kommer aldrig att uppges och kommer att bedrivas med alla tillgängliga medel. Det försvaret är inte förtvivlat, utan tvärtom fyllt av beslutsamhet, glädje och tillförsikt! – Så: Sluta ängslas! Eller som general Patton sade: ”Never take counsel of your fears”.
Rättvisan kommer att segra.
(Tack till en person i Västerås i lördags för tipset om Lehrer.)
Tillägg 2009-05-03: Som ett brev på e-posten kommer denna artikel i JPost. Det är fru professor Hadar Lubin som säger följande:
There is an ”identification with the aggressor out of fear” that the perpetrator will cause further harm, Lubin told The Jerusalem Post. This helps to explain why the Iranian ”threat to annihilate Israel, which is very straightforward, very alarming, is ignored by the West,” she said.
Något av ett Stockholms-syndrom alltså (i egentlig mening, inte det som jag nyss bloggade om). Fast här kanske det är frågan om ett Teheran-syndrom. – Jag säger det igen: Lyssna på Patton! Det är om någon angriparen som skall frukta, inte dem som han hotar.
***
Läs även andra bloggares åsikter om antisemitism, atombomb, Dr. Strangelove, försvar, Gaza, General Patton, Golan-höjderna, Hamas, IDF, Zahal, Iran, islamonazism, Israel, Palestina, rättvisa, Teheran, Tom Lehrer, USA, Werner von Braun, Yassin, Yom Kippur-kriget, Stockholms-syndromet, Hadar Lubin, Teheran-syndromet
Att använda ord som ovillkorligt i samma andetag som kärnvapen är mer än lite extremt och oerhört naivt. Kärnvapen hör inte hemma som aktiva delar av ett lands försvar längre. Det var bara möjligt då enbart den ena sidan i en väpnad konflikt hade tillgång till dem.