… ja, de sitter förvisso fortfarande, som det heter i visan, ”i samma båt”. Tyvärr.
Jag har nu hunnit läsa SvD för förra helgen. Där skriver professorn i stats”vetenskap” Bo Rothstein detta. Här kan du läsa vad Claes Arvidsson dagen efter skriver på ledarsidan i samma tidning.
Rothstein skriver apropå den rådande s. k. finanskrisen och att staten nu igen fått gripa in, i USA genom att ta över bolåneinstitut, och att det från nyliberalt håll är ”tyst så att det dånar”.
Rothstein skriver också att ”det förefaller vara så att marknader inte alls är självreglerande utan tvärtom självdestruktiva om de inte omfattas av en stark reglering”.
Arvidsson för sin del menar att finanskrisen lika mycket som ett marknadsmisslyckande är ett politikmisslyckande: ”Mot bakgrund av att grunden till finanskrisen finns i bostadskrediterna är det viktigare [än Alan Greenspans lågräntelinje] att både demokrater och en del republikaner hårt har drivit rätten att låna till en egen bostad även om man inte har råd till det. Det finns till och med lag på det. Både Fannie och Freddie är politiska skapelser …”
Jag är ingen expert på amerikansk finanspolitik. Men om det är som Arvidsson säger tycks ansvaret för den uppkomna situationen inte ligga i första hand på marknaden utan på politiken. Om det är så är Rothsteins slutsats felaktig eller i vart fall irrelevant, åtminstone med avseende på ”finanskrisen”. Den är mera ett politikmisslyckande än ett marknadsmisslyckande alltså.
Ett av problemen med staten är att den ofta vill framstå som ”alla goda gåvors givare” och som en ”super-nanny” som man kan vända sig till i sin vanmakt. Så framstår den också ofta både för människor och ”marknadsaktörer”, och detta i hög grad därför att den faktiskt griper in när människor och marknadsaktörer inte tagit ansvar som de borde.
Men borde staten gripa in? Borde staten, så som tycks ha varit fallet i USA, som Arvidsson uttrycker det, driva ”rätten att låna till en egen bostad även om man inte har råd till det”. Jag tycker inte det. Har man inte råd så har man inte.
Staten skall uppställa regler – ingen ”stark reglering” utan just regler – för hur marknadsaktörerna får agera, men den skall inte själv agera på marknaden, vare sig som ett slags försäkringsbolag eller genom att driva obemedlades ”rätt” att få del av något som de inte har råd med. Den skall vara en rättsstat, inte en socialstat.
Det verkar alltså vara staten snarare än marknaden som bär skulden till finanskrisen.
Ytterligare ett politikmisslyckande således, att lägga till den långa listan, som om vi bara håller oss till 1900-talet t. ex. omfattar följande av stater orsakade eländen: Första Världskriget, Bankkraschen 1929, Andra Världskriget, Gulag-arkipelagen, Koreakriget, Vietnamkriget, Yom Kippur-kriget och – om vi förflyttar oss till det 21. århundradet – finanskrisen.
Staten har alltså visat sig vara en mera dödlig fara såväl för vårt liv, vår frihet som vår ekonomi, än vad den fredliga marknaden någonsin varit. Marknaden bygger i grunden på fredligt och frivilligt utbyte mellan människor där båda vinner på affären. Staten bygger tvärtom på våld och tvång med kriget som ”endlösung”. Men kriget löser i grunden oftast inga problem, det bestämmer, som Bertrand Russell uttryckte saken, inte ”who is right, but only who is left”.
Men det finns en god sida av staten också, nämligen den där staten ”fokuserar på uppgiften” som rättsstat.
Som nyliberal är jag alltså inte alls tyst så det dånar, vilket ju ovan framgått. Och dånet ”uti rättens krater” hör jag gärna – rättsstatens krater alltså. Undrar vad som kommer upp ur den vulkanen …
(Märklig metafor förresten…)
***
Läs även andra bloggares åsikter om Alan Greenspan, andra världskriget, Bertrand Russell, Bo Rothstein, Claes Arvidsson, finanskrisen, Gulag-arkipelagen, Koreakriget, marknadsmisslyckande, politikmisslyckande, staten, USA, Vietnamkriget, Yom Kippur-kirget