Durban II: Slutdokument antaget först som sist

Redan igår, på andra dagen av fem, antogs det mycket omstridda och numera nedbantade slutdokumentet (pdf) från Durban II-konferensen. Jag ska inte ge mig in på att analysera innehållet, utan bara konstatera att skrivningen som hänvisar till Durban I-misslyckandet, och som gjorde att USA och Israel till slut bojkottade Durban II, finns kvar. Dokumentet innehåller förvisso å andra sidan många bra skrivningar också.

Carl Bildt menar, att ”[d]et är en betydande framgång att vi nu på seneftermiddagen fått konferensen i Genève att godkänna” slutdokumentet, till synes under intrycket av, som ambassadör Dahlgren säger, en ”oro att länder skulle försämra texten” (SvD.)

Bildt poängterar också att EU ville ”förhindra ett resultat som skulle undergräva de mänskliga rättigheterna”, och skriver att ”[d]et är mycket viktigt att slutdokumentet inte heller innehåller några referenser till smädelse av religioner, som EU inte anser hör hemma i ett dokument om skydd för de mänskliga rättigheterna.”

Deras uttalanden får det att framstå som om det var viktigt att göra något fort för att rädda vad som räddas kan, att inte göra ont värre, och att det på något sätt förelåg ett motstånd, men att man ändå ”fått” konferensen att godkänna. Men resultatet blev då bara, att man lyckades hindra det dåliga snarare än befrämja det goda.

Detta är som mest en vunnen avvärjningsstrid, det är ingen seger.

Svenska Dagbladets ledarsida har ett ord som väl sammanfattar vad det var fråga om: skademinimering.

För skadan är redan skedd. Ahmadinejad har talat. Konferensdeltagare applåderade. Vissa tänkare menar, att yttrandefriheten kräver rätt för förintelseförnekare och antisemiter att uttala sig. Visst kan de få säga vad de tycker, men man glömmer då att detta var en konferens som syftade till att bekämpa rasism, inte att främja den. Om Iran och de länder som applåderade Ahmadinejad önskar göra uttalanden i den riktningen kan de hålla sina egna konferenser och inte försöka kapa konferenser med rakt motsatt syfte.

De islamistiska piraterna fiskar i grumliga vatten, inte bara i Adenviken. I denna kontext räcker en skademinimerings-taktik inte till. Demonstrativa uttåg och fördömanden räcker inte långt för att besegra islamismen.

Svenska flottan ska snart patrullera vid Afrikas horn. Vem ska rensa upp i de ideologiska sumpmarker dit FN till stor del tycks ha förlagt sin verksamhet?

Läs även DN, som skriver, att Iran ville stryka en punkt i slutdokumentet om att förintelsen aldrig får glömmas, men att de till slut godtog att punkten fanns kvar. Men Iran menar knappast allvar när de skriver under på detta. Hur många andra stater menar allvar? Hur stort (falsk)spel för galleriet är det fråga om?

Det är ett ganska högt spel med höga insatser – demokrati, frihet, Israels existens, fred, försoning. Sådant borde de flesta kunna skriva under på – och mena allvar. Falskspelarna måste avslöjas.

(Frågan är dessutom varför DN som rubrik på sin artikel har ”Iran accepterar FN:s syn på Förintelsen”? Som ovan framgått tror jag inte alls att det är så. Jämför denna bloggning. Vad håller DN på med?)

***

Läs även andra bloggares åsikter om islamismen, demokrati, försvar, frihet, antisemitism, Ahmadinejad, Carl Bildt, Iran, Sverige, Kungl. Flottan, EU, Hans Dahlgren, Adenviken, Somalia, Svenska Dagbladet, USA, Israel, förtal av religioner