Jag läser i senaste numret av Time (April 20, 2009) en intervju med Tony Blair som har ett medlingsuppdrag i Mellanöstern. Han får frågan under vilka omständigheter det internationella samfundet bör ha kontakter med Hamas. Svaret blir, att det är svårt att göra det så länge Hamas ger sig rätten att använda våld och avfyra raketer mot oskyldiga israeliska civila.
Men, säger Blair, om Hamas skulle säga att de kommer att sträva mot sina politiska mål med fredliga medel, så skulle detta i ett slag medföra att det internationella samfundet kunde säga att det måste finnas en lösning.
Detta är något av ett fikonspråk, men Blair tycks mena att det är OK för Hamas att sträva efter sina politiska mål, bara det inte sker med våldsamma medel.
Vilka är då dessa mål?
I Haaretz kan man idag läsa följande uttalande av Hamas-ledaren Mahmoud Zahar:
We cannot, we will not, and we will never recognize the enemy in any way, shape or form
Detta är också ett svåröversatt fikonspråk, men kontentan är den vanliga: Hamas erkänner inte ”fiendens”, dvs. Israels rätt att existera, och kommer alltså aldrig att göra det ”på något sätt eller i någon form”. Israel får inte existera.
Tony Blair tycks alltså anse att detta är helt i sin ordning. Hamas kan mycket väl sträva efter detta ”politiska mål” bara de inte gör det genom att skjuta raketer.
Men en medlare som utgår från, och anser det i sin ordning att en av de parter som han är utsedd att medla mellan har som sitt politiska mål att utplåna den andra parten, har väl i och med detta tagit ställning mot denna andra part, dvs. Israel. I det läget är ju lösningen klar: Utplåna den ena parten och fred skall komma.
Är det verkligen detta som Blair eftersträvar? Om det är det bör han avgå som medlare.
***
Läs även andra bloggares åsikter om Palestina, terrorism, Israel, islamonazism, Hamas, Tony Blair, Time, Haaretz, Mahmoud Zahar