Den palestinske fotografen Mohammed Omer fick Reportrars utan gränsers pressfrihetspris för år 2008 i dag. Detta framgår här. (Fel år tycks dock ha angetts på pressmeddelandet.)
Omer kallas av Reportrar utan gränser för en objektiv journalist. När han vid ett tillfälle skulle passera gränskontrollen vid Allenby Bridge påstås han ha blivit misshandlad av israeliska soldater. Reportrar utan gränser skriver:
Soldaterna misshandlade honom och siktade på honom med sina vapen och krävde att få hans prispengar på cirka 30 000 kronor. Kränkningarna och misshandeln upphörde först när Mohammed Omer svimmade, efter att i tolv timmar ha varit utan mat, vatten och toalett. Då fördes han i ambulans till sjukhus med skador bland annat på strupen efter att en soldat pressat sin känga mot hans hals.
Men det finns anledning ifrågasätta den påstådda misshandeln. Detta görs bl. a. här och här.
I SVT:s Kulturnyheterna kallar man dock ännu i denna dag det han utsatts för, för ”tortyr”. Därmed vrider man upp tonläget ytterligare ett snäpp, antagligen i ett utslag av s. k. ”public service”.
Omer påstår sig alltså ha brutit revben, men läkaren som undersökte honom i Jeriko hittade inga tecken på fysiska skador. Dessutom skulle Omer ha slagits medvetslös, enligt vad han själv tror. Inte oväntat har Richard Falk, som jag bloggat om här, funnit anledning uttala sig i frågan.
Mot bakgrund av allt detta måste man fråga sig vilka gränser som det är som Reportrar utan gränser finner det angeläget att utplåna genom att tilldela Mohammed Omer detta pris? Är kanske gränsen mellan sanning och lögn en sådan – och kanske även gränsen mellan Israel och dess omgivning? Men reportrar anses ju vilja rapportera fakta, icke lögner. Borde organisationen kanske byta namn till ”Lögnare utan gränser”?
Omers pris delades ut i Utrikesdepartementets pressrum. Varför just där? Om svenska staten nödvändigtvis måste markera närvaro i detta, så kan jag meddela att Dramatiska Teatern framstår som bättre ägnad för skådespel, än UD:s lokaler. Men jag kanske har fel …
Visserligen har priset inte tilldelats honom för vad som eventuellt har hänt honom vid en gränskontroll, utan för att han har fotograferat och rapporterat från Gaza. Redan därigenom att Hamas styr i Gaza måste man tyvärr konstatera, att hade han inte rapporterat på så sätt som Hamas vill och ville, så hade han inte fått rapportera alls och dessutom riskerat att bli utsatt för det som Amnesty kritiserar Hamas för i denna bloggning, nämligen lemlästning, ja till och med döden.
***
Läs även andra bloggares åsikter om Amnesty, Gaza, Israel, Mohammed Omer, Sveriges Television, Palestina, Reportrar utan gränser, Richard Falk, Utrikesdepartementet
lubbe:
Så soldaterna blev oroliga när han sa att han hade märken efter misshandel och körde honom till läkare?
Var det före eller efter att de sköt mot skolflickor?
*** lubbe:
Vadå, för de alla fotografer till läkare?
Vaför det? Alla fotografer fejkade inte några fuskskador.
Matte:
Det är FN som räknat dödsoffren inte Hamas.
Hamas behöver inte kontrollera media, de är på deras sida ändå, däremot är det duktiga på att överdriva antalet döda, framför allt barn och kvinnor för att vinna sympati.
lubbe:
Vadå, för de alla fotografer till läkare?
*** Hmm, den Israeliska läkaren såg inga tecken på skador. Varför förde då soldaterna honom till läkaren?
Jag förstår att du är förvånad, men så uppträder militärmakt i civiliserade länder.
Hmm, den Israeliska läkaren såg inga tecken på skador. Varför förde då soldaterna honom till läkaren?
Vad gäller Gaza så har ju inte Hamas gjort minsta åthäva mot att kontrollera media, medan Israel vägrat otrogna reportrar inresa, och även gripit och torterat flera som försökt komma in i Gaza.