En trovärdig och sammanhängande berättelse?

Jag har arbetat med prövning av asylansökningar i cirka tjugo år. Ett viktigt inslag i denna prövning är att bedöma om den asylsökande har lämnat en ”trovärdig och sammanhängande berättelse”. Man har vid prövningen också att beakta om det finns någon oberoende bevisning, utöver själva berättelsen, som stödjer denna, t. ex. i form av skriftlig bevisning. Sådan bevisning väger i allmänhet tyngre än den asylsökandes egen utsaga.

När det gäller att bedöma om berättelsen är sammanhängande, har man att ta ställning till om berättelsen är oförändrad under hela asylutredningens gång. T. ex. är det inte bra om man säger en sak till Migrationsverket och efter överklagande säger något helt annat till Migrationsdomstolen.

När det gäller Migrationsverkets ingripande mot mig och bakgrunden till det, borde ju samma principer gälla som de ovan angivna, vilka för övrigt är allmänna rättsgrundsatser.

I tingsrätten ingavs och åberopades en skriftlig bevisning omfattande de fem punkter som enligt Eugène Palmér utgjorde den enda grunden för ingripande mot mig. Här föreligger en skriftlig bevisning, vilken alltså är en tungt vägande bevisning. Dessutom uppgav Palmér under ed just detta: dessa fem punkter var allt som Migrationsverket åberopade i rättegången. Bevisningen finns här (pdf), och vittnesmålet kan du lyssna till här (mp2).

Migrationsverket förlorade målet i tingsrätten, men överklagade inte domen. Å andra sidan beslutade man häpnadsväckande nog att vägra följa den!

Palmér har därefter på Newsmill fortsatt att hävda att det var mitt utnyttjande av yttrandefriheten som låg mig i fatet.

Därefter har dock såväl Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson som rättschefen Mikael Ribbenvik plötsligt påstått att det var andra saker, och då särskilt händelser år 2003, som var den egentliga orsaken till ingripandet år 2007. Detta görs här och här (pdf).

Frågan uppstår då varför dessa omständigheter anförs först långt efter det att lagakraftvunnen dom föreligger? Frågan är varför man helt frånfaller de skäl som slutligen åberopades i tingsrätten och nu anför helt andra skäl? Det är inte bara frågan om att lägga till skäl, vilket kan vara illa nog i trovärdighetshänseende, utan att helt ändra ”grunden för talan”. Sådant är enligt min erfarenhet förödande för trovärdigheten.

Frågan blir därmed också med vilken trovärdighet dessa personer agerar. Om de hade varit asylsökande och gjort på detta sätt, hade de med stor sannolikhet fått avslag på sina ansökningar.

Och även om de själva inte har så stor erfarenhet rörande bedömningar av asylsökningar, så tror jag att de ändå hade tillämpat utlänningslagen på ovan beskrivet sätt i en motsvarande situation.

Varför ger de då sig själva rätten att uppträda på ett sätt som inte är tillåtet för de asylsökande? Står de på något sätt över rätten och rättvisan?

Någon av dessa herrar måste dessutom logiskt sett ljuga. Är det inte förbjudet för statstjänstemän att ljuga under tjänsteutövning?

Om en asylsökande som uppträder på det sätt som dessa herrar gjort, blir utvisad från Sverige; vad bör då i rättvisans namn hända med dem?

Vi talar här om myndighetens generaldirektör och rättschef!

Vad är det för rätt som denne rättschef och hans gd representerar? Den starkes rätt? Med lögnen som vapen?

Det är i så fall skandal att sådana personer tillåts vara anställda på en myndighet som har som en av sina huvuduppgifter att skydda den svages rätt.

Inte minst viktigt: Det är förödande för allmänhetens tillit till Migrationsverket som en trovärdig, laglydig och demokratisk myndighet.

***

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, Dan Eliasson, Migrationsverket, Eugène Palmér, Mikael Ribbenvik, rättssäkerhet