Enligt islamisterna, t. ex. Seyyid Qutb, skall världen förmås att underkasta sig islam först och främst genom att den islamiska lagen, shari’a, införs, antingen genom att människorna frivilligt antar ”erbjudandet” om islam, eller, om de inte gör det frivilligt, genom våld. Sedan får var och en bestämma om hon eller han också vill anta islam ”i sitt hjärta”, men det senare förefaller inte vara så viktigt.
Islamismen är alltså en politisk ideologi som syftar till att med våld utbreda shari’a över hela världen. Den är därmed också imperialistisk.
Men den är också totalitär i den meningen att den islamiska lagen skall gälla överallt och i alla livets skiften. Ingenting undgår den.
Jag har redan skrivit om begreppet juridifiering, nämligen 050727. Den tyske samhällsvetaren Jürgen Habermas använder det som en beskrivning av när ”staten och byråkratin genom lagstiftning ersätter livsvärldens spontanitet med organisation, med juridifiering, Verrechtlichung”. (Citat ur mitt avhandlingsmanus, som jag tyvärr ännu inte kan publicera.)
Nå: I tidningen Världen idag på nätet, finner jag denna artikel om ett arabiskt förslag till en FN-konvention som skall göra det förbjudet att framföra ”islamkritik” eller som jag snarare skulle vilja översätta ordet ”defamation”: förtal – av islam – och möjligen andra religioner också, men det är bara islam som nämns vid namn.
Förslaget, som framförts av ”Organization of Islamic Conference (OIC)” har dock sågats av European centre for law and justice (ECLJ).
När man läser förslaget, som du kan finna i en länk på ECLJ:s sida ovan, ser man alltså att islam märkvärdigt nog är den enda religion som nämns vid namn. Man talar därtill om islamofobi, men kristofobin i de muslimska länderna förbigås med tystnad, någonting som dock ECLJ i sin rapport ger flera exempel på.
Misstanken uppstår då att syftet med detta förslag till FN-konvention inte är att säkra alla religioner mot ”förtal”, utan just att kunna säga att kritik av just islam är förkastligt.
Detta förslag till konvention måste då ses som ytterligare ett sätt att befästa shari’a. Om konventionen antas, vilket vi verkligen får hoppas inte sker, erhåller islamismen därmed ytterligare ett juridifierat argument för att kalla all kritik för förtal.
Men det är i själva verket islamismen – inte islam! – som är värd all kritik. Den är en imperialistisk, totalitär, islamonazistisk strävan att erövra världen. (Jag har tidigare använt begreppet islamofascism, och skall i en bloggning snart berätta varför jag ändrat mig.)
Vi måste motstå denna strävan, vi som vill leva i frihet, utan att behöva frukta den underkastelse, det våld och den kristofobi som islamismen står för. Den vill förmå hela världen, all världens folk och individer att antingen kapitulera inför den eller – dö.
Leffe, jag sysslar inte med religionskritik, utan med ideologikritik, men om jag skulle göra det så skulle jag säkert hitta saker att vara kritisk mot i de flesta religioner utifrån rent teologiska grunder. Religionerna i sig utgör inget politiskt problem; problem uppstår när man med religionen som utgångspunkt vill tvinga andra att göra så som man själv vill. Då blir religionen i denna strävan till en politisk ideologi. Men de flesta religiösa, inklusive de flesta muslimer, förstår att hålla isär religion och politik. Det är de som inte gör det som förtjänar kritik.
/Lennart
Islamism, en konsekvens av islam.
Islamism är en integrerad del av islam, islamism är en konsekvens, och islam är grundorsaken. Så islam är värd all kritik, eller menar du att de är
”ställda bortom all tvivel”?