Bitte Hammargren skriver i SvD om ”fångutväxlingen” idag mellan Israel och entiteten Hisbollah. Israel mottog två döda soldater, Hisbollah bl. a. en dömd ännu levande barnamördare.
Hammargren har i Beirut träffat på en bedömare som påstår att detta visar att våld är det enda språk som Israel förstår och att diplomati är lönlöst. Men det är inte Israel som bett om våld, det är tvärtom Hisbollah och Hamas som tydligt angett att våld utgör det enda sättet att utplåna Israel och att diplomati – eller som det heter i Hamas stadgar: ”konferenser” – är lönlöst.
På något sätt lyckas – och kanske tom. önskar – svensk journalistik alltid hitta någon som i varje sammanhang kan beskylla Israel för diverse tillkortakommanden, trots att det i detta fall, som i de flesta, är Hisbollah och liknande ”entiteter” som är de mest odiplomatiska, mest oförsonliga. Hur diplomatiskt var det t. ex. att anfalla Israel och ta dessa två soldater till fånga? Hur diplomatiskt var det att därefter antingen låta dem dö eller i värsta fall ta livet av dem?
Israel har sina brister, javisst, men dess rätt att existera är inte en sådan, och det är det som hela saken i grunden gäller.