Vem tillhör Palestina?

Denna fråga är långtifrån avgjord. En tvåstatslösning, som numera är den i tongivande kretsar mest politiskt korrekta, framstår inte som allvarligt menad, åtminstone inte om man frågar Iran eller konsulterar Hisbollahs, Hamas eller PLOs ”styrdokument”.

Historien bär inte heller några vittnesbörd om en sådan vilja från arabernas sida. Den tvåstatslösning som FN beslutade om i samband med Israels självständighet accepterades inte av arabstaterna som i stället anföll Israel i ett försök att utplåna landet. Under den nittonåriga jordansk-egyptiska ockupationen av Judéen och Samarien (Västbanken) och Gaza, uppställdes inga arabiska anspråk på att dessa områden skulle utgöra en palestinsk stat.

Och när Israel gjorde långtgående eftergifter i syfte att underlätta för de palestinska araberna att skapa en egen stat, startade i stället Arafat den s.k. andra intifadan.

I realiteten accepterar nämligen vare sig Iran, Hisbollah, Hamas eller PLO Israels existens, någonting som alltså stöds av historiens vittnesbörd. Fred uppkommer enligt dessa entiteter först då Israel ”utplånats från kartan” och judarna ”kastats i havet”. Man står för, eftersträvar och verkar aktivt för en folkfördrivning.

Taktiken att utplåna stater användes i hög utsträckning av Nazityskland under Adolf Hitler. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Österrike, Tjeckoslovakien utplånades som självständiga stater. Folkfördrivningar, i synnerhet av just judar, förekom under den tiden allmänt.

Det verkar alltså som om ”entiteterna” övertagit nazismens aktivt kämpande antisemitism, en antisemitism som för övrigt palestiniernas ledare under det andra världskriget, stormuftin av Jerusalem, Hajj Amin al-Husseini, också mycket aktivt verkande för.

Det anmärkningsvärda är då, att ingen nutida tongivande aktör med skärpa vill påtala det fullkomligt oacceptabla i att genom anfallskrig vilja utrota ett folk och utplåna en stat. Men det är just det som ”entiteterna” vill och som de oförtrutet håller på med, till synes under en täckmantel av ”tvåstatslösning”, ”vapenvila” och tom. ”fred”.

Men: Det bör påtalas att även den segrande sidan i det andra världskriget ägnade sig åt folkfördrivning gentemot den förlorande sidan. Tio till femton miljoner tyskar tvingades lämna bl. a. Schlesien och Ostpreussen, områden som numera tillhör Polen och Ryssland. Finland blev av med Karelen, Italien fick lämna ifrån sig Istrien. Dessa folk förlorade alltså territorium, precis som de palestinska araberna.

För palestinierna tillhörde också förlorarna i det andra världskriget. Och med den logik som segrarmakterna i övrigt tillämpade borde även de förlora territorium. Så skedde följaktligen år 1948. Men under det att de övriga förlorarna accepterat sina respektive förluster, har inte vare sig de palestinska araberna eller de omkringliggande arabstaterna(s ledare) någonsin accepterat den förlust av territorium som Israels existens utgör. De har fortsatt de nazistiska angreppskrigen, och trots att de upprepade gånger förlorat alla dessa krig, insisterar de fortfarande på att utplåna Israel.

Om det var ”rätt” att skicka miljontals tyskar på flykt, varför var det då ”fel” att skicka betydligt färre palestinska araber på flykt (men ”rätt” att fördriva ungefär lika många judar från arabstaterna som araber från Israel)? Varför skall de palestinska araberna åtnjuta en mildare behandling, och tillåtas återvända till de platser i Israel där de bott för mer än sextio år sedan, än tyskar, italienare och finländare, som inte får återvända och som accepterat detta?

Tyskland och Italien har inte startat några angreppskrig efter det andra världskriget. Det har däremot araberna(s ledare) gjort trots att de också tillhörde förlorarna i det andra världskriget. De har alltså ännu inte tagit reson, och borde därför logiskt sett få inte en mildare men en hårdare behandling än tyskar och italienare, som till skillnad från dem hållit fred under hela den tid som araberna(s ledare) i stället fortsatt sina angreppskrig.

Om resultatet av angreppskrig är förlust av territorium, borde alltså resultatet av arabernas fortsatta angreppskrig vara förlusten av ytterligare territorium och en ytterligare folkfördrivning. Detta om andra världskrigets logik fortfarande gäller. Och det tycks ju de palestinska araberna(s ledare) alltid ha ansett och verkat utifrån. De är ju mycket benägna att verka aktivt för att judarna skall fördrivas från Israel, för att Israel skall förlora hela sitt territorium, allt sitt folk.

Men är detta verkligen en rimlig ståndpunkt? Vad skulle hända om de tongivande kretsarna skulle låta de palestinska araberna själva få bära de yttersta konsekvenserna av denna sin (eller deras ledares) åsikt genom att låta dem få känna på en förlust av liv och land lika ingripande som den de själva vill vräka över judarna? Den förlusten skulle nämligen innebära att alla araber fick lämna hela Palestina – men den skulle ändå inte bli lika ingripande eftersom de palestinska araberna har många andra arabiska länder att bosätta sig i. Judarna däremot har inget annat land, utom landet Israel, som de kan kalla sitt.

Visst är det ett orimligt krav att ställa på de palestinska araberna. Men varför kan omvänt inte de tongivande kretsarna påtala den motsvarande orimligheten i det islamistiska kravet på att så gott som alla judar skall lämna Israel?