Enligt flera media igår, bl. a. GP, Arutz-7 har en ”vapenvila” eller ”ceasefire” nu inträtt i Hamas anfallskrig mot Israel.
Men, som jag skrivit tidigare i denna bloggning, något som vinner stöd här, så är det för Hamas del inte alls fråga om en vapenvila, dvs. hudna, utan om en tahadhiya, dvs. en ”minskning av konfrontationens intensitet”, en ”lull in the fighting”. Men tom. israelisk press talar ändå om en vapenvila.
Jerusalem Post redovisar dock här hur tidigare ”tahadhiyas” avlöpt. Även Arutz-7 är i länken ovan medvetna om denna beteckning på dagsläget. Men den naivare delen av västerlandet – till vilken man tyvärr nog bör räkna GP, som inte redogör för begreppet ”tahadhiya”, hoppas på ”vapenvilan” som ett steg på vägen till fred.
För islamismen, i konkret fall representerad av Hamas, inträder fred emellertid endast i ett läge då, fortfarande i konkret fall, Israel utplånats. ”Vapenvilan” är endast ett sätt att samla kraft inför förnyade angrepp. ”Tahadhiya” är inte ens en vapenvila, bara en tid då man inte skjuter lika mycket.
Kanske bäst att sluta vara naiva och bli realister. Svårt, javisst, men ändå nödvändigt. Hamas önskar inte fred, inte ens ”vapenvila”, de kan ibland gå med på en ”tahadhiya”, men bara om det gagnar deras mål att utplåna Israel. Dagens läge gagnar alltså Hamas, eftersom de gått med på ”tahadhiya”. Men det gagnar knappast Israel, demokratin och friheten.