Några fakta ur Palestinas 1900-tals-historia

1. Ett brittiskt beslut följt av ett internationellt erkännande som innebar att judarna skulle få tillbaka sitt hemland.

Under det första världskriget, närmare bestämt den 2 November 1917 lovade engelsmännen i Balfour-deklarationen att ”Palestina” skulle överlämnas till judarna (namnet ”Palestina” användes för första gången år 135 vår tideräkning utav den romerske kejsaren Hadrianus, och var ämnat att bidraga till försvinnandet av namnet Israel).

Det brittiska löftet som var tänkt att frambringa en lösning som skulle förhindra judeförföljelser i framtiden, grundades till en viss del på en biblisk väckelseperiod som ägde rum hos protestanterna vid denna tidpunkt. Samtidigt erinrades om judarnas stöd åt de allierade styrkorna under krigets skede vilket stärkte denna idé och gav den en politisk bakgrund.

Strax efter det första världskriget antogs ett beslut utav Nationernas Förbund (den organisation som gav upphov till Förenta Nationerna 1945) som klart definierade ”Palestina” som det territorium som ligger längs Jordanflodens båda stränder: 116000 km2, vilket idag omfattar Israel och Jordanien.

Under San Remo-konferensen i April 1920, blev Balfour-deklarationen bekräftad. Samtidigt bestämdes att Storbritannien på Nationernas Förbunds vägnar och enligt Organisationens Stadga, Artikel 22 skulle utöva ett mandat över ”Palestina”. Mandatet skulle främja ”inrättandet av ett judiskt folkhem, underlätta invandringen och uppmuntra bosättning av judar i landet inklusive i områden tillhörande staten och på outnyttjad mark.”

Den arabiska delegationen som inte hade yttrat den minsta lilla opposition, firade denna överenskommelse som en framgång. Det blev dock en ytterst kort judeo-arabisk smekmånad.

Fyra månader senare, ratificerades besluten i San Remo helt enkelt medelst Artikel 95 i fördraget i Sèvres. Man fick dock vänta ytterligare två år innan England fick genomfört ratificeringen genom Nationernas Förbunds förmedling.

Texten som blev definitivt godkänd den 24 juli 1922 fordrade av mandatmakten att ”skapa de förhållanden som politiskt, administrativt och ekonomiskt tillåter att inrätta det judiska folkhemmet” (Art. 2). Artikeln 4 förutsatte bildandet av en Judisk Byrå, härledd ur den sionistiska organisation som skulle representera judarna gentemot den brittiska administrationen. Denna byrå hade till uppgift att ”underlätta den judiska invandringen” (Art. 6) och att inrätta ” ett jordbrukssystem som bland annat syftar till ett intensivt brukande av jorden”.

Artikel 27 föreskriver slutligen att ”varje ändring av villkoren gällande mandatet måste vara föremål för godkännande av Rådet inför Nationernas Förbund”. Vi kommer att se vad som kommer att hända med dessa rekommendationer år 1939. Det året bröt engelsmännen sitt åtagande som gick ut på att låta judarna komma till det Judiska Folkhemmet (Vitboken). På så sätt blev de medbrottslingar med nazisterna.

2. En tvist mellan beduiner, med konkurrensen mellan amerikanerna och engelsmännen angående oljan i bakgrunden.

I början på första världskriget var Hussein Ibn Ali ledare för den prestigefyllda hashemitiska beduinklanen ur vilken Muhammed hade sitt ursprung, och sharif (officiell väktare) av Mekka och Medina, som vid denna tidpunkt låg under det turkiska ottomanska imperiets välde. Engelsmännen (Lawrence av Arabien) hade lovat Hussein Ibn Ali ett arabiskt rike i gengäld för sitt deltagande i deras krig mot turkarna.

Men, en annan beduin-klan är avundsjuk på hashemiterna, nämligen de som tillhör Saudi och som kontrollerar östra delen av den arabiska halvön, vaggan för de nuvarande wahabiterna, de mest radikala sunniterna.

Inte nog med att Abd el Aziz ibn Saudi, wahabiternas imam vägrar att ställa upp för samma ideal som de allierade och under det hashemitiska banéret; han är så till den grad irriterad av alla dessa favörer (vapen och pengar) som Storbritannien strör över Hussein Ibn Ali, att han jagar bort den sistnämnde från Mekka och proklamerar sig
själv väktare i dennes ställe. Han kom senare att bli kung av Saudi-Arabien.

En kort tid därefter erhöll de amerikanska oljebolagen – och ej de brittiska – rättigheterna att utnyttja oljefyndigheterna i området.

I början på år 1921, söker den hashemitiska klanen och sin nye ledare, Abdallah, son till Hussein Ibn Ali, arvtagaren till det brittiska löftet om ett arabiskt rike – men den arabiska halvön har ju konfiskerats av Saudi, USA’s allierade – skydd i ”Palestina” som är under brittiskt mandat, dit han anländer tillsammans med några hundra beväpnade beduiner, och sätter upp sitt läger på östra sidan av Jordanfloden.

Man kan ju tänka sig hans stora besvikelse. Vad blev kvar av Englands löfte till hans familj? Winston Churchill dåvarande minister för de brittiska kolonierna, bjuder honom då på ett tröstpris som han låter judarna betala.

3) Bildandet av en arabisk Stat ”Palestina” år 1921.

I sina memoarer berättar Churchill att han har skapat Transjordanien ”en vacker morgon 1921 genom att dra ett pennstreck”. Detta Nord-Syd riktade pennstreck drogs som en förlängning på Jordanflodens flöde:

¤ Den högra delen, 77 % av ”Palestina” enligt mandatet, 89000 km2, får namnet ”Transjordanien”. Judarna får ej längre bosätta sig i detta område.

¤ Den vänstra delen, de kvarstående 23 %, 27000 km2 mellan Medelhavet och Jordanfloden, skall bli den judiska nationens folkhem (med arabernas goda vilja….)

Den brittiska kolonialministerns tanke den 27 mars 1921 är att ”fördela äggen i ett flertal korgar”. Vem vet, svårigheter kan uppstå ifrån

¤ arabiska nationalister angående det Judiska Folkhemmet,

¤ Saudis islamistiska radikalister, redan då amerikanarnas allierade,

¤ fransmännen som räknar med att ha kvar sitt inflytande i Syrien och i Libanon etc…

Bättre vore att erbjuda en korg till den hashemitiska klanen, som enbart kommer att visa sin tacksamhet.

Kartan visar hur det judiska folkhemmet skulle ha sett ut enligt Nationernas Förbunds beslut 1920, d.v.s. den totala ytan av det judiska ”Palestina” + Transjordanien. Efter det att England hade subtraherat en ”Palestinsk” stat den 27 mars 1921, d.v.s. den på kartan gulfärgade ytan, en stat som får namnet Transjordanska Emiratet och som blir det Hashemitiska Konungariket Jordanien år 1948, återstod endast 23 % av det som tidigare bestämts till att bli det judiska folkhemmet.

Den engelska styckningen av ”Palestina” i en arabisk och en judisk sektor var tänkt att på ett fördelaktigt sätt lösa de ”palestinska” arabernas politiska problem. Transjordanien blev gentemot ”Det judiska folkhemmet” det arabiska ”Palestina”, ett land
som var tre och en halv gånger större än det som tilldelats judarna, och där de kunde utöva deras rätt till självbestämmande.

Valet av namnet ”Transjordanien” i stället för ”Arabiska Palestina” har skapat myten om att de arabiska ”palestinierna” är berövade ett hemland, och har blivit flyktingar. Men i verkligheten har huvuddelen av denna befolkning aldrig lämnat sitt ursprungsland: den östra delen av ”Palestina” mera känd under namnet Jordanien.

Jordaniens historia utvecklas på följande sätt i den engelska versionen av Wikipedia :

”With the break-up of the Ottoman Empire at the end of World War I, the League of Nations created the French Mandate of Syria and the British Mandate of Palestine. More than 70 % of the British Mandate of Palestina was east of the Jordan river and was known as ”Transjordan”. Untill 1921, the land was supposed to be part of the Jewish National Homeland, the land designated by the League of Nations to be the future Jewish State of Israel. In 1921, the British gave semi-autonomous control of Transjordan to the future King Abdullah I of Jordan, of the Hashemite family, as compensation for the crowning of his brother in Syria. This partitian was against the British Empire’s promise to make Palestine a Jewish state as was required according to the mandate, and as such outraged the Jewish population, but pressure from the Arabs caused the British to acquiesce to the Hashemites demands.”

Källa: elisrael.org. Återges med tillstånd.

***

Läs även andra bloggares åsikter om Palestina, Transjordanien, Israel, judar, araber, Winston Churchill, Nationernas Förbund, Saudi-Arabien, elisrael