För snart tio år sedan, nämligen den 28 december 2009, skrev jag ett inlägg här med rubriken ”Hur mår Adolf Eichmanns barn?”. Bland annat skrev jag så här:
Om man lyssnar på P1-morgon kan man var och varannan dag höra hur eländigt det uppges vara i Gaza.
Idag fick vi höra om en sjuårig pojke vars far dog under Israels senaste försvarskrig i Gaza och om hur mycket han saknade sin far. Men vi fick inte höra någonting om faderns yrke eller omständigheterna kring hans död.
Om vi använder oss av de israeliska uppgifterna, så dog 1166 palestinier under operation Cast Lead. Av dessa var 709 ”kombattanter”, 49 kvinnor och 89 barn. Alltså kan man räkna ut att bortåt 70 % av de män som dog var just kombattanter – stridande terrorister (detta även under förutsättning att inga barn eller kvinnor var kombattanter, ett antagande som nog starkt bör ifrågasättas). [709/(1166-49-89)=68,9 %]
Den statistiska sannolikheten är följaktligen ganska stor (70 %) att pojkens far (som antagligen vare sig var barn eller kvinna) var en Hamas-terrorist, dvs. en sådan man som ville utplåna Israel och döda judarna.
En annan man som också var ansvarig för att döda judar var Adolf Eichmann. År 1962, när Israel avrättade honom, fyllde hans yngste son just sju år.
Eichmanns sjuårige son fick tåla faderns avrättning. Det blev säkerligen inga snyftreportage i radion på den tiden.
Varför måste vi då nu höra snyftreportage om palestinska sannolika islamonazisters barn? Ska vi tolka det som att den palestinska nazismen är bättre än den tyska, eller vad? (Visst, tiderna förändras, men varför är det intressant att rapportera om sannolika nazisters barns lidanden nu, men inte år 1962?)
Frågan idag har samma ämne, även om det numera är barnen till dem som blivit medborgare i den Islamiska staten, i Kalifatet, som är föremål för gammelmedias stora och närmast obegripliga intresse.
Snyftreportagen om dessa islamisters barn är närmast legio nu för tiden. Precis som det tydligen var väldigt angeläget att rapportera om sannolika islamonazisters barn för bortåt tio år sedan, är det lika eller kanske ännu mera angeläget att nu rapportera inte minst om terroristen Mikael Skråmos (må han brinna i helvetet) barn.
Man undrar varför media fokuserar så starkt på islamisternas barn. Men till synes bortser från andras ungar.
Man undrar vidare vilka brott Skråmos barn gjort sig skyldiga till. Mot bakgrund av den minst sagt osunda anda som råder i Kalifatet, är det inte alls osannolikt att barnen figurerat i brott motsvarande dem som återges på bilderna nedan.
Källa.
Och vem har huggit huvudet av denna flicka? Mikael Skråmo eller något av hans barn?
Nå, Skråmos barn uppges vara i åldern 1 till 8 år, så just hans barn behöver väl kanske inte misstänkas i första hand.
Vår antisemitiska utrikesminister Margot Wallström har på Facebook uttalat följande:
Regeringen arbetar nu intensivt för att barn med koppling till Sverige som befinner sig i Syrien får den hjälp de behöver. Det ska inte råda något tvivel om att regeringen gör vad vi kan för dessa barn och om möjligt ska de föras till Sverige.
…
Det är av största vikt att barnens situation hanteras rättssäkert och med barnens bästa i fokus.
Man frågar sig då vad Sveriges regering gjorde för den halshuggna flickan. Vad Sveriges regering gjorde för att förhindra, straffa och bekämpa de landsförrädare som reste till Islamiska Statens Kalifat? De, som reste för att kämpa för en stat som har som syfte att utplåna den judisk-kristna västerländska demokratiska och liberala civilisationen. Att utplåna såväl Sverige som Israel t. ex. Och som i den mån de inte själva gjorde sig skyldiga till de brott som återges i bilderna, ändå gav den sitt synnerliga stöd.
Det näraliggande svaret på frågan vad Sveriges regering gjort för att stävja detta är: Ingenting. Absolut ingenting!
Tvärtom så lämnar Sveriges regering utan tvekan ekonomiskt och annat stöd till den så kallade ”Palestinska Myndigheten” som har som uteslutande syfte att utplåna en viktig allierad i försvaret av vår civilisation, nämligen den judiska staten Israel. Och som inte har några problem med att ingå avtal med den vidriga antisemitiska regimen i Iran.
Som jag skrev redan år 2015 borde Sveriges regering redan då ha förklarat krig mot Kalifatet. Här är ett utdrag av det jag skrev på den tiden:
De människor som då reser från Sverige för att kriga tillsammans med inte minst Daesh i Syrien och Irak och talibanerna i Afghanistan eller för den delen Hamas, Fatah, PFLP mfl. i ”Palestina”, måste därmed rimligen anses ha trätt i fiendens tjänst. De är inte längre lojala mot Sverige utan mot Sveriges fiender.
I krig kan man ta krigsfångar. De som återkommer till Sverige efter att ha övergått i fiendens tjänst – tex. som krigare i Daesh – bör alltså inte, som företrädare för Örebro kommun ”huvudlöst” föreslagit, erbjudas terapi och förtur till jobb.
De bör i stället enligt krigets lagar sättas i krigsfångeläger, detta intill dess den judisk-kristna västerländska civilisationen slutligen segrat och besegrat de islamistiska angriparna. Och kriget avslutats.
Det bör naturligtvis också utredas om de gjort sig skyldiga till krigsbrott eller brott mot mänskligheten. I vart fall är det väl ett allvarligt brott att skära halsen av folk, eller hur?
Det är ett utdraget krig hursomhelst. Det islamistiska angrepps- och utplåningskriget mot Israel har t. ex. pågått i mer än sextio år. Slaget mot islamisterna vid Poitiers ägde rum år 732. Men det finns fortfarande islamister. Så det kommer nog att dröja ännu en tid innan segern är vunnen.
Men om man sig i leken ger, får man leken tåla. Den som krigar mot västerlandet får rätteligen finna sig i att som vanligt bli besegrad och – om han/hon överlever – bli placerad i krigsfångeläger. Detta enligt krigets lagar och till dess den västerländska segern är vunnen.
Västerlandets oundvikliga seger kommer kanske att dröja en tid men det får då krigsfångarna finna sig i. En Sveriges och västerlandets fiende förtjänar definitivt inte att bli belönad med terapi och anställning. Sveriges och västerlandets fiender får i stället finna sig i att avbida västerlandets slutgiltiga seger i krigsfångeläger, hur länge det än kan dröja.
Men ju förr dess bättre, bör ju då både västerlänningarna och krigsfångarna tycka!
Hårt mot hårt måste tyvärr vara vår strategi. Nu som år 732.
Här kan du läsa mera av vad jag skrev redan år 2015:
IS anser, eftersom de är islamister, att de ligger i krig med alla som inte underkastat sig den islamiska lagen. Dessa otrogna tillhör något som de kallar krigets hus, ”dar al-harb”. De otrogna ska bekämpas till dess de i bästa fall underkastat sig. Om de inte gör det ska de dö. IS mål är, liksom alla andra islamisters mål, att bilda ett världsomspännande kalifat som endast består av folk och människor som underkastat sig. Iran har enligt sin konstitution ett motsvarande mål. Men i Iran tillhör man shi’a, inte sunna, två riktningar inom islam som står i skarp motsättning mot varandra. Vilket förklarar varför Iran också vill bekämpa IS. Knappast inte för att införa eller försvara demokratin och den judisk-kristna västerländska civilisationen, utan för att förhindra IS och sunna från att behärska världen. Det är det Iran och shi’a som ska göra nämligen, inte IS och sunna.
…
Om IS anser sig vara i krig med alla som inte underkastat sig, — ja då är det fullt berättigat att Sverige nu överför alla som i Sverige sympatiserar med den islamistiske fienden, eller som till och med kan bevisas ha kämpat för denne, mot Sverige och Västerlandet, till krigsfångeläger i Sverige eller annorstädes, där de får stanna till dess vi vunnit kriget. I den mån de inte har gjort sig skyldig till brott, såsom halshuggning av kristna och jezidier. Då ska de dömas och fängslas.
Konungariket Sverige befinner sig i krig!
…
Nu är det dock så illa ställt i Sverige att det inte finns någon lagstiftning för att lagföra den civilist som överlöper till fienden för att träda i dess krigstjänst. Man måste vara ”krigsman” för att det ska vara brottsligt, men det är det knappast ens då. Det enda brottsliga en enskild krigsman kan dömas för är ”rymning” vilket definieras enligt följande (BrB 21:7): ”Avviker eller uteblir en krigsman olovligen från tjänstgöringen, skall dömas för rymning till böter eller fängelse i högst två år.”
Visserligen har vi också följande bestämmelse (BrB 21:13): ”Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet till fängelse i högst tio år eller på livstid”. Och det är klart, om man går i fiendens tjänst, i likhet med vad många gör nu när de träder i IS:s tjänst, så är det väl fråga om en försumlighet av största mått. Dock: De är inte ”krigsmän” och bestämmelsen träffar därför inte dem. Underlåtenheten har inte heller skett ”under eller i anslutning till strid”.
Dessutom: Regeringen måste först förklara att riket är i krig. Det har regeringen inte gjort än. Men det borde den göra. Utrikesministern har ju idag sagt att IS måste bekämpas militärt. En nödvändig militär bekämpning av en ”entitet” som enligt egen uppfattning befinner sig i krig med bland annat Sverige, kan väl inte betecknas som någonting annat än just krig!
Lagstiftaren har alltså dessutom att snabbt genomföra en hel del mycket angelägna ändringar i Brottsbalken. Även måste lagen om svenskt medborgarskap ändras på så sätt att man måste avge en trohetsed för att överhuvudtaget kunna bli medborgare. I denna ed ska ingå en förpliktelse att inte gå över i fiendens krigstjänst. Om man ändå gör det förlorar man sitt medborgarskap. Även dem som är födda som svenska medborgare måste kunna förlora sitt medborgarskap på samma grund. Visserligen finns i folkrätten (och även i nuvarande svenska medborgarskapslag) en bestämmelse om att man inte kan förlora sitt medborgarskap om det leder till att man blir statslös. Men om det sker genom förräderi och överlöperi i fiendens krigstjänst, en tjänst som i nu aktuellt fall tom. syftar till att utplåna den stat i vilken man är medborgare, ja då må det vara hänt!
Men lagstiftaren har knappast gjort någonting sedan jag skrev detta. Tvärtom skriver vår antisemitiska utrikesminister den 12 april 2019 att det räcker med en ”koppling till Sverige” för att man ska få hjälp. Tydligen oavsett om dessa barn skjutit, halshuggit eller sparkat runt med halshuggnas huvuden.
Dessa barn riskerar att bli en draksådd om de tillåts att röra sig fritt i Sverige. Därför är det kanske bäst att sätta dem i krigsfångeläger också, i likhet med alla vuxna medborgare i Kalifatet som önskar ”återvända” till Sverige. Och dessa läger bör i första hand naturligtvis inte vara belägna i Sverige.
För visst ska barnets bästa vara i fokus. Med särskilt fokus på våra barn, inte på islamisternas ungar.
Tilllägg 2019-05-12: Jag hittade en bild på förre(?) förrädaren Skråmo i ena handen hållandes en Kalashnikov och i den andra ett av svensk gammelmedias för närvarande mest omhuldade hjärtebarn. Ett nästan helt uppslag i dagens Svenska Dagbladet ägnas följaktligen åt detta tema, bara som ett exempel. (Detta kan på internet bara läsas här och bara bakom betalvägg.) Barnet på bilden förefaller till synes i likhet med fadern vara berett att, gemensamt och i samförstånd med sin förtappade fader, döda otrogna. Detta att döma av beväpningen. Ett hjärtebarn eller hur …
Källa.