En utlandsveterans betraktelser inför valet med anledning av ett inlägg i Dagens Nyheter om främlingsfientlighet

Utlandsveteranen Lars Peterstrand reflekterar i Dagens Nyheter den 30 augusti under rubriken ”Rösta bort alla främlingsfientliga krafter i valet”. Där ber han också oss utlandsveteraner att skriva på uppropet att göra just detta. Bland annat skriver Peterstrand:

Det är snart val och främlingsfientliga partier ser ut att växa. Dessa partier ser invandringen som orsak till alla problem i samhället. De anser att en blandning av etniska grupper har en negativ effekt på samhället. Historien har dock visat att utveckling gynnas av nya influenser från andra kulturer. … Vi veteraner vet av egen erfarenhet att det inte är den etniska blandningen som skapar konflikter. Det är extremister som utnyttjar och underblåser motsättningar. … Vi veteraner har sett liknande händelseutvecklingar vid konflikter på fler platser runt om i världen. När vi ser främlingsfientliga politiker sätta på sig kostymer och bänka sig i riksdagen blir vi mycket oroade. Vi har sett att det börjar med små grupper av nationalistiska extremister, men att det kan sluta med Srebrenica och fullskaligt inbördeskrig.

—

Vi vill därför uppmana dig som går och röstar den 9 september att tänka till. Tror du verkligen att utmaningar och problem kring bostäder, skola, försvar, sjukvård, kriminalitet, miljö och andra politikområden kommer att lösas genom att kasta ut invandrare? Vi tror inte det. Vi tror i stället att dessa och andra frågor kommer att lösas på samma sätt som vi alltid löst andra utmaningar och problem i Sverige: genom diskussioner, debatt, forskning, utredningar, kompromisser för att slutligen landa i genomarbetade politiska åtgärder. Vi vet att det kan låta tråkigt med ”utredningar”, men vi tror att människorna på Balkan, Cypern, Afghanistan, Libanon, Mali och andra konflikthärdar hellre hade haft torra utredningar än de konflikter som vi fick verka mitt i.

Dagens Nyheters ledarsida håller med.

Men det gör inte jag, så utlandsveteran jag är. (Jag tillhörde nämligen för länge sedan Sveriges FN-bataljon 62 M i Sinaiöknen.)

Problemet förefaller nämligen vara ett helt annat än det Peterstrand nämner. Visserligen kan utvecklingen gynnas av invandring och nya influenser och visst är det bra om vi kan ersätta krig med diskussioner och ”utredningar”.

Men vad ska vi göra med dem som inte vill ersätta krig med diskussioner och inte har något intresse av utveckling? Sådana finns väl inte, kanske du tycker, men jag lovar dig, de finns och om du är utlandsveteran så har de funnits nära dig på de flesta missioner du har genomfört. De fanns och finns i Sinai, Gaza och Bosnien. På Golan och Cypern. I Kosovo, Afghanistan och Mali. Sådant folk har absolut inget intresse av att utveckla något. Diskussioner är uteslutna. Det enda som gäller för dem är att, med våld om det behövs, erövra andra kulturers och religioners länder.

De som vill och verkar för det kallas islamister. De finns till följd av invandringen numera även i Sverige.

De skiljer mellan ”krigets hus” dar al-Harb och ”islams hus” dar al-Islam. Krigets hus, vilket består av alla folk och länder som inte är muslimska/muslimer, ska som framgår av namnet bekrigas till dess länder och folk underkastar sig islam eller dör. Islam betyder förvisso underkastelse.

Om vi betraktar de konflikter där svenska utlandsveteraner tjänstgjort och tjänstgör, ska vi finna att muslimer är inblandade i de allra flesta:

Cypern: Muslimer mot kristna
Gaza: Muslimer mot judar
Sinai: Muslimer mot judar
Golan: Muslimer mot judar
Bosnien: Muslimer mot kristna
Kosovo: Muslimer mot kristna
Afghanistan: Muslimer mot muslimer (shia mot sunni)
Mali: Muslimer mot kristna
(Syd)sudan: Muslimer mot kristna

Dessutom finns
– Kashmirkonflikten: Muslimer (Pakistan) mot hinduer (Indien)
– konflikten mellan muslimer och kristna i de södra delarna av Filippinerna
– konflikten mellan muslimer och buddhister i de södra delarna av Thailand
– konflikten mellan muslimer och muslimer i Jemen

Blandningen av, eller snarare mötet mellan, dessa etniciteter/religioner har i samtliga dessa fall verkligen inte gynnat någon utveckling. Ej heller har influenserna varit särskilt goda. I samtliga fall har situationen i stället lett fram till väpnad konflikt. Islamisterna har angripit och i värsta fall erövrat. De angripna har mer eller mindre framgångsrikt försvarat sig. Hela Mindre Asien (nuvarande Turkiet) var kristet innan de muslimska turkarna erövrade området och därefter gick vidare och erövrade stora delar av Balkan. Hela Nordafrika var kristet innan det erövrades av muslimer. Också Kosovo. Också Cypern i dess helhet.

Israel har dock alltid hittills framgångsrikt försvarat sig. Det har också den största delen av den övriga judisk-kristna västerländska civilisationen hittills lyckats med tack och lov.

Historikern Samuel P. Huntington talar om ”islams blodiga gränser” vilket jag skrivit om tidigare. Huntington skriver: ”Vart man än vänder sig inom den islamska världen har muslimer svårt att leva i fred med sina grannar. … Muslimerna utgör cirka en femtedel av världens befolkning, men under nittiotalet har de oftare varit inblandade i stridigheter mellan olika grupper än folk i någon annan civilisation. Beläggen är överväldigande”.

Att islams gränser verkligen är och har varit blodiga visas av uppräkningen ovan. Om man tänker efter så har vi utlandsveteraner för det mesta haft till uppgift att hålla isär muslimer och andra människor som muslimerna inte kunnat komma överens med och vars länder de, eller i vart fall islamisterna bland dem, velat och för det mesta fortfarande vill erövra – i den mån de inte redan lyckats. Sinai, där jag tjänstgjorde, är ett mycket belysande exempel på detta fenomen.

Vi som tillhör den judisk-kristna västerländska civilisationen och därmed också ”krigets hus” enligt islamisterna, har knappast något annat val än att vara ”fientliga” mot de islamistiska ”främlingar” som på motsvarande sätt vill vara våra fiender och som ovillkorligen och utan diskussion vill bekriga oss, erövra våra länder, förmå oss till underkastelse och i slutändan döda oss. För i krig är man fiender. Det är islamisterna som har utpekat oss som deras fiender, inte tvärtom. Om de vill ha oss som fiender så måste vi inse det, och därmed själva på slagfältet i vårt försvarskrig mot dem uppträda och definiera oss som just deras fiender.

För om nu dessa självutnämnda islamistiska fiender vill döda oss i det anfallskrig de själva har utropat, så har vi väl all anledning att försvara oss, i stället för att fegt kapitulera eller dö? Eller börja diskutera? Eller rösta på partier i Sveriges riksdag som inte har uppfattat faran? Som inte kan skilja mellan vän och fiende?

Anfallskrig är förbjudna enligt folkrätten. T. ex. islamisternas anfallskrig. Försvarskrig är däremot tillåtna. T. ex. Israels …

Det ligger som general Patton sade ingen större ära i att dö för sitt land. Den större äran ligger att kämpa väl och i stället låta fienden dö för sitt. Och var fienden ska sökas tycker jag är uppenbart. Inte alla muslimer är islamister men tyvärr är tillräckligt många av dem det för att det ska bli farligt på tillräckligt många ställen. Titta bara på listan ovan var det hänt tidigare/fortfarande. Låt oss göra vad vi kan för att förhindra att det också ska hända i Sverige. Med vapen i hand om det behövs. Försvarskrig mot en angripare är tillåtet.

Så veterankamrater, min underskrift får ni inte. Till er som skrivit på skulle jag i stället vilja säga: Gör om, gör rätt! Inte minst: Rösta rätt nu på söndag!

Bekämpa islamismen! Försvara Västerlandet!

Artikeln har redigerats 2018-09-07, 2018-09-08 och 2018-11-17.