Den judisk-kristna västerländska civilisationens nedgång och fall?

Jag läser i Svenska Dagbladet för den 2 juni en artikel av lingvisten Mikael Parkvall under rubriken ”Arabiska är nu Sveriges näst största modersmål”. Efter svenska alltså.

Tidigare var andraspråket finska. Men sedan år 2015 har arabiska tagit över enligt Parkvalls beräkningar. Parkvall skriver: ”Det är nämligen inte bara så att finska varit Sveriges näst största språk ”ett bra tag”, utan faktiskt så länge som Sverige alls har existerat som nation. Det är med andra ord en åttahundraårig episod i svensk historia som sedan 2015 är avslutad”.

Nåja, ”episod” är kanske inte rätt ord för att beteckna åttahundra år. Jag skulle hellre kalla det för en ”era”.

Arabiskans ställning som andraspråk kan däremot rätteligen, åtminstone ännu så länge, betecknas som en ”episod”. Den stora inströmningen av arabisktalande till Sverige har nämligen bara pågått i några decennier. Dock pågår den fortfarande.

Man noterar då, att de flesta araber inte är kristna, utan muslimer. Man noterar också att muslimer, t. ex. i skepnad av just araber, men också och inte minst turkar, ofta genom anfallskrig lagt under sig stora delar av territorier som tidigare befolkats av kristna. Hela Mindre Asien t. ex. (dvs. nuvarande Turkiet). Hela Nordafrika. Tidvis delar av Spanien. Och genomfört folkmord på kristna, såsom det av Osmanska riket genomförda folkmordet på kristna armenier m. fl. kristna folkgrupper med början år 1915. ”Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.”

Jag lyssnar även till ”Ekots lördagsintervju” igår den 16 juni med SÄPO-chefen Klas Friberg, som där bekräftar att antalet extremister som bejakar ”islamistisk motiverad terrorism” förra året var tvåtusen personer. Att jämföras med tvåhundra år 2010. En icke ringa ökning på sju år alltså. Hur många var de år 1990 t.ex.? Knappast någon skulle jag tro!

Friberg säger också att det största terrorhotet i Sverige just nu just härrör från sådana islamistiska extremister.

Ingen kan rimligen förneka att det är den svenska statsledningens benägenhet att under de senaste decennierna ta emot en stor mängd osorterade muslimer som har lett till denna situation. Detta oavsett om statsledningen har bestått av ”alliansen” eller av den nuvarande rödgröna röran. Visst, inte alla araber är muslimer och inte alla muslimer är extremistiska terrorister. Men jag skulle tro att de flesta muslimer föredrar att leva i en muslimsk stat. Annars vore de väl inte muslimer. Frågan uppstår då varför så många ändå kommit till ett icke-muslimskt land som Sverige. Misstanken uppstår att de, eller i vart fall alltför många av dem, gjort det för att göra Sverige till ett muslimskt land, precis som muslimerna gjorde Mindre Asien och Nordafrika till muslimska länder. Rätta mig om jag har fel!

Nå, förutvarande statsministern Reinfeldt (M) sade en gång, att vi skulle ”öppna våra hjärtan”.

Men att öppna hjärtan för islamister kan visa sig fatalt. Vittnesbörden från folkmordet som jag nämnde ovan samt den islamistiska erövringen av Mindre Asien och Nordafrika bär ytterligare syn för sägen. Det som islamisten Rakhmat Akilov gjorde förra året på Drottninggatan i Stockholm var ju också synnerligen fatalt. Det har jag skrivit om här.

Och hur denna islamism tar sig uttryck i förhållande till Israel och judarna där, det kan vi se och höra här. Nog ska judarnas hjärtan öppnas. Men inte nog med det, deras hjärtan ska till och med utslitas!:

Islamisternas framstötar stoppades visserligen förtjänstfullt i Poitiers år 732 och vid Wien år 1683.

Men tro inte att islamisterna har givit upp. Enligt islamismen ska nämligen alla som inte frivilligt underkastar sig islam bekrigas och tvingas att underkasta sig. Gör de inte det ska de dö.

Det gick inte att förmå kristenheten och Västerlandet att underkasta sig genom anfallskrig. Islamisterna har därför med största sannolikhet övergått till infiltration, i huvudsak genom invandring.

Vad detta tyvärr kan leda till är inte bara att judarnas hjärtan öppnas och utslits, vilket är illa nog, utan dessutom till att även alla vi andra som är anhängare av den judisk-kristna västerländska civilisationen och som inte underkastar oss islamismen också kommer att få våra hjärtan öppnade och utslitna.

Eftersom det som sagt för närvarande enligt SÄPO finns tvåtusen våldsbejakande islamistiska extremister i Sverige, som då antagligen är beredda att göra just detta, så gäller det alltså för alla och envar att ta sig i akt! Vare sig man är jude eller kristen svensk eller inte är muslim i största allmänhet.

Men kampen mot islamismen i Europa har pågått sedan i vart fall år 732 e. Kr. Den pågår fortfarande, här och nu. Inte minst också i Israel.

Det känns då ganska tryggt att i vart fall SÄPO till synes har valt rätt sida i denna kamp. Frågan är när Sveriges statsledning entydigt kommer att välja samma sida. Och övergått till att bekämpa islamismen också i ”Palestina”, i stället för att hylla den och överösa den med bistånd. Och övergått till att inte tillåta en enda asylsökande att få tillträde till Sveriges territorium innan uppehållstillstånd beviljats. Något som inte ska ske förrän personen övertygande har klarlagt att vederbörande inte är en våldsbejakande islamist vars syfte är att utplåna den judisk-kristna västerländska civilisationen. Hur det ska gå till har jag utrett här och här.

Hoppas att Sveriges statsledning inte kommer att dröja till dess deras hjärtan utslitits innan statslednngen entydigt ställer upp på SÄPOs och Västerlandets – och Israels! – sida. För då är det för sent! Ännu en – antagligen ganska kort – tid har statsledningen och alla vi andra möjlighet att ta entydig ställning.

Och när det – inom antagligen ganska kort tid – kan vara försent lär vi alla, vare sig vi tidigare talat svenska eller finska eller något annat språk, bli tvungna att tala arabiska, vare sig vi vill eller ej!

Dags alltså för alla att snabbt bestämma om vi vill underkasta oss, och börja tala arabiska, eller om vi vill kämpa mot islamismen och fortsätta tala svenska och finska m.m.

Jag har för egen del sedan länge gjort mitt val. Jag kämpar vidare. Inte minst på denna blogg. Inte minst genom att alltjämt och även fortsättningsvis tala och skriva på ”ärans och hjältarnas språk”.

Länk: Om Poitiers och Wien mm. kan man läsa mera här.