Orden inom citationstecknen är titeln på en bok av Göran Larsson, som nyss utkommit i ny upplaga, och som jag nyss läst med stor behållning. Larsson är numera Associate Professor vid Lutheran Theological Seminary i Hong Kong och har tidigare varit direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem.
Även om jag inte betecknar mig som troende, har jag läst Bibeln, både det gamla och det nya testamentet. Dessa båda bibeldelar behandlar det som brukar kallas det gamla respektive det nya förbundet mellan Gud och människor. Det gamla förbundet är ett förbund som Gud ingått med judarna. Det nya förbundet genom Jesus anses vara ett förbund mellan Gud och de kristna. En vanlig syn bland många kristna är, att det nya förbundet ersatt det gamla förbundet. Denna syn brukar kallas ersättningsteologi och har beklagligvis genom århundradena legat till grund för mycken kristen antisemitism och antisionism.
Jag hade dock för egen del redan innan jag läst Göran Larssons bok kommit till slutsatsen att ersättningsteologin är felaktig. Man behöver bara gå till Romarbrevets elfte kapitel för att någorlunda inse detta:
Jag [Paulus] frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk, som han en gång har utvalt. — Men till er hedningar vill jag säga: just som apostel för hedningarna prisar jag min tjänst. — [O]m roten är helig är också grenarna heliga. Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig.
Göran Larsson ”ersätter” ersättningsteologin med en bekräftelseteologi. Kristendomen bekräftar det första förbundet. I Gamla Testamentet (1 Mos. 12:3) säger ju Herren följande till Abraham: ”Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade”. ”Alla släkter”, var det. Inte enbart judarna. Det är alltså inte frågan om två förbund. Förbundet är ett enda.
Så här skriver Göran Larsson (s. 108f):
Vi får inte glömma att Paulus var just hedningarnas apostel och aldrig grundade några judiska församlingar. Därför går det inte an att läsa hans ord till de hednakristna församlingarna som om han riktade dem till judar. När han exempelvis säger ”Om ni låter omskära er, har ni ingen nytta alls av Kristus” (Gal 5:2), talar han inte till judar utan endast till hedningar. —
Detta innebär dock givetvis inte att det därför nu skulle vara slut på skillnaden mellan judar och hedningar. Här har ofta orden i Gal 3:28 missförståtts när de ryckts ur sitt sammanhang: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”.
Meningen är denna: ”Nu har också ni hedningar del i Israel. Nu är det inte längre bara judarna (jfr Rom 3:28-29) som har del i löftena utan också grekerna (alltså icke-judarna). Därför ska ni inte försöka bli judar”. I stället har vi ofta läst orden i Gal 3:28 som om där stod ”Nu ska alla bli som grekerna”. Men lika väl som skillnaden mellan man och kvinna fanns kvar i församlingen, lika väl stod skillnaden mellan jude och grek kvar, och lika självklart var det att Israels folk behöll sin särskilda kallelse och särart också efter Kristus. —
Men låt oss nu lyssna till vad [Paulus] skriver i Rom 15:7-9: ”Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära. Jag menar: Kristus blev de omskurnas tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta de löften som getts åt fäderna, och hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet” —
För det folk som hade Guds Ord och var förtrogna med dess löften, blev Kristus bekräftelsen på att Gud är trofast och håller vad han lovat. Inte befrielse från utan bekräftelse av ”lagen” var alltså följden av de av den kristna tron i de judiska församlingarna. För hedningarna som inte hade fått de heliga Skrifterna, kunde Kristus däremot inte bli en bekräftelse. De fick komma in ”oberoende av lagen” (Rom 3:21), genom Guds barmhärtighet. Därför blev också deras liv fyllda av hopp, glädje och lovsång, vilket vi ser i de bibelställen som Paulus omedelbart citerar (Rom 15:9-12): ”Det står ju skrivet: Därför skall jag prisa dig bland hedningarna, och ditt namn skall jag lovsjunga. Vidare heter det: Gläd er, ni hedningar, tillsammans med hans folk. Och en annan gång: Lova Herren, alla hedningar, lovsjung honom, alla folk. Och Jesaja säger: Han som är av Jishajs rot skall komma, han som reser sig för att härska över hedningarna; på honom skall hedningarna hoppas.
För att citera Lewi Pethrus: ”Löftena kunna ej svika, nej de stå evigt kvar”. Guds löfte i det första förbundet var inte bara ett löfte till judarna; det var ett evigt löfte till oss alla. För ”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse” (Rom 11:29).
Tro det den som vill!
Göran Larsson ger även i sin bok exempel på hur svenska bibelöversättningar är felaktiga eller förvrängts till judarnas nackdel. Här är ett av dessa exempel ur Jer 31:35-37 i Bibel 2000:
Så säger Herren,
han som har satt solen att lysa om dagen,
månen och stjärnorna att lysa om natten,
han som rör upp havet i dånande vågor,
han vars namn är Herren Sebaot:
När denna ordning upphör att gälla,
säger Herren,
först då skall Israels ätt upphöra
att för alltid vara mitt folk.
Så säger Herren:
När himlen därovan kan mätas,
när jordens grundvalar kan utforskas,
först då skall jag förkasta Israels ätt
för allt de har gjort, säger Herren.
Detta kan då tolkas som att ”när” vissa saker inträffar ”skall Israels ätt upphöra att för alltid vara mitt folk””. Göran Larsson påpekar att den hebreiska originaltexten inte alls använder ordet ”när”. I originaltexten används ordet ”om” (på hebreiska im). Texten utgör alltså ingen förutsägelse om att Israels ätt kommer att förkastas. Den utgör istället rätteligen en bekräftelse på att Israels ätt tvärtom aldrig kommer att förkastas. Göran Larsson skriver (s. 116): ”Guds förbund står lika fast som solens, månens och stjärnornas gång och havets oupphörliga vågor. Och lika omöjligt som det är att någon skulle kunna mäta universum eller genomkorsa jordens inre, lika omöjligt är det att Gud skulle förkasta sitt förbundsfolk”.
Visst är det konstigt att den svenska Bibel 2000 innehåller en sådan felöversättning. Eller kanske inte … Jag noterar dock att den nyligen utgivna nuBibeln har ordet ”om”, inte ”när” i texten ovan.
Du kan beställa Göran Larssons förträffliga bok härifrån. Gör det! Inte minst för att få reda på vad som egentligen avses med titeln ”Judarna, Ers Majestät!” 🙂
Fotot överst till höger återfinns även i Göran Larssons bok. Det återger en skulptur av den judiske konstnären Joshua Koffman och har titeln ”Synagogan och kyrkan i vår tid”. Skulpturen finns här. Det är två kvinnor som satt sig ned bredvid varandra för att betrakta den andras heliga text. Den ena representerar kristendomen och den andra judendomen. Men i grunden är det samma heliga text. Samma budskap. Kan man tycka …