I ljuset av Decemberöverenskommelsens mörker och av den anda som tyvärr alltsedan dess präglat Sveriges ”statsledning” och ”opposition”, och som går ut på att närmast till varje pris ta avstånd från Sveriges enligt senaste sentiomätning största parti, nämligen Sverigedemokraterna, framstår dagens politiska spel kring vilka statsråd som ska avgå eller ej närmast som en logisk följd av detta avståndstagande.
Det är också den logiska följden av att inget riksdagsparti – utom möjligen Sverigedemokraterna – verkligen vill ta ansvar för Sveriges säkerhet. I stället ägnar man sig från ”oppositionens” sida åt att (vilja) rikta misstroendeförklaringar mot enskilda statsråd i oklart politiskt syfte. Enskilda statsråd har säkerligen brustit i ansvar. Två har fått avgå. Nu återstår frågan om försvarsministern också ska avgå. Stefan Hedlund skriver vältaligt i SvD att misstroendet borde ha riktats mot statsministern själv.
Men om nu ”oppositionen” eller ”alliansen” är så besjälade av att rikta misstroendeförklaringar, så kan jag upplysa om att denna ”allians” tillsammans med Sverigedemokraterna har majoritet i Sveriges riksdag. De kan alltså enkelt förpassa hela regimen Löfven till historiens skräphög när som helst. Det hade man kunnat göra redan i samband med senaste riksdagsval. Det hade medfört att dagens situation inte alls uppstått. (Fast vad den regeringen i stället gjort är ju ingen som vet.)
Men eftersom Sverigedemokraterna, Sveriges största parti, är paria bland övriga riksdagspartier, och eftersom motståndet mot Sverigedemokraterna tydligen är viktigare än omsorgen om Sveriges säkerhet, har vi hamnat i denna situation.
Två statsråd av de tre som ”alliansen” ville avsätta har alltså fått gå. Innan dess var det tal om att extrainkalla riksdagen för misstroendevotum. Men när ändå ett av de tre statsråden sitter kvar så är det plötsligt inte så bråttom. Det räcker att fixa detta i ordinarie riksmöte till hösten tycks ”alliansen” anse. Möjligen var det alltså inte ens från början så viktigt alls – att avsätta försvarsminister Peter Hultqvist.
Hur kan det vara på detta vis? Om ”alliansen” beslutat sig för misstroendeförklaring mot tre ministrar och extrainkallat riksdagen i detta syfte, så blir detta syfte väl inte mindre angeläget för att statsministern i vad jag skulle säga vara trots mot Regeringsformen ändå beslutat att ha kvar en av dessa ministrar? Enligt mitt sätt att se medför statsministerns trots att det blir ännu mera angeläget att snabbt kalla in riksdagen.
Men istället verkar ”alliansen” vika ned sig. Detta visar att ”alliansen” brister i fasthet och konsekvens och i stället ger utrymme för regimen Löfven att än mer äventyra Sveriges säkerhet.
Allt detta bara för att man inte vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Som sagt: Sveriges säkerhet är uppenbarligen för de flesta riksdagspartier en fråga som är helt underordnad det allt övergripande syftet att inte samarbeta med Sveriges största parti Sverigedemokraterna. Kosta vad det kosta vill.
Som svensk patriot är min uppfattning att denna prioritering närmast är att beteckna som landsförräderi!