Inom citationstecknen ovan ser du rubriken på en artikel i Lantbrukarnas Riksförbunds (LRF) tidning Land Lantbruk den 22 juni 2017. Den finns inte tillgänglig på internet, men jag har tagit några foton som du förhoppningsvis kan se här:
Artikeln inger viss olust. Jag börjar med att återge ingressen samt första stycket:
Utan tillstånd till sin egen mark, utan vatten och utan möjlighet till export.
Land Lantbruk besökte Palestina 50 år efter att Israel inledde sin ockupation och träffade bönder som vägrar ge upp jorden och sin rätt att bruka den.
Den långa ockupationen har gjort det svårt att se skönheten i det palestinska landskapet. I dag är det mest taggtrådsstängsel, vakttorn, vägspärrar och en mur som blir allt längre. Hinder som stänger ute även jordbrukarna.
Artikelförfattaren, Åsa Lekberg Steinsvik, övergår därefter till att tala om område C som ”kontrolleras fullt ut av den israeliska armén och utgör hela 62 procent av Västbanken”. Steinsvik skriver att ”[m]ånga bönder har gett upp och lämnat landet”. Men ”[m]ed stöd från den svenska hjälporganisationen We Effect har andra bönder lyckats samla sina krafter och kan idag odla den mark som de har kvar”.
Steinsvik har talat med två av de ”palestinska” odlarna om deras vedermödor. Odlarna heter Maha Ahmad Al Masri och Iman Jamel Turkman. Dessa uppges tillhöra ett kooperativ i staden Salfit. Det bör då noteras att denna stad ligger i område B, inte i område C. Steinsvik noterar inte det, åtminstone inte i artikeln. Dock heter det att ”[f]lera av medlemmarnas odlingar ligger i område C. Här har de israeliska myndigheterna rest så kallade agricultural gates, höga taggtrådsstängsel som vaktas av israelisk militär”. Vidare återges al Masris beskrivning av köerna vid dessa avspärrningar, tillstånden som krävs osv. Men, säger al Masri: ”Vi kämpar vidare i olivlundarna och mot ockupationen”.
Al Masri uppges komma ”från en familj som i generationer odlat vindruvor, vete, apelsiner och oliver, men nu har israeliska bosättare tagit över stora delar av marken”.
Turkman säger för sin del dessutom, att ”[b]osättarna och de israeliska myndigheterna har lagt beslag på nästan allt vatten. De saboterar våra vattenledningar och vi blir tvingade att köpa vårt eget vatten dyrt av dem”.
Det finns en hel del frågetecken kring denna artikel. Vi kan börja med att fundera över varför dessa två kvinnor heter som de gör. Släktnamnet al Masri betyder ”Egyptiern”. Dvs. någon som kommer från ”Misr”, alternativt ”Masr”, vilket är det arabiska namnet på Egypten. Hur och när kom det sig att egyptier började odla land i ”Palestina”? Före eller efter att Judéen och Samarien först blev judarnas land för mer än 2 500 år sedan?
Släktnamnet Turkman antyder turkisk härstamning. Detta kan man läsa mera om här och här. När ankom turkar för första gången till judarnas land?
Nå, främmande namn och härstamning utesluter inte ägande- och brukanderätt till mark i Judéen och Samarien. Det tycks dock utesluta att personer med dessa namn från början är ”palestinier”.
Sedan anges i artikeln svårigheterna med att röra sig mellan område C och B. Nåja, dessa områdens geografiska gränser har fastställts i det så kallade Oslo-avtalet, undertecknat av bland andra Yassir Arafat. Enligt detta avtal har Israel full kontroll i område C. Om ”palestinierna” har problem med detta får de väl be sina ledare att omförhandla avtalet. Om dessa ledare inte gör det, så är det knappast någonting att lasta Israel för. Israel har alltid varit berett till fredsförhandlingar. Arabsidan har så gott som alltid motsatt sig förhandlingar. I stället har man startat flera angrepps- och utplåningskrig mot Israel. Den ”palestinska” befolkningen består dessutom enligt opinionsundersökningar till största delen av personer som vill just utplåna Israel. Att de arabiska (egyptiska/turkiska?) bönderna i Judéen och Samarien får problem på grund av detta vid gränspassager, kan knappast Israel lastas för. Israel vill naturligtvis inte släppa in personer på av Israel kontrollerat territorium som vill mörda judar och utplåna Israel.
Artikeln i Land Lantbruk framstår mot bakgrund av detta som i bästa fall naiv och i värsta fall som – antisemitisk!
Så jag är skeptisk. Än mer skeptisk blir jag, när det visar sig att LRF är en medlemsorganisation i We Effect (tidigare kallat Kooperation utan gränser, logga överst t. h.). Jag är medlem i LRF (logga ovan t. v.), samt några andra av We Effects medlemsorganisationer. Men när jag läser ett inlägg av We Effects VD Annelie Rogeman, ja då måste jag nog allvarligt överväga att lämna LRF och de andra medlemsorganisationerna – om de inte inom kort gör om och gör rätt!
Rogeman (foto ovan t. h.) skriver nämligen som du ser bland annat följande:
Tänk dig en åtta meter hög betongmur genom Gammelstad. En mur som skiljer de som bor där från de som bor i centrala Luleå – och gör det omöjligt att mötas och bedriva handel i staden. Så ser vardagen ut för människorna på Västbanken där Israels ockupation nu har pågått i 50 år.
Den 5 juni 1967 startade sexdagarskriget som blev början till Israels ockupation av palestinsk mark. I dag ser den palestinska kartan ut som ett lapptäcke, med isolerade öar omgärdade av Israelkontrollerade områden. Jag har besökt Palestina flera gånger de senaste åren och läget i landet gör mig bedrövad. På Västbanken finns det över 600 israeliska vägspärrar och avspärrningar. Det begränsar handeln och exporten och gör att bönder tvingas sälja sina varor till underpriser.
Ockupationen stryper den ekonomiska utvecklingen. Fattigdomen och arbetslösheten ökar. Bristen på vatten och andra förnödenheter är ofta akut. Många palestinier förlorar hoppet om en rimlig framtid. Det gör också ett slut på konflikten än mer avlägset.
Jag vet inte riktigt vad för ”Gammelstad” som Rogeman avser. Antagligen är det Gammelstaden mellan Luleå och Boden. Artikeln är även publicerad i Norrbottens-Kuriren nämligen, samt med andra geografiska förtecken även i Bohusläningen och kanske också i andra tidningar. (Se replik i Bohusläningen här.)
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig en åtta meter hög betongmur genom denna ”Gammelstad” givet att befolkningen i Luleå haft för avsikt att utplåna befolkningen i Gammelstaden genom utplånings- och anfallskrig – eller tvärtom! Varför tycker Rogeman att personer som vill utplåna andra människor utan vidare ska ges möjlighet att ”möta” dessa människor? Är det inte bättre att ge de människor som ska utplånas möjlighet att försvara sig, till exempel genom att uppföra en försvarsmur? Oavsett om de bor i Gammelstaden eller Luleå – eller är judar i Israel?
Jag tycker så. Rogeman och We Effect verkar inte tycka så. Rogeman och We Effect tycks anse att folk som ska utplånas inte ska ha rätt att försvara sig. I stället kampanjar de för motsatsen i svensk lokalpress och på sin hemsida.
Om vi sedan undersöker vilka som representerar We Effect i ”Palestina” hittar vi denna sida.
Som du ser är en Mohammed Khaled (foto t. v.) We Effects ”country director” för ”Palestina”. Du kan här (pdf) se en presentation av allt att döma framförd av honom i hans egenskap av representant för We Effect i Stockholm år 2015.
En bild från hans presentation kan du se här – med We Effect:s logga nere till höger. Antisemitism eller:
En annan av representanterna för We Effect i ”Palestina” heter som du ser Abeer Khalile (foto t. h.). Hon har detta Facebook-konto. Där har hon bland annat publicerat dessa bilder:
Här är till yttermera visso en skärmdump utvisande Khaliles Facebook-sida.
Khalile, anställd av We Effect, har här ägnat sig åt uppenbart antisemitisk publicering. Därom råder ingen tvekan.
Frågan återstår varför Land Lantbruk tillåter publicering av en artikel som har uppenbart antisemitiska undertoner? Samt varför We Effect har – åtminstone en, kanske två eller flera – anställda i ”Palestina” som är antisemiter, nämligen uppenbarligen Khalile och kanske Khaled?
Apropå Khaled så kommer jag när jag ser fotot på Turkman att tänka på en annan Khaled, nämligen terroristen Leila Khaled som förekommer på ett ganska känt foto. När man ställer fotona bredvid varandra anar man varifrån fotografen, Marcus Lundstedt, eventuellt hämtat sin inspiration:
En annan återstående fråga är hur det egentligen står till med vattentillgången. Jag hoppas snart kunna återkomma till den frågan. För närvarande hänvisar jag till vad jag skrev här år 2009 re’n. Läs även här.
Artikeln har redigerats 2017-07-03.
Skrämmande. Dagens Sverige.
Vågar inte tänka på morgondagens.