Det politiska glaspärlespelets senaste resultat: Fyra mördade och femton skadade

Den amerikanske public-choice-teoretikern Anthony Downs skriver följande i sin bok An Economic Theory of Democracy (New York, 1957, s. 28): ”[P]oliticians … never seek office as a means of carrying out particular policies; their only goal is to reap the rewards of holding office per se. They treat policies purely as means to the attainment of their private ends, which they can reach only by being elected”.

Detta är ett kanske väl kategoriskt ställningstagande. Men det innehåller, tror jag, likväl mer än ett korn av sanning. Man behöver bara tänka på hur de svenska riksdagspartierna agerat såväl före som efter terrorattentatet i Stockholm i fredags den 7 april.

De flesta riksdagspartier har t. ex. i flera år som en man tagit avstånd från Sverigedemokraterna (SD). Detta närmast oavsett vad SD har föreslagit i Sveriges riksdag.

De borgerliga partierna har, till följd av detta deras avståndstagande och av Decemberöverenskommelsen, i stället släppt fram en socialistisk ”regering”. En regering vilken som sin nästan första ämbetsåtgärd erkänt den antisemitiska, islamonazistiska, antisionistiska och islamistiska terrorentiteten ”Palestina” som stat!

Dessa borgerliga partier kan ju knappast ha släppt fram socialisterna ”som ett medel för att genomföra deras politik” – för att översätta det Downs säger. Nej, de gjorde det sannolikt för att de inte ville ta stöd av Sverigedemokraterna. De gjorde det sannolikt för att de trodde att de därigenom skulle ”skörda fördelarna” av att ta avstånd från Sverigedemokraterna.

Vilka dessa fördelar skulle vara, framstår dock i nuläget som oklart. Sverigedemokraterna är nu i april 2017 enligt Sentio Sveriges största riksdagsparti. Så några större fördelar har man knappast vunnit. Däremot har svenskarna, genom politikernas ovilja att genomföra god realpolitik, för att i stället taktisera i röstmaximerings-syfte utan större hänsyn till de praktiska konsekvenserna, uppenbart drabbats av stora nackdelar. Detta ”glaspärlespel”*, utfört såväl av nuvarande som tidigare regeringspartier, har visat sig vara uppenbart kontraproduktivt som taktik. Det har dessutom, som sagt, visat sig vara direkt skadligt för Sveriges folk. Därmed har det i praktiken även varit helt ansvarslöst.

Politikernas främsta, ja nästan enda uppgift, är nämligen som jag ser det att ta ansvar för värnet av svenskarnas liv, frihet och egendom. Jag nöjer mig i det följande med att främst fokusera på hur man misslyckats med detta när det gäller asyl- och invandringspolitiken. Flera andra misslyckanden kan också konstateras, nämligen.

Politikerna har misslyckats med att värna våra liv. År 2015 mördades två svenskar i Västerås av en eritreansk asylsökande som fått avslag. Han gjorde det uppenbarligen av rent rasistiska orsaker, nämligen för att offren ”såg svenska ut”.

Fredagen den 7 april 2017 mördades ytterligare två svenskar samt två andra européer på Drottninggatan i Stockholm i vad som den uzbekiske gärningsmannen erkänt vara ett terrorbrott. Även denne person hade fått avslag på sin asylansökan.

Politikerna har vidare misslyckats med att värna vår frihet. I många så kallade utanförskapsområden i Sverige riskerar svenskar att attackeras, t. ex. av personer som anser att dessa områden ”inte är Sverige”. Svenskar förvägras alltså friheten att utan angrepp vistas på allmän plats i många delar av Sverige, detta utan att vare sig politiker eller myndigheter ingriper.

Slutligen har politikerna misslyckats med att kraftfullt värna vår egendom. Man behöver bara tänka på det mångåriga zigenarlägret** på en privat fastighet i Malmö. Eller på de många bilbränder som sker nästan dagligen nästan överallt i vårt land.

Politikerna har alltså sammanfattningsvis skändligen misslyckats med att förebygga angrepp mot svenskarnas liv, frihet och egendom.

Vad som till synes förmått politikerna att åtminstone i någon mån sent omsider komma till sans, är terrorangreppet på Drottninggatan. Men för det krävdes fyra döda och femton skadade. De två i Västerås år 2015 föranledde ingen som helst reaktion.

Frågan som uppstår är då varför många människor måste dö och flera skadas innan statsledningen besinnar sig? Varför har inte nuvarande och tidigare statsledningar agerat förebyggande? Om politikerna hade besinnat sig tidigare och verkat förebyggande hade kanske dessa totalt sex människors liv sparats, liksom mycket annat elände? Vilket ansvar har nuvarande och tidigare svenska statsledningar för att dessa människor mördats och för att svenskarnas rätt till liv, frihet och egendom inte respekteras?

Det verkar som om ansvar i vart fall inte utkrävs när människor mördas av en islamist och av personer som, genom att de fått avslag på sina asylansökningar, inte borde ha vistats i Sverige alls. Ingen minister har ännu avgått på grund av detta. Detta går bra alltså.

Men vad en minister verkligen inte bör göra är t. ex. att inte betala TV-licens eller att ha svart hemhjälp. Som Per Gudmundson skriver i SvD den 13 april:

Aida Hadzialic (S) fastnade i en trafikkontroll med 0,2 promille i blodet. Cecilia Stegö Chilò (M) hade inte betalt tv-licensen. Maria Borelius (M) hade haft svart hemhjälp. Andra har fått gå efter att deras förtroende har undergrävts under en tid, varför de fått svårt att bedriva något politiskt arbete alls, som Åsa Romson (MP) och Mehmet Kaplan (MP).

Dessa avgick som bekant alla. Gudmundson fortsätter:

Men när ett helt politikområde fullständigt havererar, reses inte ens frågan.

”Hade utvisningarna fungerat skulle dådet aldrig skett”, skrev Sveriges kanske tyngste politiske kommentator, K-G Bergström i Expressen. Den man som har erkänt attacken befann sig olovligen i landet.

Enligt Patrik Engström, chef för gränspolisen, finns det nu 12 500 utvisningsärenden där personerna har avvikit. Av dem som polisen får i uppdrag att utvisa, avviker mer än 75 procent. De kommande åren väntas 50000 personer gå under jorden när de får sina avslag.

Situationen har förstås inte uppstått över en natt. Det är inte migrationsminister Morgan Johansson (S) personligen som har släppt alla tyglar i återvändandehanteringen. Man kan lika väl peka på hans företrädare Tobias Billström (M), som med åtta år är den som har suttit längst på taburetten.

Men det är migrationsministerns ansvarsområde.

I många andra länder skulle ett statsråd med ansvar för ett politikområde som misskötts känna sig tvunget att avgå. Men inte i Sverige.

Jag noterar dessutom att Sverigedemokraterna (SD), ett riksdagsparti, kanske Sveriges största, som verkligen inte alls har något som helst ansvar för detta mördande m. m., i Sveriges riksdag tydligen föreslagit flera åtgärder för att komma till rätta med den terror som utgår från Sverige. Dessa var ”skärpta straff för terrorresor, kriminalisering av terrorresor till medborgarskapsland, förbud mot propaganda för terrorism och automatisk häktning av återvändande IS-terrorister”.

Dagen innan terrordådet på Drottninggatan avslog Sveriges riksdag alla dessa förslag!

SD:s partiledare Jimmie Åkesson säger även att det är en skandal att dådet kunde ske:

Åkesson tycker att polisen behöver mer resurser men också mer politiskt stöd för att genomföra kontroller av utlänningar i Sverige. Han pekar på den debatt som blossade upp för några år sedan i samband med det så kallade Reva-projektet där polisen genomförde ett stort antal ”inre utlänningskontroller” det vill säga kontroller som inte görs vid gränsen.

Reva ledde till omfattande protester och flera JO-anmälningar. Kontrollerna ansågs av kritikerna som integritetskränkningar.

Men det är fler sådana kontroller som SD-ledaren efterlyser.

SD:s Kent Ekeroth har tidigare även menat att asylsökande som inte kan styrka sin identitet ska hållas i förvar. Ett förslag som skarpt kritiserades, trots att Kristdemokraterna tidigare lagt fram ett liknande förslag.

Man noterar då att förövaren på Drottninggatan inte tycks ha styrkt sin identitet. Han har ju uppträtt under två olika identiteter. Jag konstaterar dessutom att praxis hos dåvarande Invandrarverket under 1990-talet just var att ta asylsökande som inte styrkt sin identitet just i förvar. Det gjorde vi så gott som alltid. Dock tillät och tillåter fortfarande lagen oftast inte förvar på denna grund i längre tid än fjorton dagar. Men det kan ju ändras. – Sedermera tyckte någon potentat inom verket att vi skulle sluta med att ta förvar av denna orsak, nämligen, vill jag minnas, under hänvisning till att det fanns för få förvarsplatser! Därefter har väldigt få om ens någon asylsökande tagits i förvar på denna grund.

När nu flera partiledare, såsom Anna Kinberg Batra (M), Gustav Fridolin (MP) och Ebba Busch Thor (KD), efter morden på Drottninggatan uttalar sig på sätt som delvis är rakt motsatt hur de eller deras partier uttalade sig före dessa mord, ja då är det nog för det mesta att anse som ”too little, too late”. Frågan är ju också hur uppriktiga de är i denna ”omvändelse”. Jag är skeptisk. Inte minst just på grund av deras och deras partiers tidigare uppträdande.

”För sent ska syndarn vakna”, heter det i visan. Om det är ett verkligt uppvaknande eller bara ett tillfälligt taktiserade i röstmaximerings-syfte, för att sedan kunna somna om, ja det återstår att se. Jag befarar det värsta. Tänk på vad Anthony Downs sade!

Sverigedemokraterna framstår tvärtom som det enda parti vars företrädare, trots spott och spe, för det mesta rakryggat – och ”vaket” – stått upp mot terror och för en sansad asylpolitik.

Visst är det tråkigt att det ska behöva vara på detta vis! Det är inte minst ansvarslöst av regeringspartierna. Verkligt ansvar får då utkrävas i valet 2018 …

—

*: ”Glaspärlespelet”
**: ”zigenare” är det vedertagna svenska ordet för den folkgrupp inom vilken vissa medlemmar kallar sig ”roma”, ett ord som ungefär betyder ”människor”. Jag undviker detta ord, dels emedan det inte är ett svenskt ord, dels emedan det kan uppfattas som rasistiskt: det tycks nämligen innebära/implicera att bara ”romer” är att anse som människor.