Sveriges ambassadör i Tel Aviv menar att al-Fatah år 1988 har erkänt Israels rätt att existera

Det var i alla fall innebörden i ett uttalande av ambassadören, Carl Magnus Nesser, foto t.v., under ett besök av bland andra mig på ambassaden idag. Dessutom menade Nesser att ambassadens kontakter hos Israels försvarsmakt (IDF) är på samma linje, men han talade då mera i termer om att IDF anser att Mahmoud Abbas erkänt Israel.

Nåja, Mahmoud Abbas är dels på utgående, inte minst i kraft av sin ålder, dels är han antagligen, om det ambassadören säger om honom är sant, en och endast en. Det går inte att sätta likhetstecken mellan Abbas och Fatah. De inom Fatah som vill utplåna Israel är legio. Abbas trovärdighet som fredsduva måste starkt ifrågasättas. Han har ju apropå de knivattacker mot judar som på senare tid ägt rum i Jerusalem med omnejd uttalat att han ”välkomnar varje droppe av blod som spills i Jerusalem”.

Det är då förvånande att ambassadens kontakter inom IDF ändå skulle anse att Abbas är en fredsduva, och att han skulle vara något att luta sig mot. Sådana kontakter borde ambassaden inte luta sig mot.

Min konkreta fråga ställdes apropå Nessers uttalande inför den grupp som träffade honom, och som jag var deltagare i, att den svenska regeringens erkännande av ”Palestina” som stat bland annat syftade till att stödja de krafter i ”Palestina” som verkar för fred med Israel. Jag frågade då vilka krafter det kunde tänkas vara, för i mina ögon finns det inga sådana tongivande krafter i ”Palestina”. Nesser svarade att det som avsågs var ”Fatah”. Han uttalade också att Fatah erkänt Israels rätt att existera redan år 1988.

Men såvitt jag vet har inget sådant erkännande ägt rum år 1988. Ingen annan utom Nesser tycks häpnadsväckande nog känna till det heller! Leta på internet och du ska leta förgäves. Tvärtom heter det fortfarande i Fatahs ”konstitution” att organisationens syfte bland annat är: ”Complete liberation of Palestine, and eradication of Zionist economic, political, military and cultural existence”. Dvs: ”den fullständiga befrielsen av Palestina och utplånandet av den sionistiska ekonomiska, politiska, militära och kulturella existensen”. Denna ”konstitution” gäller såvitt man vet fortfarande.

Det verkar osannolikt att Sveriges ambassad i Tel Aviv och IDF inte skulle känna till detta.

Något erkännande från Fatah av Israels rätt att existera har som sagt och såvitt känt inte alls ägt rum år 1988. Det verkar osannolikt att ambassaden inte skulle känna till detta heller.

Fast det är klart, om ambassadör Nesser och ambassaden lever i den villfarelsen, samt därtill inte känner till vad som uttalas i Fatahs ”konstitution”, utan tvärtom felaktigt har rapporterat till UD att Fatah har erkänt Israels rätt att existera, så kan man inte utesluta att Sveriges nuvarande regering inför sitt erkännande av ”Palestina” som stat, har lagt dessa felaktiga uppgifter till grund för sitt erkännande. Tråkigt för ambassaden. Tråkigt för regeringen. Tråkigt för Israel.

Men i beaktande av att Fatah utgör de svenska socialdemokraternas ”kära systerparti”, så kanske det inte spelar så stor roll vad Fatah erkänner och inte erkänner eller vad ambassaden rapporterar. Det viktiga tycks vara att konfrontera Israel och stryka antisionisterna i Fatah medhårs. Och alla andra antisemiter också.

Nå, det verkar som att Nesser med flera har en del att svara på, eller hur! Inte minst, och som alltid, även Sveriges nuvarande antisemitiska regering.

Hälsningar från Lennart, Sapere Audes tillfälliga utrikeskorrespondent i Tel Aviv.

Inlägget har redigerats.

Uppdatering 2016-04-15: En min Facebook-vän har upplyst mig om det som New York Times rapporterar den 8 december just år 1988. Det sägs då att ärketerroristen Yassir Arafat den 7 december 1988 uttalat att ”the Palestine Liberation Organization accepted the existence of the state of Israel”. Detta ska han ha sagt i Stockholm i ett möte med ”five prominent American Jews”. Den dåvarande svenske utrikesministern Sten Andersson (foto nedan hand i hand med Arafat) som sägs ha arrangerat mötet, sade att Arafats uttalande utgör ”a breakthrough in the peace process” eftersom ”the P.L.O. explicitly accepts Israel as a state”.

Om det var detta Arafats uttalande som Sveriges ambassadör i Tel Aviv Nesser avsåg när han som svar på min fråga påstod att al-Fatah erkänt Israel, så verkar ambassadören vara ute på väldigt tunn is. Detta av följande skäl:

För det första påstod han felaktigt att Fatah erkänt Israels rätt att existera som judisk stat. Det har Fatah aldrig gjort. Vad Arafat kan ha sagt är som jag ser det att han accepterat faktum: Israel existerar. Och det vore väl ganska korkat att inte inse faktum. Men Israels rätt att allt framgent existera som judisk stat har ingen tongivande organisation eller person i ”Palestina” någonsin erkänt eller accepterat.

Något av vad Arafat faktiskt har sagt kan du se i bilden nedan:

För det andra var det inte i sin egenskap av ledare för Fatah som Arafat gjorde detta uttalande: han gjorde det som ledare för PLO. Ambassadören svarar alltså inte på min fråga, utan försöker blanda bort korten.

För det tredje visar inte minst det som återges i denna länk på att Arafats efterträdare, Mahmoud Abbas, inte har någon som helst avsikt att erkänna Israels rätt att existera som judisk stat. Han säger nämligen bland annat att ”Palestina” är under ockupation sedan ”67 or 68 years”. Det blir sedan ca år 1948, dvs. från den tidpunkt då Israel blev en självständig judisk stat. Men det område inom vilket ”Palestina” önskar bilda en stat, anser många utgöra ”Västbanken” och Gaza, inte ”Israel proper”. Fast det anser tydligen inte Abbas! – Även verkar det som att vår nuvarande minister Mehmet Kaplan håller med Abbas, nämligen om man läser Kaplans motion till Sveriges Riksdag år 2010. Där står det som du ser följande: ”Allt sedan 1948 är Palestina ockuperat av Israel”.

Abbas tycks alltså anse att även ”Israel proper” befinner sig under ockupation och ska ingå i den ”palestinska” islamonazistiska och antisemitiska staten! Kaplan tycks vara inne på samma tankegångar.

Det framstår mot den bakgrunden, och oavsett vad Kaplan menar, som helt besinningslöst att, som Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Carl Magnus Nesser nyligen uttalat, påstå att den ”palestinska” sidan ”erkänt” Israels rätt att existera som judisk stat år 1988. För oavsett om det var det Arafat avsåg år 1988 – något som verkligen kan ifrågasättas! – så har Mahmoud Abbas genom sina senare uttalanden om att hela nuvarande Israel är ockuperat, verkligen och sannerligen negerat det Arafat sade. Man borde kräva av UD och dess tjänstemän att de inte tar fasta på vad historien vederlagt utan på vad som dagens verklighet tydligt visar.

Alltså: Det finns inget som helst nutida uttalande från tongivande organisationer i ”Palestina” som innebär ett erkännande av Israels rätt att existera som judisk stat. Som mest finns ett erkännande av Arafat år 1988 att Israel faktiskt existerar. Men vi vet då att alla dessa tongivande organisationer faktiskt har som syfte att utplåna Israel. För enligt dessa, och även enligt Arabförbundet och Iran, saknar den judiska staten Israel rätt att existera. – Det tycks ju även vår minister Kaplan anse!

Den svenska nuvarande statsledningens erkännande av den islamonazistiska och antisemitiska entiteten ”Palestina” som ”stat” kan alltså inte anses som något annat än ett erkännande av nazism och antisemitism. De som inte anser att den judiska staten Israel har rätt att existera är nämligen såväl nazister som antisemiter.

Alltså är den svenska nuvarande statsledningen, dvs. den så kallade ”regeringen”, ingenting annat än en nazistisk och antisemitisk statsledning.

Att ambassadör Nesser går i denna antisemitiska statslednings ledband är inte att förvåna. Som den karriärdiplomat han antagligen är, tycks han låta sin karriär gå före det ställningstagande som varje anständig människa måste göra, nämligen att ta avstånd från islamonazismen, antisionismen och antisemitismen, vare sig dessa företeelser förekommer inom de tongivande organisationerna i ”Palestina”, i Sveriges nuvarande statsledning – t. ex. i skepnad av Mehmet Kaplan – eller annorstädes.

Men om han vore anständig skulle han ju inte kunna göra karriär. Alltså låter han anständigheten stå tillbaka till förmån för sin karriär.