Mest om Anne Rambergs antisemitism samt motstånd mot yttrandefrihet men även om Mona Sahlin och Sverigedemokraterna

Jag har, som nedan ska framgå, tidigare funnit anledning anmärka på hur Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg uttalar sig offentligt.

I ett inlägg på sin blogg i februari 2015 skrev Ramberg följande synnerligen anmärkningsvärda ord, detta under rubriken ”Häng ut rasisterna”:

Kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd.

Jag har inte tidigare funnit särskild anledning kommentera just detta hennes uttalande, men väl många andra. Nu finns dock sådan anledning att också kommentera just detta.

Anne Ramberg anser tydligen att bara helt menlösa och okontroversiella uttalanden, som inte alls kan bli föremål för debatt, är tillåtna. Med ett sådant synsätt skulle inte mycket väsentligt bli sagt. Men det är så jag tolkar henne.

Hennes uttalande, som visserligen inte är anonymt men som väl får anses som just kontroversiellt, skulle då inte skyddas av yttrandefriheten. Ramberg menar alltså rimligen att hon själv borde åtalas och dömas för yttrandefrihetsbrott. Såpass!

Omni rapporterar nu och refererar till SvD. Ramberg säger där att ”Man måste ta ansvar för det man argumenterar för”. Detta med hänvisning till diverse uttalanden av företrädare för Sverigedemokraterna som Mona Sahlin (S) ogillar.

Jag håller verkligen med Ramberg i ansvarsfrågan. Var och en har ett personligt ansvar för vad man gör och underlåter att göra. Så låt oss då se hur detta ansvar bärs av diverse personer, inklusive Ramberg själv!

SvT skriver: ”Mona Sahlin menar att Sverigedemokraterna har ett ansvar för bränderna.” Bränderna i tilltänkta förläggningar för asylsökande migranter alltså. Detta huvudsakligen med anspelning på en lös anknytning till sajten Avpixlat. Här är dokumentationen från SvT:

Ramberg säger i SvD-länken ovan: ”Jag delar Sahlins inställning. Man måste vara varsam med retoriken. Alla har ansvar för att vakta sin tunga.”

Företrädare för Sverigedemokraterna, nämligen Adam Marttinen och Linus Bylund, uttalar sig för sin del så här:

Påståendet om att dessa anonyma näthatare skulle vara en svans till Sverigedemokraterna, som vi skulle bära ett särskilt ansvar för, är ett politiskt påhitt som förtjänas att värderas därefter. De här är inte våra kompisar, utan de förstör för oss.

Däremot bär alla politiska partier ett ansvar för att upprätthålla tilliten till demokratin. Och vid bedömningar av regeringens ledarskapsförmåga i migrationspolitiken så möter den svidande kritik, även från de egna leden.

Att regeringen i sin passivitet kommit så billigt undan i ansvarsdebatten kring bränderna av asylboenden är förvånande. Kanske beror det på att en stor majoritet av partisympatierna hos Sveriges journalisterkår återfinns hos något av regeringspartierna.

Marttinen och Bylund tycks således ta ansvar.

Man kan ju också i förbifarten notera Mona Sahlins följande synnerligen såväl ”töntiga” som kontroversiella uttalande:

Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.

Källa.

Kanske borde även Mona Sahlin åtalas, eller vad säger Ramberg? Även detta uttalande måste väl anses synnerligen kontroversiellt. Att någon som inte vet vad svensk kultur är, men som ändå anser att uttryck för denna kultur är ”töntig”, kan ha någon som helst befattning i, eller uppdrag från, svensk statsförvaltning är som jag ser det närmast uteslutet. Att ändå stödja en sådan person, så som Anne Ramberg gör, det är inte bara töntigt; det är direkt antisvenskt! Vilket ansvar anser Ramberg att Sahlin bör ta?

Hursomhelst: Det är knappast Sverigedemokraterna som bär ansvar för att Sverige på grund av den nuvarande okontrollerade inströmningen av migranter nu står inför en systemkollaps. Sverigedemokraterna har aldrig ingått i eller stött någon svensk regering. Ansvaret för denna sannolika systemkollaps måste rimligen i stället vila på alla andra nuvarande riksdagspartier som, i skiftande konstellationer och även i regeringsställning, inte visat någon som helst förmåga att stå detta onda emot. Vare sig nu eller tidigare. Och av allt att döma kommer de knappast att visa någon sådan förmåga i framtiden heller.

För att återkomma till Ramberg: Jag uppmanar nu alla att utkräva ansvarstagande av Anne Ramberg för hennes många antisemitiska uttalanden om Israel. Hon har varit synnerligen ovarsam med sin retorik. Hon har verkligen inte tagit ansvar för att vakta sin tunga.

Några av dessa hennes ovarsamma och oansvariga uttalanden har jag redogjort för här, här, här och här.

Till och med kopierar jag nu in alla dessa mina inlägg in extenso så att ni inte ska behöva klicka runt. Och som en måttligt trevlig helgläsning:

—

Det första (2009-12-03):

[Richard] Goldstone har på okänt sätt av okända människor utsetts till mottagare av ett pris som okända personer instiftat och kallat ”Stockholm Human Rights Award”. Sveriges Advokatsamfund är en av de organisationer som i alla fall på något sätt, okänt vilket, står bakom priset.

Jag har tidigare bloggat här om Richard Goldstone och hans pris. Som du kan se, har jag inte fått något svar på frågan vilka personer som suttit i priskommittén. Det finns inte heller tillgång till någon skriftlig bevisning i form av t. ex. protokoll eller beslut på Advokatsamfundets hemsida.

Idag, den dag när priset ska utdelas, skriver emellertid bl. a. generalsekreteraren för Sveriges Advokatsamfund Anne Ramberg i Svenska Dagbladet under rubriken ”Gazarapport måste tas på allvar”.

Som också framgår i min tidigare bloggning initierades den s.k. Goldstone-rapporten av FN:s Human Rights Council. Uppdraget var att:

investigate all violations of international human rights law and international humanitarian law by the occupying Power, Israel, against the Palestinian people throughout the Occupied Palestinian Territory, particularly in the occupied Gaza Strip, due to the current aggression, and calls upon Israel not to obstruct the process of investigation and to fully cooperate with the mission

Jag citerar ur den tidigare bloggningen:

Det var alltså endast fråga om att undersöka ”ockupationsmakten”, Israels brott, och inte till att börja med att undersöka om sådana brott begåtts. FN:s resolution utgår från att brott begåtts. FN utgår också från att Israel ockuperar Gaza, trots att det så vitt man vet bara finns en enda israelisk medborgare där, nämligen den fångne soldaten Gilad Shalit. Dessutom fann man det inte nödvändigt att undersöka angriparen, Gazas, brott, utan endast försvararen Israels.

Uppdragsgivarna utgår därför från vad som man vill få bevisat. Med ett sådant uppdrag blir resultatet därefter, en ensidig och därmed osaklig Israel-kritik. Man undrar varför Goldstone ville åta sig ett sådant uppdrag.

Nu utvidgade Richard Goldstone visserligen sitt uppdrag till att även omfatta Hamas’ brott. Men själva ursprunget till rapporten var en önskan att med hjälp av juridiken komma åt endast Israel, inte Gaza och Hamas.

Anne Ramberg har rätt i att Goldstone-rapporten måste tas på allvar, men inte som ett i första hand juridiskt dokument, utan som ett instrument i händerna på Israels fiender vilket de inte kommer att vara sena att utnyttja i deras kamp mot Israels själva existens. Upphovsmannen till ett sådant instrument kan knappast kan vara förtjänt av ett pris i ”mänskliga rättigheter” – såvida man inte undantar judarna från den mänskliga rättigheten att ha ett eget land.

Det är tråkigt att juridiken missbrukas i detta syfte. Det är tråkigt att Sveriges Advokatsamfund till synes ställer sig bakom detta missbruk.

Israel fick kritik för att man inte ville samarbeta med Richard Goldstone. Det kanske man borde ha gjort.

Men Advokatsamfundet vill inte heller samarbeta, nämligen för att klargöra den juridiska bakgrunden till instiftandet av Stockholm Human Rights Award. Man vill inte tala om vilka personer som ingått i priskommittén. Det finns inga protokoll eller beslut tillgängliga.

Misstanken uppstår då, att Advokatsamfundet har något att dölja. Vad?

Har Goldstone fått priset just därför att hans rapport är ett vapen i kampen mot Israels existens (nja, han utsågs innan rapporten förelåg, men Ramberg anser ju att rapporten gör honom än mer förtjänt)? Finns det någon priskommitté? Har reglerna för utdelandet av priset följts eller har Goldstone utsetts under en sen kväll i baren? Vilka är reglerna? Finns det några regler?

För att vara en ”entitet” som enligt vad som framgår i SvD-artikeln fäster stort avseende vid att regler följs, eller i nu aktuellt fall åtminstone att Israel följer folkrättens regler, tycks Advokatsamfundet för egen del vara väldigt obenäget att visa att man följt sina egna regler.

För den som vill demonisera och delegitimisera Advokatsamfundet måste därför utgångspunkten bli, att Advokatsamfundet faktiskt brutit mot reglerna när man – tillsammans med företrädare för andra organisationer – utsett Richard Goldstone till mottagare av Stockholm Human Rights Award.

Det är därmed samma utgångspunkt som Richard Goldstone hade i förhållande till Israel när han påbörjade sin undersökning.

Men på samma sätt som den utgångspunkten var felaktig, är den nog lika felaktig i förhållande till Advokatsamfundet. För man måste ju inte utgå från att Advokatsamfundet bryter mot reglerna.

Eller måste man det?

Länkar: SvD 091204, Svensk Israel-Information, Helle Klein rapporterar i Aftonbladet från prisutdelningsceremonin: Hans Corell och Hans Blix närvarade.

Det andra (2014-07-22):

Ja, man funderar. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg har skrivit en drapa med direktlänk från samfundets hemsida på internet. Mitt första intryck är att hennes kria är ett led i den pågående delegitimeringen av den judiska staten Israels rätt att existera, genom vad jag kallar ”lagföring”. När nu krigföring aldrig har lyckats få Israel på fall, får man tillgripa andra medel. Jag kan ha fel men Ramberg återger alla de ”juridiska” kvasiargument mot Israels rätt att försvara sig som är legio. Detta sammanfattas under rubriken ”Katastrofen i Palestina – om nödvändigheten att säga ifrån”.

Men om det är en katastrof att Israel försvarar sig mot dem som vill utplåna Israel: Vad är det då som pågår när de kristna i Mosul fördrivs eller dödas? När Kina ockuperar Tibet och Turkiet norra Cypern? När tusentals civila dödas i Syrien? Osv, osv. Allt detta tycks inte vara katastrofer av det slag som förtjänar Advokatsamfundets och Anne Rambergs uppmärksamhet. I alla fall är det inte nödvändigt ”att säga ifrån”, tycks det. Nej, det är endast när Israel försvarar sig som förkastelsedomen kommer – mot Israel.

Ramberg har varit i området för nästan tio år sedan, skriver hon. Här är några av hennes dåvarande intryck:

Vi upplevde de israeliska militära enheter som hindrar normal samfärdsel för palestinierna på Västbanken. Systemet med checkpoints och andra fysiska hinder som vägspärrar, cementblock, metallstaket och jordansamlingar, allt syftande till att kontrollera och begränsa palestiniernas rörelsefrihet. Palestinierna är inte tillåtna att röra sig fritt i sitt eget land. De har på många år inte kunnat åka mellan Gaza och Västbanken, men inte heller fritt inom dessa territorier. Det sätt på vilket palestinier behandlas på Västbanken liksom i Gaza är djupt diskriminerande och mycket försiktigt uttryckt, att jämställa med apartheid.

Inskränkningar för palestinier att använda vissa vägar, liksom omledning av palestinsk trafik till sämre vägar, som innebär långa och tidsödande omvägar var redan då vanligt. Interna barriärer har byggts.

Dessa åtgärder var, enligt FN, det huvudsakliga skälet till fattigdom och ekonomisk depression. Sådana åtgärder förhindrar palestinierna tillgång till hälso- och sjukvård, till skola och utbildning, arbete, liksom till sociala och religiösa kontakter. Det motverkar handel och ekonomisk tillväxt. Det omöjliggör givetvis också ett fungerande rättssamhälle.

…

Möjligheterna att distribuera humanitär hjälp har alltid varit mycket begränsade. Idag [dvs. 2014] saknas de i det närmaste helt.

…

Man kan med fog ställa frågan varför jag ånyo uttalar mig i denna så politiskt känsliga fråga. Svaret är att vi alla måste stå upp för mänskliga rättigheter även om vissa må anse det politiskt inopportunt. Vi var tysta när judiska flyktingar förvägrades en fristad i Sverige. Det ska inte kunna sägas om Advokatsamfundet idag.

Jag ska inte argumentera alltför mycket kring detta nonsens. Låt mig bara apropå Rambergs påstående att det idag i det närmaste helt saknas möjligheter att distribuera humanitär hjälp, hänvisa till den israeliska myndighet, Cogat, som just sysslar med detta. Cogat rapporterade samma dag som Ramberg publicerade sin kria, nämligen den 20 juli, om vad som hade förevarit under förra helgen. Här är deras sammanfattning:

Alla som kan läsa innantill ser att fem lastbilslaster med läkemedel mm. infördes till Gaza från Israel i lördags. Under tiden från den 8 till den 16 juli i år har totalt 673 lastbilslaster med varor införts till Gaza från Israel. Efter den 16 juli har detta inte kunnat ske ”because of the Hamas security threat”!

Det vore då klädsamt av Ramberg att erkänna, att möjligheterna att distribuera varor till Gaza är begränsade och att detta beror på Hamas aktiviteter och alltså definitivt inte är något att anklaga Israel för. Trots detta säkerhetshot från Hamas införde ju Israel i lördags ändå fem (5)! lastbilslaster med läkemedel mm. till Gaza. – Vi bör tacka israelerna för deras mod att göra det, att bistå sin dödsfiende med ”humanitär hjälp”, mitt under brinnande krig.

Ramberg kanske är dåligt påläst. Eller också naiv. Eller också – antisemit!?

Advokatsamfundet har annat att stå till svars för också. År 2009 utsåg samfundet Richard Goldstone, mannen bakom den ökända Goldstone-rapporten, vars syfte tycks ha varit att demonisera Israel, till mottagare av ”Stockholm Human Rights Award”. Goldstone har senare tagit avstånd från sin egen rapport, vilket han förtjänar all heder för. Men det har inte Advokatsamfundet gjort – ännu …

Med detta sagt, övergår jag till att först visa denna bild, förmedlad av Israels Försvarsmakt. Jag kan ge belägg för ettvart av de påståenden som framförs, men det skulle föra för långt att göra det här och nu. Läs och begrunda:

Vad jag vill fokusera på nu är punkten 4, nämligen att Hamas gömmer sig i sjukhus och ambulanser. Det finns ett sjukhus som just nu är särskilt intressant, nämligen Al-Shifa-sjukhuset i Gaza City.

I Dagens Nyheter på nätet från den 15 juli återges ett uttalande av den norske läkaren ”Mads Gilbert, som lånats ut till Shifasjukhuset i Gaza av universitetssjukhuset i Tromsø” (foto nedan t.h.):

– Jag har varit i Gaza under samtliga kriser sedan 1981. Men jag har aldrig sett sådan brutalitet från israelerna – inte på så kort tid. Hälften av de 1.232 skadade vi har fått in är kvinnor och barn. Det tycks räcka med att en misstänkt person finns i ett hus för att man ska ta beslutet att döda en hel familj på ett dussin personer, säger Mads Gilbert till DN.

Tillsammans med den övriga personalen arbetar han dygnet runt för att försöka rädda liv.

– Allt saknas här. Mediciner, reservdelar till utrustningen, och såväl elektriciteten som vattenförsörjningen är utslagen stora delar av dagen, säger han.

Konstigt, kan man tycka, att så mycket saknas, när israelerna ändå för in så mycken medicinsk utrustning …

Man kan också notera, att denne Gilbert tidigare verkat tillsammans med doktor Fosse, om vilken jag tidigare bloggat så här.

Vidare hittar jag ett pressmeddelande från organisationen ”Läkare utan gränser”. Jag kan inte se att det är någon fysisk person som ännu har vågat ta ansvar för uttalandet. Förutom de vanliga litaniorna om hur eländigt allt är, skriver man (vem?) ändå följande: ”Läkare Utan Gränser stöttar Al Shifa-sjukhuset i Gaza City med ett kirurgteam, medicinsk utrustning och akutmaterial”.

Aha, så både den norske skummisen Gilbert och Läkare utan gränser tycker att, ja al-Shifa-sjukhuset det är ett lämpligt ställe att jobba på.

Här kan man då läsa att ”Shifa Hospital in Gaza City ‘Has Become a De Facto Headquarters for Hamas Leaders, Who Can Be Seen in Hallways and Offices’”. Detta enligt Washington Post.

Shifa-sjukhuset har alltså blivit ett högkvarter för Hamas! Ändå tycker denne Gilbert och Läkare utan gränser att det är OK att arbeta där! Om man gör det så kan man rimligen inte undgå att samarbeta med Hamas, vars syfte är att, tvärtemot den läkared som jag antar att såväl Gilbert som Läkarna utan gränser svurit, tillfoga sin egen civilbefolkning så mycket lidande som möjligt, och ge Israel skulden för det.

Israel har nyligen öppnat ett fältsjukhus i Israel men nära gränsövergången Erez, nyligen stängd av Hamas. Hamas vill dock att folket i Gaza ska stanna i Gaza. Hellre än söka vård i Israel där de absolut inte kommer att utgöra mänskliga sköldar, ska de sjuka och skadade stanna i Hamas’ kommandocentral i Shifa-sjukhuset, som mänsklig sköld, mot Israels legitima försvarsinsatser. Allt i syfte att kasta skulden på Israel när civilbefolkningen oundvikligen drabbas.

Sådant ser Hamas folkrättsvidriga sätt att behandla sin egen civilbefolkning uppenbarligen ut. Denne Gilbert och Läkare utan gränser tycks hålla med. Deras syfte har i så fall har övergått från att ge vård till att medverka i Hamas’ dödande av Gazas civilbefolkning!

Men att Läkare utan gränser skulle delta i ett så uppenbart samarbete med islamonazisterna i Gaza, som ju jobbar direkt emot läkareden, var kanske inte att vänta. Eller …

Läkare utan Gränser har, precis som Advokatsamfundet, hursomhelst en hel del att svara för.

En ytterligare länk om Gilberts minst sagt egendomliga verklighetsuppfattning finns här.

Det tredje (2014-07-25):

Man funderar. Hennes debattartikel i Dagens Nyheter idag saknar i alla fall vad jag kan bedöma nästan helt och hållet sans och vett, balans och sanning.

Redan i denna bloggning den 22 juli i år fann jag anledning ifrågasätta vad Ramberg höll på med, detta i anledning av hennes egen bloggning. Sammanfattningsvis skrev jag följande: ”Ramberg kanske är dåligt påläst. Eller också naiv. Eller också – antisemit!?”

När jag nu läser hennes inlägg i dagens DN, där hon som man kan se framhärdar i sin ensidiga kritik av den judiska staten Israel, tror jag inte epitetet ”naiv” längre är giltigt. Återstår då att se om Ramberg kanske kan betecknas med något eller några av de andra två epiteten.

Jag brukar om en del artiklar av detta slag skriva, att nästan varje ord är fel, falskt eller förvrängt. Rambergs kria i DN är en artikel ”av detta slag”.

Ett exempel:

I tider som dessa förtjänar det erinras om att en viktig utgångspunkt för tillskapandet av staten Israel var innehållet i det brev som den brittiske utrikesministern, Balfour, den 2 november 1917 skrev till Lord Rothschild, då en av ledarna för den sionistiska rörelsen. Deklarationen var av avgörande politisk betydelse för bildandet av staten Israel. En del av den uppgörelse som deklarationen gav tydligt uttryck för var att de icke-judar som bebodde Palestina inte skulle utsättas för diskriminering. Betraktar man den israeliska politiken mot palestinierna är det svårt att se att den garantin blivit infriad. Verkligheten har dessvärre blivit mycket annor­lunda.

Man frågar sig då för det första vad Ramberg menar med ”Palestina”. Det kan i vart fall konstateras att de icke-judar som bebor den nuvarande judiska staten Israels territorium knappast kan anses vara diskriminerade. Tvärtom.

De ”icke-judar” som bebor den övriga delen av det som år 1917 ansågs utgöra ”Palestina” har dels fått en egen stat i nuvarande Jordanien, men även, genom FN:s delningsplan år 1947, som jag ska återkomma till, av FN erbjudits ytterligare en egen stat vid sidan av Israel, något som de då emfatiskt tackade nej till. I stället inledde de – eller i vart fall de omkringliggande arabstaterna – ett anfalls- och utplåningskrig mot den då, år 1947, ännu inte ens utropade staten Israel. I stället för att skapa ytterligare en egen stat vid sidan av Israel i enlighet med FN:s delningsplan, bestämde man sig för att försöka utplåna Israel, något som de naturligtvis har misslyckats med ännu i denna dag.

Historien kring detta kan du läsa här.

Frågan är hur många stater som ”palestinierna” ska ha innan de blir nöjda. Jordanien var inte nog, en stat till vid sidan av Israel som enligt FN:s delningsplan skulle ge dem ytterligare en stat vid sidan av Jordanien, ville de överhuvudtaget inte alls ha. Allt tyder då på att vad de verkligen vill ha, det är just den judiska staten Israel …

Ramberg skriver också att ”Israels agerande inte är förenligt med internationell rätt” och att ”upprepade och allvarliga brott mot mänskliga rättigheter förekommer dagligen”. Men hon ger inte ett enda exempel på vad hon avser!

Fortsättningsvis skriver hon visserligen att ”Hamas raketbeskjutning förtjänar … stark kritik”.

Men läs sedan detta:

Jag kan givetvis inte ha någon uppfattning om var Hamas gömmer sig eller var de gömmer sina vapen. Men jag har den mycket bestämda uppfattningen att oavsett om de israeliska påståendena är riktiga motiverar detta inte bombningar av civila i tätt befolkade bostadsområden. Det berättigar inte heller ockupationsmakten att förstöra civila bostäder eller den redan så skadade infrastrukturen. Inte heller att skövla tusenåriga olivlundar. Vill man jaga Hamasledare får man använda andra metoder. Vad som nu sker kränker mänskliga rättigheter och utgör ett oproportionerligt användande av våld. Detta är aldrig godtagbart.

Några frågor då:

1. Varför kan Anne Ramberg ”givetvis” inte ha någon uppfattning om var Hamas och deras vapen gömmer sig? Bevisen för att de gömmer sig bland civila, i moskéer, under sjukhus och i skolor är legio.
2. Oavsett detta tycker advokat Ramberg att detta inte motiverar ”bombningar” där. Ramberg tycks mena att så fort en enda civil människa dödas, så är detta omotiverat. Denna hennes uppfattning strider mot vad som i folkrätten anses som proportionalitet i krigföring. Hon har så fel som någon kan ha!
3. Hon talar om ”ockupationsmakten”, med tydlig referens till Israel i Gaza. Men Israel ockuperar inte Gaza; Israel bedriver ett enligt folkrätten legitimt försvarskrig där.
4. Ramberg menar att om man vill ”jaga Hamasledare får man använda andra metoder”. Men hon ger inte något enda förslag på vilka ”andra metoder” som i så fall borde användas! Jag är säker på att Israels försvarsmakt gärna skulle använda andra metoder än dem som, på grund av Hamasledarnas eget agerande, gör att Gazas civilbefolkning måste riskera livet.

Ja kära nån, vad håller hon på med …

Slutligen kan man notera, att hon påstår ”att staten Israel tillkom genom ett beslut i FN” och att världssamfundet därför har ett ”särskilt ansvar för att garantera inte bara staten Israel skydd utan också det palestinska folket”.

Men så var det ju inte alls, som jag antydde ovan. Staten Israel utropades av judarna själva den 15 maj 1948, detta ganska långt efter det att FN:s delningsplan från år 1947 förkastats av de omkringliggande arabstaterna. Att som Ramberg gör påstå att ”världssamfundet” på grund av en delningsplan – inget beslut – som antisionisterna vägrade acceptera, har ”ett särskilt ansvar”, är djupt ohederligt.

Ansvaret för situationen i ”Palestina” har hela tiden fallit på de antisemiter, antisionister och judehatare, som hela tiden har angripit Israel, med krigföring, lagföring och ”pennföring”, i syfte att utplåna just denna stat Israel.

Rambergs debattinlägg kan jag för min del inte tolka som annat än ett led i denna lagföring.

Hon har gjort en iakttagelse, skriver hon, nämligen den ”att kritiska synpunkter på den israeliska regeringens agerande medför att kritikern blir uthängd som antisemit. Och det vill ingen. Detta retoriska skamgrepp är oacceptabelt”

Kritik mot den israeliska regeringen kan naturligtvis vara berättigad, precis som kritik mot Sveriges regering. Men när man som Ramberg här inte i något avseende tillerkänner den judiska staten någon som helst rätt att försvara sig som man gör, utan så gott som helt och hållet tar ställning för den anfallande sidan, den som inte ens tillerkänner Israel rätten att existera, då börjar åtminstone jag tro, att jo, Rambergs inlägg är antisemitiskt.

Kanske förstår hon det inte själv. En advokat, som ju Ramberg ännu är, har att föra sin huvudmans talan, och då framföra enbart de argument som talar för huvudmannens sak. Precis så ensidigt, som en advokat visserligen bör göra, agerar hon förvisso även i denna artikel.

Men frågan är då vem som är hennes huvudman. Att hon skulle vara ”Djävulens advokat” är kanske långsökt, men vem vet. Att den islamonazistiska terrororganisationen Hamas, som är ansvarig för raketregnet mot Israel och vars enda syfte är att genom anfallskrig utplåna den judiska staten Israel, applåderar hennes inlägg, det är nog ställt utom allt tvivel i vart fall …

– Jag skulle då, för att travestera vad Groucho Marx en gång uttalade, inte vilja vara medlem i en förening som har Anne Ramberg som generalsekreterare. Men de personer som vill kalla sig advokater och vara offentlig försvarare i domstol måste enligt svensk lag vara medlem i denna förening som kallar sig Advokatsamfundet, vare sig de vill eller ej. Många av dem är dessutom judar …

Tillägg samma dag: Jag ser att Ramberg får berättigat mothugg från Martin Blecher i just DN.

Uppdatering 2014-08-02 Ramberg försöker, föga framgångsrikt, försvara sig mot sina kritiker i DN igår. Hon framstår därmed alltmer som en veritabel ”Djävulens advokat”.

Uppdatering 2014-09-11 Advokaten Allan Stutzinsky (foto t.v.) har i tidningen Advokaten framfört stark, saklig och berättigad kritik mot Anne Rambergs uttalanden. Denna kritik uppfattar dock Ramberg som ”förtal” och betackar sig för ”kränkande påhopp”. Nåja, jag tror att även judarna och Israel betackar sig för de kränkande påhopp och det förtal som Ramberg gjort sig skyldig till i förhållande till dem, något som jag ovan refererat och länkat till.

Hon skriver även följande: Den ”palestinska befolkningen i Gaza och på Västbanken har ingen del i den avskyvärda förföljelsen av judar i Europa under andra världskriget”. Jaså. ”Palestiniernas” ledare under andra världskriget hette Hajj Amin al-Husseini och han var dels ”stormufti”, dels en mycket stark anhängare av just denna avskyvärda förföljelse. Bland annat uttalade han följande: ”I bekämpandet av judendomen står islam nationalsocialismen mycket nära”. Yassir Arafat kallade honom ”vår hjälte”.

Ramberg uppmanar Stutzinsky att läsa historia, och visst, sådan läsning är alltid nyttig. Men den som mest brister i historiekunskaper är nog inte Stutzinsky, utan Ramberg själv.

Hon uppmanas härmed att inte minst i eget utbildningssyfte till exempel läsa den alldeles nyutkomna och så långt jag ännu hunnit läsa den, utmärkta boken av Niclas Sennerteg, med titeln Hakkorset och halvmånen : Nazister i Mellanöstern (Stockholm, 2014), för att få lite bättre perspektiv på tillvaron. I synnerhet på den judiska tillvaron i Mellanöstern under SS-Gruppenführer Stormuftins egid. Enligt honom skulle judarna nämligen utrotas, inte bara där utan överallt: ”Döda judarna var ni än träffar på dem”, var hans budskap (Sennerteg, s. 79).

Detta budskap är det alltför många som ännu i denna dag skriver under på, tyvärr …

Inlägget uppdaterat 2014-09-12

Det fjärde (2014-08-02):

Israels försvarskrig mot antisemiterna i Mellanöstern och annorstädes har nu pågått i mer än sextiofem år. Alla angripare har och har haft som syfte att utplåna den judiska staten Israel, den enda demokratiska staten i Mellanöstern, en utpost för den västerländska civilisationen i en omgivning som till stor utsträckning är präglad av islamistiskt mörker.

Just nu har intensiteten i angreppskriget ökat igen. Israel försvarar sig för närvarande i Gaza, ett område som styrs av den islamonazistiska terrororganisationen Hamas, vars enda syfte är att genom anfallskrig utplåna Israel.

Det andra världskriget startades av Nazi-Tyskland, genom angrepp mot Polen. Nazi-Tyskland var angriparen. Vem som bar det juridiska ansvaret för detta nazistiska angreppskrig, och för Nazi-Tysklands hela krigföring och sätt att föra krig, det avdömdes i de så kallade Nürnbergrättegångarna.

Dessa rättegångar ägde, märk väl, rum först efter det att angriparen Nazi-Tyskland besegrats och kapitulerat utan villkor.

Men när Israel nu försvarar sig mot islamonazistiska angripare, då är många, inte minst jurister, under Israels pågående försvarskrig inte sena att döma – Israel! Israel är ju den stat som försvarar sig och i decennier har försvarat sig mot utplåning, inte minst mot Hamas folkrättsvidriga angreppskrig.

Varför då döma Israel – försvararen mot de nuvarande nazisterna i Gaza – innan ens angriparna besegrats och ovillkorligen kapitulerat? Är det inte bättre att, som skedde i Nürnberg, döma den nazistiske angriparen, när denne besegrats och kapitulerat? Dvs. i nu aktuellt fall Hamas, dvs. när Hamas besegrats och kapitulerat?

Så tycker uppenbarligen dock icke rubricerade personer. De tvekar inte att i nu aktuellt fall utslunga sin förkastelsedom över försvararen Israel. Redan innan kriget har avslutats ska domen falla över den ena parten, den som försvarar sig. Domen över försvararen Israel är dessutom: Skyldig! Det kan man läsa i Dagens Nyheter idag.

De skriver då bland annat att Israel uppenbart bryter mot gällande rätt i väpnad konflikt, och fortsätter:

Regelverket slår fast att endast kombattanter och militära mål får angripas, det vill säga sådana mål som till sin natur tydligt bidrar till militära insatser på grund av läge, ändamål eller användning. Merparten av bombningarna i Gaza saknar ett acceptabelt militärt berättigande och förefaller syfta till att terrorisera civilbefolkningen för att på så sätt uppnå politiska mål. Internationella domstolen i Haag (ICJ) har slagit fast att distinktionsprincipen – kravet på krigförande stater att skilja mellan civilpersoner och kombattanter – är en av huvudprinciperna i internationell humanitär rätt.

Men skilja mellan civilpersoner och kombattanter, ja det gör ju Hamas inte alls. Hur ser Hamas’ uniform ut? Strider de i denna uniform, eller gör de det i civil mundering? Om de strider som civilpersoner, utan särskilda kännetecken som tyder på att de är ”kombattanter”, då bryter de mot folkrätten. Hur kan man då kräva av Israel att urskilja vem som är vem?

Hamas använder dessutom uppenbarligen, bevisligen, civilbefolkningen (som kommenderas upp på hustak), skolor (där man förvarar raketer), moskéer (från vilka man bl. a. avskjuter dessa raketer, se här), sjukhus (t.ex. Hamas kommandocentral i al-Shifa-sjukhuset) och bostäder i sin krigföring.

Men när Hamas gör så, blir allt detta alldeles uppenbart alldeles legitima mål som får angripas enligt ”regelverket”. Vad är det för slags jurister som inte ser och fattar det? Antisemitiska judehatande jurister? Det hoppas jag inte. – Det är naturligtvis väldigt tråkigt när allt detta görs till legitima mål, men vi måste då inse att det är Hamas som har gjort allt detta till legitima mål, absolut inte Israel.

Juristernas påstående att ”merparten av bombningarna i Gaza saknar ett acceptabelt militärt berättigande” är hursomhelst alldeles grundlöst. De förmår ju inte ens prestera ett uns av bevis.

Nej, de har, utan bevis för vad de påstår, utnämnt sig själva till såväl åklagare som domare i denna ”process” vilken har som uppenbart syfte att angripa Israel, om än icke med krigföring, så dock med lagföring. Att göra så innebär att man tar upp en så kallad ”inkvisitorisk process”, vilken är fjärran från normal rättegångsordning. Men det tycks inte bekymra dem det minsta.

Vilka är då dessa jurister?

Ja, en av dem heter Richard Falk (foto överst t.v.). Han är ökänd för sina anti-israeliska uttalanden. Här har jag bloggat om honom.

Ove Bring är en annan (foto ovan t.h.). Han påstod, felaktigt skulle det visa sig, att Israel inte hade rätt att försvara sig mot den antisemitiska Ship to Gaza-armadan år 2010.

Och Per Stadig då (foto ovan t.v.)? Ja, han har ju ställt upp som ombud för vissa av antisemiterna i just denna Ship to Gaza-armada! Det har jag skrivit om här.

Alla står de i judehatets och antisemitismens tjänst, medvetet eller omedvetet. De är väldigt snabba att fördöma Israel, redan under Israels pågående försvarskrig.

Mitt förslag är att avvakta med tvärsäkra förkastelsedomar över Israel, innan ”the fog of war” har lättat. Innan Hamas har ställts till svars för sitt folkrättsvidriga anfalls- och utplåningskrig mot just Israel. Ett utplåningskrig som absolut inte är höljt i dimma.

En annan jurist, generalsekreteraren i Advokatsamfundet Anne Ramberg, har igår också uppenbart ställt sig i de antisemitiska angriparnas tjänst. Det framgår tydligt här. Jag har skrivit om henne tidigare, bland annat här.

Som sagt, det är konstigt att så många jurister, redan innan kriget är avslutat, är beredda att döma Israel som den skyldiga. Normalt krävs det väl först en utredning, sedan en stämning, därefter en rättegång med påföljande dom. Först därefter torde skuldbördan kunna bestämmas i rent juridisk mening.

Men alla dessa ”jurister” har till synes klart för sig att Israel är ”skurken” redan innan allt detta skett.

Om man gör så agerar man såvitt jag kan förstå för att missbruka det goda anseende som en jurist/advokat normalt åtnjuter, i ett antisemitiskt syfte att skapa opinion mot Israel. Man gör det dessutom utan något som helst avseende på hur en rättsstat normalt fungerar.

De dömer den försvarande judiska staten Israel utan rättegång! – Samt friskriver den angripande sidan, dvs. de judehatande antisemiterna i Hamas som vill utplåna just Israel från något som helst ansvar!

De gör det utan rättegång!

Skam över dem! De förtjänar inte kallas jurister. Och om de är medlemmar i Sveriges Advokatsamfund måste de uteslutas emedan de uppenbarligen inte omfattar rättsstatens principer!

Tillägg 2014-08-04: Martin Blecher ger igen svar på tal i DN.

—

Så ser det ut! Det ska sägas att Goldstone senare tagit avstånd från sin egen rapport, detta i likhet med Förenta staternas senat. Det hedrar dem! Men det har såvitt jag vet inte Ramberg ännu gjort. Det länder henne till vanheder!

Hur ska vi nu utkräva ansvar av Anne Ramberg för all denna antisemitism som hon åtminstone medverkat till att uttrycka. Medverkansbrott är också ett brott, även enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

Det är nu då som jag ser det mycket stötande att Ramberg, som själv givit uttryck för allt detta som jag ovan redovisat och som mycket väl kan betecknas som näthat, enligt SvD, själv sitter med i en utredning mot näthat!

Bocken – eller i hennes fall kanske snarare geten – har gjorts till trädgårdsmästare!

Och nu har jag väl framfört tillräckligt många kontroversiella uttalanden på en gång för att även jag – i likhet med Ramberg då och enligt hennes egen märkliga rättsuppfattning – borde dömas skyldig till yttrandefrihetsbrott.

Låt gå då. Bara jag slipper dela cell med Ramberg …

– Det ska i rättvisans namn, om nu Ramberg känner till det begreppet, sägas att Ramberg i sin blogg på flera ställen tar avstånd från antisemitism. Så vitt jag kan se dock aldrig när den utövas av araber i Israel med omnejd. Rätta mig om jag har fel!

– Apropå bränderna i ”flyktingförläggningar”: Är alla dessa migranter verkligen flyktingar i juridisk mening? Ja det återstår för Migrationsverket att bedöma. Erfarenheten och för den delen även Migrationsverkets egen statistik (pdf) visar att majoriteten av asylsökande som får uppehållstillstånd inte är flyktingar. Till dessa flyktingar och icke-flyktingar som får uppehållstillstånd ska läggas alla dem som inte alls får uppehållstillstånd, utan utvisas, nämligen för att de inte är flyktingar, inte är alternativt skyddsbehövande, inte är övrigt skyddsbehövande. Att som media gör ändå kalla alla dessa asylsökande och utvisade migranter för ”flyktingar”, något som tycks vara den vedertagna termen för alla som lämnar sitt land i den förvisso hedervärda strävan att söka ett bättre liv, ja det är djupt ohederligt och lögnaktigt. Till och med kontroversiellt. Något som då enligt Anne Ramberg borde förbjudas!