Detta är en rubrik i dagens SvD, vars verklighetsförankring nog starkt måste ifrågasättas. Såsom varande en islamistisk kamp-organisation utgår Hamas nämligen från att fred med dar al -harb, dvs. ”krigets hus”, dvs. alla oss som inte underkastat oss islamisk lag, sharia, inte är möjlig. Vad de som mest kan tänka sig är vapenvila, och det är endast tänkbart i ett skede av egen svaghet, för utifrån en styrkeposition gäller kriget mot de otrogna ända till dess de underkastar sig. Artikeln i SvD, författad av Bitte Hammargren är till yttermera visso tvetydig. På ett ställe heter det nämligen att ”Hamas … är villigt att ingå” just ”en vapenvila med Israel”, dvs. inte alls fred, och detta alltså helt enligt den islamistiska imperialismens synsätt.
För övrigt är det märkligt att SvD i sin pappersupplaga endast refererar till vad Carter säger att Hamas har sagt och till Carters tolkningar av detta, vilket är ungefär det samma som att endast lyssna på vad Neville Chamberlain sade och trodde efter sitt möte med Hitler, och inte fråga sig vad Hitler egentligen var ute efter.
Nej, bättre är att gå till källan, nämligen till Hamas företrädare själva. SvD skriver förtjänstfullt om detta på nätet också idag. Så här står det: ”Khalid Mishal [dvs. ledaren för Hamas som fegt nog befinner sig i Syrien] själv sade … senare på en egen presskonferens att Hamas inte kommer att erkänna Israel.” Låt oss hoppas att detta uttalande också införs i papperstidningen i morgon. – Kan och vill då Hamas leva i fred nära en stat vars existens man inte erkänner, mot bakgrund av allt vi vet om syftet med Hamas? Troligen inte.
Denna distinktion mellan ”fred” och ”vapenvila” är tydligen svår att förstå inom svensk journalistik. Orden betyder inte samma sak som vi normalt tror. Islamistisk vapenvila kan nämligen aldrig övergå i fred så länge inte motståndaren besegras och underkastar sig. Fred kan aldrig uppstå till följd av att islamismen besegras. Islamistisk vapenvila leder därför alltid fram till ett nytt krig. Och då blir frågan om det finns anledning vänta, eller om det kanske är lika bra att utkämpa kriget nu? Motståndaren bör ju inte lämpligen få välja tid och plats för kampen.
Frågan är: Är islamistisk vapenvila meningsfull för den som vill försvara demokratin och friheten och som inte vill att andra skall tvingas underkasta sig islamismens bud? Fred är naturligvis bäst, men det uppnås mycket enkelt just genom den underkastelse som islamismen eftersträvar. Så kanske är det bäst att kämpa?