”Ära, skyldighet, vilja” – inget för Sveriges nutida regeringar tydligen

”Ära, skyldighet, vilja”, ja det var den svenske generalen Georg Carl von Döbelns valspråk. (Bild t.h.) Ett gott valspråk i många sammanhang. Men kanske inte för Sveriges nutida regeringar?

Med anledning av diverse händelser i de svenska regeringskretsarna, såsom en Decemberöverenkommelse, ett erkännande av den islamonazistiska och antisemitiska entiteten ”Palestina” som ”stat”, förutvarande statsminister Reinfeldts (foto t.v.) uttalande att det svenska försvaret är ett ”särintresse” mm. mm. tänkte jag nämligen här och nu något lite studera om svensk regeringspolitik egentligen kan anses vara styrd av en strävan till just ära, till att just fullfölja vad som borde vara en regerings skyldighet, samt inte minst om där förekommer en vilja att fullgöra sin skyldighet, något som, om man lyckas därmed, bland annat kan leda just till ära. Mycket tyder tyvärr på att, nej, ära, skyldighet och vilja, det är inga begrepp som Sveriges nuvarande och föregående regering kan sägas ha någon som helst uppfattning om vad de innebär, kräver och medför.

Löftena kunna ej svika skaldade Lewi Pethrus en gång. Men jodå. Den nuvarande socialistiska regeringens vallöften tycks de kunna svika ett efter ett. SvD räknar upp dem under rubrikerna Järnvägen, Skolan, Rot-avdraget, Överskottsmålet, Förbifarten, Friskolor och Kärnkraften.

Jag är långt ifrån för att alla dessa löften uppfylls. Jag påstår bara, i likhet med SvD, (läs även här vad Per Gudmundson skriver) att Löfven-regeringen är i färd med att bryta dem. Hur ärofullt är det? Föga, är mitt svar. Vilken skyldighet har en regering att uppfylla sina löften? Stor, är mitt svar. Men någon vilja att uppfylla sin skyldighet för att därmed erövra ära, ja den är uppenbarligen alldeles frånvarande hos Sveriges nuvarande regering. Skamligt, kallar jag det. Sveriges nuvarande regering borde därmed kunna betecknas som ärelös. Eller?

Försvaret är ett särintresse tyckte förutvarande statsministern Reinfeldt för en tid sedan. Ett särintresse för vem frågar man sig då. För dem som önskar försvara Sverige kanske? Men Reinfeldt tycks inte dela detta ”särintresse”, tycks inte anse att Sverige behöver försvaras.

När Sveriges statsminister uttrycker sig på detta sätt tar han således starkt avstånd från Sveriges försvar och anser att Sverige inte ska försvaras. Så måste man rimligen tolka honom. Hur ärofullt är det? Hur svarar det upp mot vad som rimligen borde vara varje svensk statsministers skyldighet, nämligen att vilja försvara Sverige. Reinfeldt framstår genom detta sitt uttalande som såväl ärelös som viljelös. Framförallt förstår han inte vad som är hans främsta skyldighet som svensk statsminister.

Decemberöverenskommelsen framstår också som särdeles ärelös och viljelös samt i avsaknad av förståelse för vad som är varje icke-socialistisk regerings skyldighet, nämligen att närmast till varje pris förhindra att en socialistisk regering får tillfälle att etablera sig i Konungariket Sverige.

Visserligen förlorade alliansen i 2014 års val några procent till socialisterna, men alliansen hade lätt kunnat fortsätta att regera, för att därmed undvika allt det elände som den nuvarande socialistiska regeringen öser över oss. Ett erkännande av ”Palestina” för att ta det mest ärelösa eländet. Minskning av ROT-avdraget för att ta det kanske minst ärelösa eländet men som kanske ändå är det svek som mest uppenbart pekar på den nuvarande regeringens skyldighet att uppfylla sina vallöften! – Och på dess uppenbara ovilja att göra det. Elände, alltså!

I stället för att fortsätta regera, valde alliansen att i sin ärelöshet svika majoriteten av Sveriges röstande befolkning, och kapitulera inför socialisterna. De svek sin ära och sin skyldighet. De saknade tillräcklig vilja att stå upp för sina ideal!

Detta enbart för att hålla riksdagens tredje störta parti, ett på det hela taget icke-socialistiskt parti, nämligen Sverigedemokraterna, borta från inflytande. Märk väl dessutom att Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti som klart och tydligt sagt nej till fortsatt svenskt ekonomiskt bistånd till antisemiterna i ”Palestina”.

Alliansens svek är ett svek inte bara mot dem som röstade på allianspartierna – jag gjorde det inte! – utan mot hela Sveriges folk – och mot Israel. Alliansen svek sin skyldighet mot Sveriges folk. De ville inte stå upp mot socialismen och antisemitismen, utan kapitulerade just inför dessa krafter.

De svek därmed demokratins grundläggande principer!

Därmed framstår hela alliansen som just ärelös.

– Tove Lifvendahl lyckas att i SvD, under den mycket träffande rubriken ”Låt DÖ dö” undvika att en enda gång nämna just Sverigedemokraterna. Hennes analys är annars mycket bra, bortsett från att hon borde sett det som sin skyldighet att vilja poängtera just detta: Alliansens abdikation från regeringsmakten beror endast och allenast på att de inte ville söka stöd hos Sverigedemokraterna. Därmed svek de sin första och främsta skyldighet, nämligen att till nästan varje pris förhindra att socialisterna kan gripa regeringsmakten, och inte minst fördärva Sveriges ekonomi, något som de just nu är i full färd med att göra.

Att erkänna ”Palestina” som ”stat” är en genuint antisemitisk handling. Denna ärelösa handling hade antagligen en fortsatt allians-regering inte nedlåtit sig till. Men Löfven-antisemiterna är uppenbarligen även i detta avseende tillräckligt ärelösa. Se bara här när vår nuvarande statsminister i sin ärelöshet träffar den kanske mest framträdande nutida företrädaren för antisemitismen i världen, nämligen Mahmoud Abbas:

Länkar: Maria Ludvigsson i SvD, Sanna Rayman i SvD.

Inlägget har redigerats 2015-04-14.