Några notiser om Netanyahu, ”palestinierna”, sanningen och finansministern

Benjamin Netanyahu och hans parti Likud segrade i det israeliska valet i veckan. Stort grattis! – Fast det var ju inte önskvärt av islamistkramarna runtom i världen att en person som så tydligt står upp för försvaret av Israel och Västerlandet skulle vinna. Nej, mera eftergifter åt islamisterna är vad som tyvärr eftersträvas på många håll. Läget förbättrades inte av att Netanyahu inte förutsåg någon tvåstatslösning mellan Israel och ”Palestina” under hans kommande mandatperiod. Detta tolkas, bland annat av USA:s president Obama, som att Netanyahu inte alls kan tänka sig en sådan lösning. Det är en övertolkning. Vad Netanyahu sade var blott, att den inte är möjlig i den nära framtiden. Och vad mera är: Det beror inte alls på Israel eller på Netanyahu.

Som Charles Krauthammer skriver i kanadensiska National Post: Tvåstatslösningen är inte omöjlig på grund av Netanyahu utan på grund av att palestinierna inte vill ha någon.

Man kan knappast skuldbelägga Israel eller Netanyahu för att araberna aldrig eftersträvat och fortfarande inte eftersträvar någon tvåstatslösning. Arabstaterna förkastade ju från början FN:s delningsplan av år 1947 och fortsätter att förkasta. De palestinska araberna har dessutom i stället skapat organisationer som syftar till att utplåna Israel (bl.a. Fatah, PLO, PFLP, Hamas). I den miljön är det inte konstigt att det under hittills ca 67 års tid inte gått att skapa någon tvåstatslösning. Den som trodde att det nu, under Netanyahus kommande korta mandatperiod, plötsligt skulle vara möjligt att genomföra det som under hittills ca 67 års tid alltid visat sig omöjligt på grund av arabernas vägran, måste vara oändligt naiv.

Men när Netanhyahu påtalar att det även nu är omöjligt är det ändå han, inte arabsidan som träffas av kritiken! Det framställs som att det är han och den israeliska sidan som är emot fred, inte arabsidan!

Sanningen är dock den omvända. Det har historien visat med stort eftertryck. För den som vill se …

Varifrån kommer ”palestinierna”? Ja, ingen tycks veta, inte ens de själva:

Källa.

Vad är sanning? För ett tag sedan kunde vi läsa om en lärare som tillrättavisades av sin rektor/”utbildningssamordnare” när han inte velat ge en elev rätt som hävdade att Förintelsen inte hade ägt rum. I ett debattinlägg i dagens DN, författat av Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss ges bakgrunden:

Nyligen kunde vi läsa i Dagens Nyheter (26/2) om en elev som på en SFI-kurs i Helsingborgsskolan hade förnekat Förintelsen och påstått att den var ett påhitt och en judisk konspiration. Läraren reagerade och upplyste eleven om att resonemanget var nonsens.

Läraren fick en reprimand av utbildningssamordnaren; eleven hade känt sig kränkt av att få sin utsaga ifrågasatt. Samordnaren menade att eleven inte borde ha tillrättavisats: ”Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta” … .

”Fakta mot fakta”? I fysiken talas det om parallella världar mm. Men vår svenska och internationella värld och verklighet är en. Förintelsen har ägt rum i just denna värld, i denna verklighet. Att kämpa mot verkligheten är inte så lyckat. Att som rektor ge eleven rätt att leva i en annan verklighet och kämpa mot vår verklighet är måhända en alltför human åtgärd. Därigenom förpassar rektorn nämligen eleven bort från och ut ur vår värld, till ett parallellt universum där Förintelsen måhända inte inträffat. Men därmed gör rektorn eleven en björntjänst, för eleven, liksom Förintelsen, existerar alltjämt i vårt universum, i vår verklighet. Det är då inte särskilt snällt att låta eleven även fortsättningsvis tro att han lever i en annan värld, i ett annat universum. Då blir det problem!

DNs debattörer har även en hel del andra tänkvärda poänger. Artikeln rekommenderas!

Någon j-vla ordning måste det vara även i Riksdagen! Vice talmannen Tobias Billström approcherades nyligen under sin ämbetsutövning i kammaren på ett hittills sällan eller aldrig skådat sätt av finansminister Magdalena Andersson som tyckte att talmannen borde inskrida mot en riksdagsman vars svar inte föll ministern på läppen. Som Billström riktigt påpekade får meningsskiljaktigheter dryftas i den vanliga riksdagsdebatten och inte avgöras genom någon talmannens åtgärd. Andersson var till en början ovillig att finna sig, men avbröt sina märkliga invändningar sedan hon av Billström uppmanats att ”inte käfta med talmanspresidiet”. SvT rapporterar, liksom DN. Rätt så!

Jag har tidigare noterat, att flera riksdagsmän före Andersson inte klarat att på ett respektingivande sätt fullgöra sina riksdagsmannauppdrag. Tvärtom:

I Riksdagen har flera riksdagsmän på olika sätt förnedrat sig själva genom att tilltala Björn Söder i sin egenskap av tjänstgörande talman och därmed Rikets näst efter Konungen högste företrädare på ett sätt som också förnedrar Riksdagen. Inte minst gäller det Rossana Dinamarca (V), — som uttalade att Björn Söder ”inte är min talman”. Ytterligare uttalanden i samma demokratiföraktande anda har gjorts av Jan Lindholm (MP), Karin Rågsjö (V) och Pernilla Stålhammar (MP).

Magdalena Andersson sällar sig nu till denna skara. Men Sveriges Riksdag är ingen lekstuga. Den är Sveriges högsta myndighet. Den och dess talmän behandlar man med den största respekt. Man följer spelreglerna. Eller också lämnar man riksdagen.

Låt oss hoppas att dessa riksdagsledamöters pajaskonster inte blir till en vana. För vad ska Sveriges folk tro om Sveriges riksdag om detta tillåts fortsätta eller om det utbreds än mer? En pajasriksdag är väl ingenting som någon kan ha förtroende för.