Är invandring bra eller dålig?

Se där en av samtidens egentligen mest brännande frågor. Till och med så brännande att flertalet svenska riksdagspartier inte vågar ta tag i den riktigt på allvar. I stället försöker man marginalisera det enda riksdagsparti – Sverigedemokraterna – som faktiskt vågat beröra frågan. Som sagt att, jo invandring kan förvisso vara bra, men den kan också vara av ondo.

Alla andra riksdagspartier menar dock enkelt uttryckt och sammanfattningsvis att nej, invandring kan aldrig vara av ondo. Kanske på grund av feghet. Kanske på grund av att den som tycker motsatsen riskerar att brännmärkas som rasist, islamofob och – som bland annat vår statsminister Stefan Löfven sade om Sverigedemokraterna – ”nyfascist”. Eller något ännu värre. Uppfinningsrikedomen när det gäller att hitta på skällsord är stor.

Jag påstår nu inte att Sverigedemokraternas analys nödvändigtvis är hundraprocentig. Jag påstår enbart att ingenting är entydigt vare sig av ondo eller av godo. Inte ens invandringen. Det finns fördelar och nackdelar med allt.

Det vore då klädsamt om även andra svenska riksdagspartier än Sverigedemokraterna kunde samla mod till att diskutera detta och då inte enbart i manikeiska termer av entydigt gott eller ont, utan utifrån en mer nyanserad utgångspunkt, såsom den jag nyss nämnde.

Ett exempel: Man behöver inte vara islamofob om man anser att islamister som vill utplåna den judisk-kristna västerländska demokratiska och liberala civilisationen inte gärna borde få tillstånd att invandra till Sverige. Islamisterna i ISIS skär halsen av kristna; Hisb ut-Tahrir, som redan etablerats i Sverige (se t. v. foto inför riksdagsvalet i höstas: ”västerländsk politik nej tack”), tar liksom alla andra islamister avstånd från den västerländska demokratin. I stället är det shari’a, den islamiska lagen, som ska råda, dvs. den lag som Europadomstolen för mänskliga rättigheter förklarat stå i motsättning till demokratins grundläggande principer.

Det är knappast ett uttryck för islamofobi att som kristen liberal demokrat ta avstånd från allt detta.

Nå, nu har professorn i historia Dick Harrison (foto t. v.) i Svenska Dagbladet den 31 december 2014, under rubriken ”Invandrarna är en vinst för Sverige”, skrivit att det inte finns ”ett enda historiskt exempel på att invandring på sikt har varit negativ för mottagarlandet. På denna punkt är vår historiska erfarenhet glasklar – den enda form av immigration som har varit, och är, direkt skadlig är den som utgörs av krigiska invasioner”.

Detta är till synes en manikeisk ståndpunkt. Endast krigiska invasioner är direkt skadliga. Annars är all invandring av godo.

Det kan då sägas att Harrison, om man följer logiken i det han skriver, till synes anser att islams erövring av hela Nordafrika och Spanien, liksom erövringen av Persien och flera av ”länderna i öster” efter krigisk invasion var av ondo. Han anser till synes också att Jordaniens erövring av Västbanken i samband med Israels försvars- och befrielsekrig år 1948 också var av ondo. Liksom de muslimska turkarnas krigiska erövring av nuvarande Turkiet, dvs. hela det tidigare kristna Mindre Asien. Därjämte de södra delarna av nuvarande Spanien. Han borde således anse att Turkiets själva existens är ”direkt skadlig”. Liksom samtliga nordafrikanska muslimska staters existens. Eller?

Dessutom anser Harrison antagligen analogivis rimligen också att den svenska militära erövringen av Skåne, Blekinge och Halland ”varit, och är, direkt skadlig”. Så nu vet ni det skåningar, blekingar och hallänningar. Er tillhörighet till Sverige är ”direkt skadlig”! Åtminstone enligt Harrison …

Detta verkar lite, tja, rasistiskt kanske. Om man sedan betänker att de flesta nuvarande staters gränser faktiskt fastställts efter ”krigisk invasion” verkar det som om Harrison förkastar stora delar av hela den nuvarande världsordningen, gemenligen kallad det ”Westfaliska systemet”. Enligt denna ska man nämligen bland annat respektera staters suveränitet inom erkända gränser. Men Harrison tycks alltså inte respektera Sveriges suveränitet och inte erkänna dess gränser, detta eftersom de etablerats efter ”krigisk invasion”. Lika lite som han av allt att döma erkänner Turkiets och antagligen de flesta andra muslimska staters gränser. För de har alla fastställts efter vad som enligt Harrison är skadliga ”krigiska invasioner”.

Eller?

Jag läser också Tino Sanandajis (foto t. h. ovan) långa kommentar till det som Harrison skriver, detta under rubriken ”Invandrare byggde inte Sverige”. Därefter läser jag Harrisons ännu längre åttapunkts-replik till Sanandaji.

Av denna utdragna läsning drar jag för närvarande bara dessa slutsatser:

1. Detta är ett svårgripbart problemkomplex. Invandring kan vara både bra och dålig.

2. En min nära blodssläkting i rakt nedstigande led, nämligen Peder Ulfsson Roos af Ervalla, deltog i Engelbrektsupproret genom att han enligt ”Karlskrönikan anförde … de värmländska bönder som 1434 på Engelbrekts initiativ intog och brände fogdeborgarna Edsholm, Agnaholm och Dalaborg”. Edsholm ser man fortfarande ruinerna av strax söder om Grums. Jag tänker på honom så fort jag reser på järnvägen som går alldeles bredvid. Det gör jag ofta. – Peder tycks, liksom flera värmländska bönder, inte ha gillat de utländska fogdarna. Men Harrison gör det: ”Inte ens invandringen av tyska fogdar under senmedeltiden var negativ för den svenska bondebefolkningen”, skriver han. Fast många värmländska bönder synes ändå vid aktuell tidpunkt ha haft en radikalt annorlunda mening. Jag vet inte om en professors omdöme som härrör sig från nutid ska tillmätas större vikt än böndernas omdöme från tiden när det verkligen begav sig, dvs. för snart sexhundra år sedan. Intuitivt känns det dock som om bönderna då visste bättre än vad professorn tror sig veta nu …

Apropå Engelbrekt (bild t. h. på modell till skulptur), vars gärning förvisso är svårbedömd, kan jag vidare hänvisa till Engelbrektsmarschen, komponerad av August Blanche och med nedanstående text av K. G. Ossiannilsson:

Vi gå fram för vårt folk och för vårt fädernesland
till att lösa dess garn och förtryckets tunga band,
till att tända dess ljus att det ser sanningen klar,
och till att värna dess liv mot både fogde och barbar.
Denna jord, den är vår, där andra breda sig förnöjt,
denna jord, som vi röjt, som vi byggt, och som vi plöjt:
fram till strid för vår rätt, så sant vi kallas svenskar än,
ha de rövat vårt land, vi erövra det igen!

Detta kan ännu tyckas lite väl högstämt, men att värna Sverige mot både fogde och barbar – och till barbarerna räknar jag entydigt islamisterna – är som jag ser det en plikt för varje svensk!

Vilka som är dagens fogdar kan diskuteras. En del kan tycka att deltagarna i ”Decemberöverenskommelsen” kanske är att liknas vid sådana. För egen del avvaktar jag med definitivt ställningstagande.

Om deltagarna i denna överenskommelse bara inte vore så ”musbrända”, som min salig mormor uttryckte saken, tror jag mycket vore vunnet. För man är inte islamofob om man entydigt tar avstånd från islamismen. Ett sådant avståndstagande medför rimligen ingen brännmärkning.

Detta borde alltså fler svenska riksdagspartier än Sverigedemokraterna våga göra. Helst då innan islamisterna – alternativt andra barbarer – ”rövat vårt land … denna jord som vi röjt, som vi byggt, och som vi plöjt”.

Vi kan och skall förvisso ”erövra det igen” om det behövs.

Men det finns ju alls ingen anledning att från början låta barbarerna röva det? Så att vi ska bli tvungna att ”erövra det igen”.

Bättre är väl då om våra nuvarande ”fogdar” kunde ena sig om att från början bättre försvara vårt land.

Fast om de kanske går barbarernas ärenden – något som de antagligen inte själva är helt klara över – så får vi väl som förut ta tag i försvaret var och en för sig och tillsammans när det går. Och krossa fogdeväldet.

Precis som under Engelbrekts tid.