Denna blogg har titeln ”Sapere aude!” Kan vara intressant att forska lite i dess ursprung och användning, tänkte jag. Orden är ursprungligen Horatius’ (Horatii, kanske man borde stava), som på latin skriver följande:
Dimidium facti qui coepit habet: sapere aude,
incipe! Vivendi qui recte prorogat horam,
rusticus exspectat dum defluat amnis, at ille
labitur el lebetur in omne volubilis aevum.
Eller hur! Nå, jag vill inte påstå att jag riktigt förstår vad där står. Låt oss alltså titta på översättningen:
Halva verket är gjort, när början är gjord. Därför börja,
våga bli vis! Uppskjuter du stunden för bättring av livet,
är du som bonden som väntar att floden skall flyta förbi sig,
men den rinner och rinner och fortsätter rinna för evigt.(Källa: Bendz/Guterman (red.): Latinska sentenser och citat från två årtusenden, Stockholm : Liber, 1979, s. 166f.
Immanuel Kant använder för sin del Horatii ord i följande sammanhang såsom ett ”Svar på frågan: Vad är upplysning?”:
Upplysningen är människans frigörelse från sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmögenheten att betjäna sig av sitt förstånd utan att ledas av en annans. Självförvållad är denna omyndighet när orsaken därtill inte är brist på förstånd, utan på beslutsamhet och mod att betjäna sig av sitt eget utan att ledas av en annans. Sapere aude – ”Ha mod att betjäna dig av ditt eget förstånd!” – är alltså upplysningens valspråk.
(Källa: Idéhistorisk läsebok / Band II, Södertälje : Gidlunds, 1982, s. 137.)
Just det ja. Vi kan inte vänta på att floden skall rinna förbi, för det lär den inte göra på länge än. Vi måste våga att handla nu och hela tiden ta oss ur vår omyndighet, vår ”underkastelse” under en annans förstånd. Vi måste göra det hela tiden för det finns och kommer alltid att finnas människor som hela tiden söker eller till och med kräver vår underkastelse, med löften om det ena eller det andra i denna värld eller den tillkommande. Tro dem inte! och framförallt: lyd dem inte!
Detta innebär inte att vi inte kan ta fel, men vi måste våga att också göra misstag. I allmänhet lär väl de flesta människor ha ganska gott förstånd. Men om resultatet skall bli gott måste vi också våga att använda det på ett självständigt sätt. Då blir risken för misstag liten – om jag inte tar fel!
Detta innebär inte heller att vi inte frivilligt kan ena oss om att vi gemensamt med användande av våra respektive fria förstånd modigt kan komma fram till gemensamma handlingssätt, som vi förståndsmässigt och frivilligt ”underkastar” oss för vårt gemensamma och individuella bästa. Men då gör vi det inte för underkastelsens skull, utan för vår egen och vår gemenskaps skull. På så sätt tar vi oss ur ”omyndigheten”. Men, som sagt, det kräver mod!
***
Läs även andra bloggares åsikter om Horatius, Kant, Sapere aude, upplysning, mod, förstånd, frihet, underkastelse