Jimmie Åkesson, Mohammed, Svenska kyrkan, islamismen och rasismen

Per Ahlmark refererar i sin bok ”Det är demokratin, dumbom” från år 2004 på sid. 105 till professor Yehuda Bauer. Ahlmark skriver följande:

Bauers slutsats, som han ständigt återkommer till, är att 1900-talet så tre väldiga, totalitära idésystem födas: Sovjetkommunismen, nationalsocialismen och islamismen. Mellan dem finns stora skillnader men också viktiga likheter. Alla tre har strävat efter världsherravälde. Deras grundläggande tanke har varit att etablera diktaturer som kan kväva andra trossystem. Samtliga har varit, eller är, religiösa eller kvasireligiösa ideologier. Alla har försökt utrota politiken som sådan och staten såsom vi tidigare uppfattat den. De har motsatt sig traditionell nationalism till förmån för universella, totalitära tankegångar.

Och alla tre har sett judarna som den främsta fienden, eller som en av huvudfienderna.

Ytterligare en viktig ingrediens är, att totalitära ideologier bygger på underkastelse. De som inte lyder kan visserligen i två fall eventuellt, om lyckan står dem bi, ”omvända” sig, nämligen genom att bli kommunist eller muslim (eller underkasta sig islam som s.k. dhimmi). Men en jude kan enligt nationalsocialismen aldrig upphöra att vara jude. En jude kan således aldrig undgå döden genom underkastelse under nationalsocialismen. En jude kan bara dö. Såtillvida är nationalsocialismen den vidrigaste av dessa tre. Men de andra två är vidriga nog.

Dessa ideologier är totalitära i den meningen att de gör anspråk på att kontrollera och styra människornas liv och leverne in i minsta detalj. Ingenting undgår dem. Allt är politik, eller i islamisternas fall den islamiska lagen – sharia. Här håller jag inte riktigt med Bauer. Deras respektive slutmål må vara fria från politik men vägen dit är bokstavligen sprängfylld med just politik. De totalitära rörelserna bedriver ofta om inte tom. för det mesta denna sin politik genom (hot om) krig, mot kapitalismen, mot judarna och mot de otrogna, dem som bebor ”krigets hus”, ”dar al-harb”.

Som en av islamismens främste företrädare, Seyyid Abu Al-Ala Mawdudi, uttrycker saken (läs mer här):

[Den totalitära statens] verksamhetsområde sammanfaller med människolivet i dess helhet. Den strävar efter att forma varje aspekt av livet […]. I en sådan stat kan ingen betrakta någon del av sina göromål som personliga eller privata. Betraktad från detta perspektiv påminner den islamska staten om fascistiska och kommunistiska stater.

Enligt min mening är det också viktigt att tydligt skilja mellan islam som religion och islamism som politisk ideologi. Inte alla muslimer är islamister men alla islamister är muslimer. Det är islamismen som är totalitär, inte islam.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (foto t.v.) talade i Simrishamn i lördags den 2 augusti. I sitt tal hänvisade han bland annat till Samuel Huntingtons analys av ”islams blodiga gränser”, en analys som jag tidigare berört. Åkesson jämställde dessutom på ett förtjänstfullt sätt just islamismen med nazismen och kommunismen, på motsvarande sätt som Bauer ovan. Han tydliggjorde också klart distinktionen mellan islam och islamism.

Så här sade han bland annat:

Därför så vill jag säga till världens alla islamister, att ert krig mot de kristna i Irak, er slakt på kristna familjer, det är ett angrepp på den hela kristna, västerländska, demokratiska civilisationen. Ni kan aldrig döda oss alla, ni kan inte vinna, därför att vi är fler, vi är starkare och vi är mer övertygade än vad ni tror[..].

Talet kan ses och höras här.

Det finns som sagt många slags kristna. Åkesson har rätt i att den västerländska civilisationen i grunden är en kristen civilisation. Men den är mer än så: den är en judisk-kristen civilisation. Den är dessutom en civilisation som inom sig har utvecklat en liberal demokrati, på ett närmast världsunikt sätt. (Japan, Sydkorea och i viss mån Indien har, trots att de inte är i grunden kristna stater, också tillägnat sig denna liberala demokrati.)

För att återkomma till Jimmie Åkessons tal: Han nämnde ingen gång, inte ens antydde han, att islam eller islamismen skulle ha med ras att göra.

Det är då väldigt förvånande att i Svenska Dagbladet läsa detta uttalande av en professor(!) i statsvetenskap i Göteborg (var annars, höll jag på att säga) vid namn Jonas Hinnfors (foto ovan t.h.):

Jimmie Åkessons retorik som bygger på att sätta kristendom och islam, två kulturer och två folk, mot varandra skapar en diskurs av invandrings- och kulturkrig som blir svårt för den som kommer till Sverige att förhålla sig till.

Det är märkvärdigt att en professor så till den grad kan blanda ihop begreppen. För det första kallar han kristendom och islam för ”kulturer” och ”folk”. De flesta som ännu befinner sig vid sunda vätskor skulle i stället kalla dessa företeelser för ”religioner”. Åkesson kallade sig i sitt tal förvisso ”kristen” och det finns kristen kultur och muslimsk sådan, fast de skiljer sig mycket åt, även inbördes (protestanter/katoliker och shiiter/sunniter t. ex.). Dessa kulturer har ändå ofta och länge kunnat leva sida vid sida, såsom tills helt nyligen i Mosul, då islamisterna utplånade den kristna kulturen, åtminstone just där.

Vidare gör Hinnfors denna ”analys” av vad Jimmie Åkesson sade:

– De invandrare som är välkomna är det för att de kan anpassa sig till den svenska kulturen. Men kriterierna är så starka att du som invandrare bara tycks kunna passa in genom att vara kristen. Är du muslim tycks då konvertering till kristendom eller att hålla en osannolikt låg profil vara det som återstår.

För det första brukar det ju heta att man får ta seden dit man kommer. ”When in Rome, do like the Romans” t ex.

För det andra finner jag ingenstans i Åkessons tal någonting som ger stöd för Hinnfors’ ”analys” ovan. Tvärtom inbjuder ju Åkesson till samarbete:

Faktum är att en betydande del av våra väljare redan idag har bakgrund i ett annat land och vi måste bli bättre på att lyfta fram dom som goda exempel. Inte minst för att visa både för svenskar och för invandrare att vi är ett brett och inkluderande parti som vill ha ett tryggt och inkluderande samhälle. Så att mitt önskemål är att ni som har denna bakgrund, hör av er, så kanske vi tillsammans kan göra någonting för att förbättra bilden av vårt parti. Ni är hjärtligt välkomna!

Hinnfors igen (på journalistens fråga):

Sverigedemokraterna har ju velat framhålla att det inte är ett rasistiskt parti, går det att fortsätta med det med den här retoriken?

– Det blir allt svårare att ro hem att man inte skulle mena det, även om det finns många definitioner på rasism. Men man hamnar väldigt nära när man talar om människor från ett visst kulturområde som bejakar det man menar är en felaktig ideologi och ställer det mot kristenheten, Europa och det vita.

Men snälle Hinnfors! Håller du inte med om att islamismen är en ”felaktig ideologi”? Den syftar ju till att med tvång införa den islamiska lagen, sharia, bland annat i Sverige. Denna lag är enligt Europadomstolen för mänskliga rättigheter oförenlig med demokratins grundläggande principer. Betyder det ingenting för dig? Betyder det ingenting för dig att Europa under hundratals år har kämpat mot införandet av denna antidemokratiska lag? Vad har ”det vita” för betydelse i sammanhanget? Som jag nyss nämnde är såväl Japan och Sydkorea som i viss mån Indien (fler exempel finns säkert) också sådana demokratiska stater som islamismen alltså avser att bekämpa.

Jag övergår nu till att diskutera vad Svenska Kyrkan i skepnad av prästmannen Ulf Lindgren (foto nedan t.h.) uttalar i ett blogginlägg. Detta har, som du säkert ska komma att inse, ett mycket nära samband med ovanstående resonemang. Lindgren skriver bl. a. följande:

Kristna fördrivs från Mosul och andra städer i Irak. Varför? Av en grupp som säger att de kristna av religiösa skäl måste överge sin kristna tro eller flytta. Endast rättroende muslimer får finnas kvar. Argumenten är religiösa, men har denna tragedi egentligen något med religion att göra? Enligt Koranen är det ju strängligen [sic!] förbjudet att förtrycka judar och kristna – de tillhör Bokens folk och tror på samma Gud som muslimer. Att fördriva kristna är alltså ett direkt brott mot Islam. Därför är detta inte en religiös konflikt.

I en kommentar till sin bloggning skriver Lindgren dessutom följande: ”Som profeten Muhammed säger: Inget tvång i religionen”. Han hänvisar därmed till sura 2 (Kons sura), ayah (vers) 257 där det i Zetterstéens översättning bl. a. heter: ”Det finns intet tvång i religionen”.

Men som Jimmie Åkesson framhöll är detta en konflikt mellan islamister, inte muslimer i allmänhet, och dem som – enligt islamisterna, inte muslimerna i allmänhet – antingen måste underkasta sig den islamiska lagen, eller dö. Noteras bör då, att dem som i värsta fall måste dö, dvs. judarna och de kristna, enligt islamisterna måste göra det på grund av sin tro! Det är de definitivt tvingade till, oavsett vad Lindgren tror och tycker.

Islamisterna består uteslutande av muslimer. Och Lindgrens läsning av Koranen är tyvärr ofullständig. Det är inte alls ”strängligen [sic!] förbjudet att förtrycka judar och kristna” och att ”fördriva kristna” enligt Koranen. Det är tvärtom påkallat att inte endast ”förtrycka” dem, utan tom. att döda (”förgöra”) dem! Det finns alltså en myckenhet tvång i den religion som kallas islam.

För att förstå hur det kan vara på detta viset, kan vi utgå från begreppet ”abrogation”, på svenska närmast ”upphävande”. Enligt de flesta islamiska lärde upphäver nämligen ett senare uttalande i Koranen vad som tidigare sagts i samma skrift. Något som dessutom framgår tydligt i själva Koranen, nämligen i sura 2, ayah 100 (Zetterstéen):

Så ofta vi upphäva en vers eller låta den råka i glömska, sätta vi en bättre eller en likadan i stället; vet du ej att Gud är allsmäktig?

Detta innebär alltså att vissa texter i Koranen har upphävts och numera inte gäller. Frågan är då om den vers 257 i sura 2, som Lindgren hänvisar till, fortfarande gäller. En översikt över surornas kronologiska ordning finns här. Var och en kan fundera på egen hand.

Koranen innehåller alltså dels tidiga texter som nedskrevs under den tid som Mohammed fredligt sökte förmå bland annat judarna i stammen Banu Qurayza i Medina (Yathrib) att ansluta sig till hans nya religion. I detta syfte antog han Jerusalem som den första ”qibla”, dvs. böneriktning. Men judarna ville förbli judar och då ändrade Mohammed böneriktningen mot Mecka i stället. Dessutom angrep han och hans styrkor judarna i Medina (Yathrib): ”[S]ome [are] estimating that between 400-900 males were beheaded”.

Därefter var det andra och mycket hårdare bud som nedskrevs i Koranen:

”Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!” (9:29, nedtecknad efter Kons sura, alltså ännu gällande.)

”I, som tron, tagen ej judarne och de kristna till beskyddare! De äro ju varandras beskyddare, och den av eder, som tager dem till beskyddare, hör dem till; Gud vägleder förvisso ej de orättfärdiga människorna” (5:56, nedtecknad efter Kons sura, alltså ännu gällande.)

”Judarne säga: ’Esra är Guds son’, och de kristna säga: ’Kristus är Guds son’. Detta är vad de föra på tungan; de likna dem som voro otrogna förut. Må Gud förgöra dem! Huru kunna de vara så förvända?” (9:30, nedtecknad efter Kons sura, alltså ännu gällande.)

”Mohammed är Guds apostel, och de, som följa honom, äro fruktansvärda mot de otrogna, men barmhärtiga mot varandra”. (48:29, nedtecknad efter Kons sura och därför ännu gällande.)

Om vi då talar i termer av ”abrogation” så finner vi att sura 2, ”Kons sura”, enligt tabellen som jag länkade till kronologiskt har tillkommit före alla de ayahs som refereras ovan. ”Kons sura” gäller alltså inte längre, åtminstone inte såvitt avser uttalandet att det inte finns något tvång i religionen. Det har ju, som alla kan se, upphävts genom alla de här redovisade senare surorna/ayahs.

”Tag icke judarna och de kristna till beskyddare”, var det alltså. Det är det som fortfarande gäller, eftersom uttalandet att det inte finns något tvång i religionen har upphävts, ”abrogerats”. ”Må Allah förgöra dem”, heter det också som du kan se. Det gäller fortfarande …

Undrar vad Lindgren tycker om detta. Hinnfors får gärna tycka till också. Enligt mitt sätt att se är det ännu gällande uttalandet i Koranen att Allah må förgöra judarna och de kristna att anse som ren och skär rasism – för att tala i Hinnfors’ något förvirra(n)de termer. Jag säger inte att alla muslimer därför står bakom dessa uttalanden, för det gör de alldeles säkert långt ifrån. Men att islamisterna, t. ex. i Mosul och Gaza gör det, det står alldeles klart. Liksom många andra islamister med dem …

De förtjänar därför att bekämpas, utan att vi som gör det ska behöva betecknas som rasister.

Det är inte rasism att bekämpa dem som vill utplåna den västerländska liberala demokratiska judisk-kristna civilisationen, nämligen.

Det är tvärtom vår första plikt!