Såg precis en alldeles färsk twittring från Carl Bildt, som tyvärr fortfarande är Sveriges utrikesminister:
The humanitarian situation in Gaza is getting increasingly desperate. We repeat our calls for an immediate ceasefire. http://t.co/nqBaELXVFg
— Carl Bildt (@carlbildt) 29 juli 2014
Bildt upprepar, skriver han, ”våra uppmaningar till omedelbar vapenvila” i Gaza. Detta precis som många andra, vilkas namn och ämbeten jag här förbigår, i det alldeles oändliga har upprepat detta mantra ”vapenvila”.
Varför är det alltid så viktigt för så många att låta vapnen vila? Den grundläggande principen i all krigföring är annars normalt att den ena krigförande parten besegrar den andra. Det är just den avsikten som den islamistiska/islamonazistiska terrororganisationen Hamas i Gaza har med sitt pågående folkrättsvidriga anfalls- och utplåningskrig mot den judiska staten Israel. Nämligen alltså inte endast att besegra Israel utan att helt och hållet utplåna Israel, helt och hållet i strid mot FN-stadgan, som föreskriver att stater ska leva tillsammans som goda grannar, och absolut inte utplåna varandra.
Enligt islamismen finns två slags ”vapenvilor”, nämligen en som kallas ”hudna” och en annan som kallas ”tahadiya”. En ”hudna” med sin fiende ingås endast i tider av egen islamistisk svaghet och endast för att samla kraft till förnyade angrepp. En ”tahadiya” utgör inte ens detta, utan endast ”en minskning av konfrontationens intensitet”. Mera om detta här.
För islamismen är fienden dessutom inte enbart Israel. Fienden är i grunden alla stater och människor som inte underkastat sig den islamiska lagen ”sharia” och som därmed tillhör det som de kallar krigets hus, ”dar al-harb”. Detta hus ska enligt islamismen bekrigas till dess att alla de som bor där antingen underkastar sig eller också ska de dödas/mördas. Några andra alternativ finns inte. Målet är ett världsomspännande kalifat som består av ett folk, vilket islamisterna kallar ”umma”, ett rike, dvs. kalifatet, och en ledare, dvs. kalifen. – Har vi hört det förut?
Nå, om nu Carl Bildt med flera påyrkar ”vapenvila” kommer en sådan att i bästa fall leda till ”en minskning av konfrontationens intensitet” och i sämsta fall till att islamonazisterna ges möjlighet att samla kraft för förnyade anfall mot Israel. Ingetdera av alternativen kommer att leda till fred med Israel, detta eftersom Israel – liksom f.ö. Sverige och Carl Bildt med flera – tillhör ”krigets hus” och därför ska just bekrigas till dess Israel, Sverige och Carl Bildt med flera underkastar sig sharia och kalifatet. Där finns inte plats för några andra stater än just kalifatet, och inte heller för Carl Bildt – om han inte underkastar sig sharia (vilket man nog inte ska utesluta att han kommer att göra, i den mån han inte redan gjort det).
En vapenvila med de islamonazistiska angriparna i Gaza leder alltså rimligen inte till något gott alls!
I stället bör man, menar jag, allvarligt fundera på vad det skulle medföra att i sitt pågående försvarskrig faktiskt låta Israel slutgiltigt och oåterkalleligen besegra Hamas, som ju är Israels uttalade dödsfiende. Detta utan att hela tiden tjafsa om ”vapenvila”. För om ”vapenvila” uppenbarligen inte kommer att leda någonvart kanske krigets grundläggande princip istället borde anammas, nämligen den att besegra fienden i Gaza, en fiende som mot bakgrund av vad jag nyss nämnde såväl är Israels som Sveriges och Carl Bildts – och många andra staters och folks – fiende?
Men vad skulle i så fall hända med den enligt vad som ofta uppges ”oskyldiga” civilbefolkningen i Gaza som ju drabbas av Israels ”urskillningslösa” krigföring, kanske någon frågar. (Att den kanske än mer oskyldiga civilbefolkningen i Israel just nu drabbas, det är inte lika uppmärksammat av någon anledning …)
Ja, det skulle nog inte gå dem särskilt väl. Men det skulle inte vara Israels fel.
Det finns nämligen någonting som kallas ”det totala kriget”:
Total war is a war in which a belligerent engages in the complete mobilization of all available resources and population. The word total does not refer to the amount of destruction but solely to the extent of mobilization.
Ett element i sådant krig är alltså att även civilbefolkningen engageras, men också alla andra tillgängliga resurser.
Det är alldeles uppenbart ett sådant krig som Hamas just nu bedriver, när man uppenbart använder alla sina resurser såsom sin civilbefolkning, sina skolor, moskéer och sjukhus, som mänskliga sköldar, vapenförråd, avskjutningsramper och kommandocentraler, som militära resurser och installationer. Det är alldeles uppenbart ett totalt krig.
Det blir då uppenbart orimligt att kräva att Israels försvarsinsatser inte skulle få rikta in sig på att bekämpa dessa militära mål, vare sig de utgörs av mänskliga sköldar (på hustak), vapenförråd (i UNRWA-skolor), avskjutningsramper (på många ställen i bostadsområden) och kommandocentraler (t. ex. den under Shifa-sjukhuset) och detta alldeles oavsett deras ”fredstida” civila användning. Det kan ju inte rimligen vara tillåtet för den ena krigförande parten, dvs. Hamas, att bedriva ett totalt krig, men förbjudet för den andra parten, dvs. Israel, att försvara sig mot detta folkrättsvidriga angreppskrig genom att försöka slå ut dessa militära installationer som angriparen uppenbart använder sig av.
Att Israel visar restriktivitet det är gott och väl, men vad jag kan förstå har man all rätt att gå vidare, att slå hårdare. Vilken anledning har Israel att gå med på en vapenvila med sin dödsfiende, en fiende som dessutom bedriver ett ”totalt krig”? Ingen, skulle jag säga. Israel har all rätt att besegra Hamas genom att oskadliggöra de militära mål som jag angivit ovan och som Hamas självt bär ansvaret för att ha skapat. Dessutom måste Hamas’ ledare oskadliggöras, liksom hela denna islamonazistiska terrororganisation i alla sina delar, i grunden, helt och hållet, oåterkalleligen. Allt detta är en alldeles grundläggande förutsättning för fred.
Israels Försvarsmakt skulle lätt kunna göra allt detta. Nämligen oskadliggöra de mänskliga sköldarna, vapenförråden, avskjutningsramperna och kommandocentralerna. De har, menar jag, dessutom den moraliska rätten att göra allt detta. Israel skulle lätt kunna besegra Hamas. Men de gör det inte.
Till stor del tror jag att denna återhållsamhet beror på att kufar som Carl Bildt dagligen och stundligen kräver ”vapenvila”. Men om vi överför det till det personliga planet så skulle jag absolut inte vilja ha ”vapenvila”, med en person som till varje pris – ”no matter what” – har föresatt sig att döda mig. Jag skulle inte vilja ha en ”vapenvila” med en sådan person. Det skulle bara leda till att hotet fortfarande hängde över mig – för att sättas i verket när ”vapenvilan” utlöper. Nej, den personens hot skulle jag vilja eliminera här och nu; jag skulle göra allt jag vad jag kan för att här och nu rädda mitt liv, även om det i sista hand skulle kräva min dödsfiendes liv. För livet är oss kärt, även Israels liv, den stat som islamonazisterna i Gaza till varje pris har föresatt sig att ”döda”. Och alla judar med den, märk väl. – Hamas håller emellertid absolut inte livet kärt. För deras del gäller att ”Vi älskar döden mer än ni älskar livet”. Då så: Suum quique!
Fast ändå återstår följande fråga att besvara: Vad ska byggas på ruinerna av Gaza, när Israel väl slutgiltigt och oåterkalleligen har segrat? Romaren Claudianus säger: ”En seger är verklig först när fienden inför sig själv har bekänt sig besegrad”.
Eftersom islamisterna alltid kommer att anse att alla som inte underkastar sig sharia är fiender, och således aldrig någonsin kommer att erkänna sig besegrade, vare sig i Gaza eller någon annanstans, tycks den tråkiga slutsatsen bli att oavsett om Hamas besegras så kommer kriget mot ”dar al-Harb” att fortgå så länge det finns islamister – och så länge vi andra inte underkastar oss. Om inte i Gaza och mot Israel – fast islamisterna kommer aldrig att uppge sin strävan att utplåna Israel, så på andra fronter. Dessa fronter finns redan och det har redan funnits många sådana andra fronter, såväl i Syrien, Afghanistan, Irak, Nigeria och – mot bakgrund av de senaste terrorhoten där – Norge.
Budskapet till islamisterna blir då: Vi kommer aldrig att underkasta oss!
Vi får nog därför tyvärr inställa oss på att behöva bedriva ett om inte totalt, så dock mycket långvarigt försvarskrig mot islamismen. Man minns ju dock med glädje våra förfäders lysande föredömen, när islamisterna redan år 732 e.Kr. slogs tillbaka i Poitiers (Tours) av Karl Martell i försvarskriget mot saracenerna (bild t.v.) och även i Wien år 1683 i ett försvarskrig mot det Osmanska riket lett av bland andra Jan Sobieski (bild t.h.). Men trots islamisternas nederlag där och då, och även nu i Gaza, har de fortfarande inte ”bekänt sig besegrade”.
Just här och nu rör emellertid kampen primärt försvaret av Israel – Fast så länge Carl Bildt och de andra kufarna har någonting att säga till om lär även det relativt lätt avslutade kriget i Gaza tyvärr komma att fortgå länge än, om än kanske avbrutet med en och annan vapenvila, förlåt ”hudna”, då och då. Med fortsatt lidande för civilbefolkningen såväl i Gaza som i Israel.
Det bör därför rimligen vara bättre att låta Israel slutgiltigt besegra Hamas nu än att genom ”vapenvila” återigen låta dem bygga upp sin kapacitet för att på nytt kunna tillfoga såväl civilbefolkningen i Gaza som Israels civilbefolkning ytterligare lidanden i framtiden.
Men det tycker alltså inte Carl Bildt och de övriga kufarna. De tycker uppenbarligen att, civilbefolkningen, jo den ska lida, såväl nu som i all överskådlig framtid …
Jag håller inte med, milt uttryckt!
Till yttermera visso kan man då läsa här: En Hamas-kuf uttalar att Hamas’ syfte är att ”’totally exterminate’ every last Jew in Israel”.
– Några av mina tidigare bloggningar om ”vapenvila” mm. finns här, här och här.