Det finns visserligen de som håller judarna ansvariga för allt ont. Men jag tror att palestinska araber för närvarande har det mycket värre i Syrien än i Israel, i Gaza och på ”Västbanken”. Och deras situation är i inget fall judarnas fel.
The Times of Israel rapporterar hur de palestinska araberna har det i lägret Yarmouk utanför Damaskus (bild nedan). Inte bra, minst sagt. De flesta har lämnat. Resten svälter. En del till döds.
Så här skriver The Times of Israel:
Until the start of the civil war, Yarmouk was the largest Palestinian refugee camp in Syria. Close to 150,000 people lived there in crowded conditions. But since the summer, the regime has carried out a cruel siege on the camp’s residents after Hamas members there took an active part in fighting the Syrian army. Now there are only 20,000 residents left in the camp.
The siege arouses no international indignation, in stark contrast to reactions to the nonexistent siege around the Gaza Strip. Occasionally, reports are published on what happens in the camp, and still, the international community has allowed Assad to carry on with one of his most brutal campaigns against the opposition.
According to Amnesty International, the Assad regime is simply starving the camp to death. The humanitarian aid that reaches the camp is negligible, and 200 residents have died, 128 of them from hunger, according to Amnesty.
Eighteen were children and babies.
Vi vet också att Israel har ett militärsjukhus i drift nära den syriska gränsen, som vårdar syrier som skadats i inbördeskriget. Läs om detta även här och här (Israels ambassad).
Härifrån (pdf) kan du ladda ned Cogats senaste statistik från 2-8 mars i år rörande överföringar mellan Israel och Gaza bland annat via övergången ”Erez”. Det var 3 079 personer (pedestrians) och av dem var 27 % ”Patients and escorts”. Det innebär att cirka 831 patienter och eskortörer bara under en vecka sökt eller återvänt från vård i – Israel!
Om de palestinska arabernas majoritet – och inte minst deras ledare – någon gång kunde komma till sans, skulle de dels inse att om de, som nu skett några dagar, nödvändigtvis måste skicka raketer någonstans så borde målet för närvarande uppenbart inte vara den judiska staten Israel, utan i dagsläget snarare den syriska regimens stridskrafter. De skulle, om de komme till sans, därjämte inse att den judiska staten är unik såtillvida att den bistår en fiendestats medborgare – Syrien är formellt i krig med Israel – och även icke-staters medborgare såsom de statslösa palestinierna i Gaza och på ”Västbanken”. Ingen annan stat som är eller har varit utsatt för angreppskrig har såvitt jag vet någonsin behandlat angriparnas medborgare på samma synnerligen humana sätt som den judiska staten Israel nu gör. Angriparna borde därmed, kan man tycka, inse att ett visst mått av ödmjukhet nu vore klädsam.
Men sådan ödmjukhet ser vi inget av. Tvärtom. Raketerna riktas alltjämt mot den judiska staten. Att de nuvarande angriparna skulle sansa sig förefaller därför tyvärr uteslutet. Antisemitismen råder, sedan må Israel och dess folk göra hur mycket gott som helst. Israel ska ändå utplånas.
Sanslöst!