Rädslan och kärleken

Så här står det i Första Johannesbrevet i Nya Testamentet: ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädslan hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet” (1. Joh. 4:18). Uppmaningen från Jesus själv lyder ju dessutom: ”Var inte rädd” (bl. a. säger han så i Mark. 5:36).

Även general Patton hävdade följande: ”Never take counsel of your fears”.

Namnet som jag givit denna blogg är ”Sapere aude”, dvs. ”våga vara vis”, dvs. – var inte rädd, låt inte rädslan diktera dina handlingar.

Den som är rädd har kanske inte nått kärlekens fullhet, det är sant, men det räcker nog inte heller bara med att inte vara rädd för att nå ända fram.

Visst har man anledning att ibland vara rädd, men det gäller då att övervinna rädslan för att komma vidare, förutsatt att det mål man vill uppnå är värt att kämpa för, rädslan till trots.

Syftet med denna blogg är inte att uppnå ”kärlekens fullhet”, utan endast att om möjligt i någon mån försöka öka min egen och andras vishet. En bra början på detta tror jag är att avvisa det som ofta anses vara kärlekens motsats, dvs. inte rädslan utan hatet.

För att fortsätta citera Första Johannesbrevet: ”Om någon säger ’Jag älskar Gud’ men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett” (1. Joh. 4:20). Vägen till Gud går alltså genom kärleken till ”sin nästa”.

Detta är något för bin Laden och Hamas att tänka på inför nästa massmord, nästa terrorattentat. Vilken väg till Gud har de valt? Leder deras väg verkligen dit?

För mig har frågan inte lika hög prioritet som den borde ha för en troende. Men valet mellan kärlek och hat är inte svårt även för en agnostiker.

För ”Den som hatar sin broder han är i mörkret; han vandrar i mörkret och vet inte vart han går, ty mörkret har gjort hans ögon blinda” (1. Joh. 2:11). Och av detta mörker blir man inte vis.

Befinner sig då bin Laden och Hamas i detta mörker? Jag är rädd för det.